Kändisskapet

Jag var och handlade i dag i min vanliga Ica-butik men hann inte komma längre än till andra avdelningen; frukt och grönt. Det var tidig förmiddag och näst intill folktomt. Bara jag, maken och en för oss okänd dam som spanade efter de finaste grönsakerna.

Det hände vid avokadon.

Bredvid mig hörde jag kvinnans röst: ”Är det du som är Minna?” Det kunde jag ju inte förneka. Jag försökte finna något spår i hennes ansikte som skulle förklara vem hon var. Någon jag intervjuat? De har blivit så många vid det här laget att vissa dessvärre faller ur minnet. Inte ansiktet så ofta, men namnet. Ibland under själva intervjun!

Men hon lät mig inte pinas särskilt länge. Det var en läsare! Hon hade precis börjat med Skuggplats och tyckte den var så bra. ”Nu letar de efter det försvunna barnet, men säg inte hur det slutar.” Hon kände igen mig från ett besök på träningsanläggningen Curves i Trollhättan, som var en av mina första återförsäljare. Nu hade hon hittat min bok i deras interna lilla bibliotek, där kunder byter läsning med varandra.

Alltså hurra! Efter en sådan start kan en torsdag i mars liksom inte bli misslyckad. Att solen skiner blir i jämförelse bara en härlig men suddig prick över ett i.

Rosad (rodnar)

Birgitta Fernström Sotheran var en av alla härliga människor som deltog i romankursen i London februari 2012. Då fick hon höra några stappliga stycken ur det som två år senare skulle bli min första roman Skuggplats.

Sedan dess har Marika döpts om till Malin och det har filats och ändrats och slipats och våndats. Och blivit en bok.

Nu har Birgitta inte bara läst den en utan två gånger och dessutom skrivit ett blogginlägg som får mig att rodna om sin upplevelse. Eller vad sägs om den här meningen, till exempel: ”Vilket nöje att läsa en så välkomponerad bok med flera parallella trådar, planteringar som följs upp och så småningom bildar ett mönster.”

Tack Birgitta!

Här kan du läsa hela inlägget. Och här finner du fler åsikter om Skuggplats.

Recenserat

För en vecka sedan fick jag ett mejl från min tidigare kollega Johanna Wiman, som numera är frilansjournalist. Hon hade läst ut Skuggplats och beklagade att det dröjt ett tag, men i gengäld hade hon tagit sig tid att skriva en lång och ärlig recension. ”Nu blev du nervös va?” avslutade Johanna. JA! Men samtidigt så KUL att få respons!

Jag fick lov att publicera recensionen här på bloggen. Har suddat ut några namn för att inte förstöra spänningen för nästa läsare, annars är det Johannas synpunkter från början till slut.
Var så god!

”Jag har haft mycket jobb och varit lite stressad sista tiden. Kanske var det därför det tog mig lite tid innan jag kom in i Skuggplats. Du vet: tre gånger läste jag cirka tjugonio sidor och tänkte att det var bra, välskrivet, snyggt uppbyggt, men kände kanske ändå att jag var medveten om att jag satt och läste en bok. Om du förstår vad jag menar.

Sedan hände något. Vid sidan 90 ungefär. I en hotellsäng i Umeå i fredags kväll, med ett nyfunnet lugn i kroppen och all tid i världen, grep berättelsen tag om mig. Plötsligt glömde jag att det var din bok, att det var du som hade hittat på karaktärerna. De lyfte från sidan och blev verkliga och jag märkte hur det började gnaga i mig: vart fan fanns William egentligen?

Och sedan gjorde jag det där som man bara gör om man verkligen gillar en bok: sträckläste. Jag vet att många sagt det till dig men jag STRÄCKLÄSTE den verkligen. Cirka 250 sidor på mindre än ett dygn och på slutet, där, precis när NN klev in genom XX dörr, hade jag puls så hjärtat hamrade innanför bröstkorgen, kände mig nästan irriterad på dig som inte bara BERÄTTADE HUR DET SKULLE GÅ utan plågade mig sida upp och ned med upplösningen som dröjde.

Spännande intill sista sidan, sista raden, nästan sista ordet.
Hatten av! Tio poäng! Skriv nu en till för det här, Minna Ulin, det här kan du.”

Tack Johanna! Jag ska skriva mer, måste bara få bort de där flammorna av rodnad från kinderna först.

Respons från läsare

Hittills är läsarreaktionerna mer än lovligt positiva. Ett axplock av de kommentarer jag fått:

”Jag har nu läst din bok som du ”lekte” dig till. Är detta en lek så blir ju allvaret något exklusivt. Jag gillade hur den var upplagd och tyckte den var väldigt bra. Kommer det mer så är jag nyfiken.”

”Nu har jag läst ut din bok och sörjer redan att den är slut. Karaktärerna känns så verkliga och levande, finns de på riktigt? Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av det du skriver!”

”Tack vare ett intressant persongalleri fladdrade mina ögon över sidorna i rasande takt. Jag gillade framför allt Isabella, som kändes trovärdig och genuin. Även Johnny, Malin och Erika blev levande i dina författarhänder. Du vävde in miljön och aktuella händelser runt staden på ett skickligt sätt. En stor eloge till dig Minna!”

”Nu har jag läst färdigt boken Skuggplats. Tack och bock för fantastisk läsning. Hoppas du blir inspirerad til att skriva mer. Du rockar fett!”

”Har precis läst ut Skuggplats. Du har fått till en riktigt bra roman. Riktigt bra jobbat.”

Tack för att jag fick chansen att köpa boken som var sååå bra och spännande. Har nu läst ut den och kan verkligen rekommendera boken. Gott folk köp den.”

De som inte gillar Skuggplats har ännu inte sagt något. Klart att jag fattar att även de läsarna finns. Och det är helt okej. Än så länge har jag inte hört talas om någon bok som ALLA gillar.

Värmande ord

Vissa dagar kan börja med trötthet i hela kroppen och en envis sträckning som gör att nacken knappt kan vridas åt ena hållet och sen en joggingtur som får en att känna sig som en gravid elefant med dåligt flås.

Sen kan det vända, bara så där. Till exempel när en läser ett blogginlägg.