Förvirring i startfållan

När jag började skriva Bakom stängda dörrar hade jag tidigt en prolog som utspelade sig 1994 och som är en del av svaret till varför en karaktär beter sig som hen gör. Den fanns kvar länge. Jag tyckte till och med att den var lite bra ett tag.

Men sen började berättelsen flyta ut och bli större. Fler karaktärer utvecklades och blev mer viktiga än tidigare. Den där prologen passade inte riktigt längre. Alldeles innan det var dags för lektörerna att läsa ändrade och kortade jag lite och la dessutom till tre nya snuttar som handlade om tre andra karaktärer.

Min grundtanke var att ett specifikt datum 1994 skulle knyta ihop prologen och ge en inblick i vad karaktärerna gjorde just då.

Det funkade sådär. Isabella var till exempel bara tre år då. Jag lyckades inte krypa in under huden och få ett så litet barn trovärdigt. Hon hade alldeles för mogna tankar för sin ålder.

Lektören Mikael förslog att jag skulle ha bara två av karatärerna i prologen, Marika och David. Testade och smakade på det ett litet tag. David blev ganska okej, men Marika … nej. Henne kunde jag stryka helt i början utan att det skulle göra någon skillnad alls för det som senare hände.

Och att bara ha David som ensam prolog kändes poänglöst. Aaaarrrgh!

I går tog jag ytterligare ett steg bakåt. Skrev om och snärtade till den allra första prologen. Jag känner den karaktären mycket bättre nu och därför var det lättare att veta hur hen skulle reagera på det som händer just den dagen. I den första versionen saknades det där lilla extra som jag nu hoppas att jag fått till.

Jag hoppas att proffslektören som ska titta på allt inom kort kan ge mig raka besked kring den saken. För början är så himla viktig. Det är säkert därför jag har hållit på och velat så in i h-e med den.

Hedersuppdrag

Nu sitter jag på den där andra stolen. Läser ett manus som ska bli en bok på en hylla nära dig. Är amatörlektör!

Det är skrivarkurskompisen Anna som modigt nog låter mig göra detta. Började så smått i morse, hann inte så många sidor men förstår vad boken handlar om och vilka som är huvudpersoner.

En text kan alltid förbättras, oavsett hur länge man sitter och filar på den. Någon gång måste man bara bestämma sig. Nu är det klart.

Men det är ju inte fel att först få ett par fräscha ögon med nytt perspektiv.

Något jag lärt mig när jag själv med en klump i halsen lämnat ut min text är hur jobbigt det där är. Verkligen att lämna ut. Inte bara en text utan lite av sig själv.

Därför tänker jag inte hasta. Tar mitt uppdrag på största allvar och hoppas verkligen att det kommer vara till hjälp. Det är ju det som är grejen.

Tretton nya

Tänkte bara skriva en liten sak. Jag har ju tjatat och tjatat om mitt flow och min produktivitet.

När jag skickade texten till min lektörsgrupp var den på nästan 134 A4-sidor. Nu när jag filat, lagt till, strukit lite och fått konstiga infall med ännu fler tillägg som följd har dokumentet ploppat över på sidan 146.

Tretton sidor. Låter kanske inte så mycket men för mig är det ett hejdundrande kliv framåt på två och en halv vecka. Och inte är jag färdig heller.

PS: Jag är väldigt medveten om att Enid Blyton, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, skulle tyckt att jag var en riktig latpåse. För räknat i ord har mitt manus växt med knappt 6 000. Så många ord skrev hon på en dag. DS.

Får det lov att vara lite till?

En sak som flera av mina lektörer sagt är att de vill läsa mer. Jag tolkar det som ett gott tecken, att de inte är mätta och dästa på karaktärerna utan tvärtom sugna på att veta fler detaljer, tankar, handlingar.

Så nu skapar jag nya scener i en hejdundrande fart. Lite William här, lite Marika där med mera med mera.

Och det går nästan för lätt. Vet inte varifrån min energi kommer men den verkar inte ha ett stopp just nu så jag tackar och tar emot och bara kör på. Det kanske är lättare att fylla på nu för att jag känner karaktärerna bättre än i början? För att jag har slutet och storyn mer klar för mig?

Slutanalyserat för i dag. Nu: skriva!

Hurra för Elin!

Fick respons från lektör nummer två i dag, ElinJ ringde. Eller respons? Hon har ett sätt med orden, den tjejen, som gjorde att jag satt med skära kinder och försökte ta in allt.

Hon gillade personbeskrivningarna och tyckte inte att karaktärerna var det minsta tunna, vilket är en sån där sak jag går och bävar för. Särskilt förtjust var hon i Isabella. Jag skulle vara stolt över det jag skrivit, sa Elin och gav exempel på meningar som särskilt fastnat.

Förstår ni nu varför jag satt det med blossande kinder?

Självklart hade hon stört sig på saker också. Bland annat en rent teknisk grej som jag la till hastigt och lustigt dagen innan jag skickade texten. En massa inledande, förvirrande klockslag. Som inte behövs. För man måste lita på läsaren, på att hen förstår att olika saker sker parallellt.

Så tack Elin! Jag är så glad att du erbjöd dig att läsa. Och att jag får skicka nya funderingar. Du är guld värd!

Tyvärr har jag ingen bild att bjuda på, Elin bor många många mil från mig. Ni får föreställa er en ovanligt snygg tjej med huvudet på skaft.

Om ni inte tror mig om det där med snygg kan jag tala om att hon bland annat varit modell för ikonfrisören Vidal Sassoon. Om ni inte tror mig vad gäller huvudet på skaft kan jag tala om att hon jobbar på Ekot, på Sveriges Radio.
Det säger ju inte lite det.

Ett steg närmare

I dag avslutade jag min avslappnade läsning av manuset. Alltså det där läsandet utan rödpenna och kritiska linser i ögonen.

Snart ska jag göra en redigering baserad på känslorna som uppstod.

  • Det behöver rensas på en hel del ställen, är för mycket gödslande med orden. (”Det lät som när en torr gren knäcks i skogen. Vasst. Genomträngande.” De där två sista orden är ju totalt onödiga!)
  • Jag ska titta över kapitlens slut. Några är rätt bra, med cliffhangers som till och med får mig att vilja läsa vidare trots att jag vet vad som händer närmast. Andra kapitel mår bättre av att jag stryker några meningar på slutet.
  • Säkert lite annat som jag kommer på.

Men sen. Jäklar! Då är det dags att glänta på dörren och släppa in den första gruppen av läsare. De som får tjuvkika, komma med kommentarer och förslag på hur det kan bli bättre och vad som får dem att fastna och inte tro på karaktärerna eller handlingen.

Jag skulle kunna sitta till döddagar och ändra för mig själv, men jag orkar inte längre. För nu behöver jag nya ögon.

Behöver jag tillägga att jag är SKITNERVÖS?