Förlags- vs egenutgivet

Då och då ploppar det upp synpunkter kring egenutgivna böcker. Att de har dålig kvalitet. Är fulla av korrfel. Har dålig sättning. Inte håller måttet när det kommer till det allra viktigaste; gestaltningen, dialogen, perspektiven. Ja, själva berättandet.

Jag har läst flera egenutgivna böcker den sista tiden. Visst har jag tänkt att man skulle kunna göra si eller så med olika saker men i som helhet har de fått med beröm godkänt. Det kan jag inte säga om precis varenda bok som kommit ut på vanligt förlag.

Därför har jag tänkt att de där synpunkterna kanske kommer från folk som helt enkelt känner sig hotade av den nya marknaden med författare som tar makten över sin egen utgivning.

Tills för några dagar sedan.

Då öppnade jag en bok som jag spontanköpte på bokmässan och insåg snabbt att det finns böcker som inte borde kommit ut. Jag trodde verkligen inte att någon som känner sig färdig med ett manus kunde ha så många nybörjarfel kvar.

Till exempel:

  • Adjektiv i stället för gestaltning. ”… sa NN nervöst” står det inte mindre än TVÅ gånger inom några rader på de första två sidorna. Ett av många exempel där jag som läsare inte får chans att leva mig in i vad karaktären känner innan författaren är där och skriver mig på näsan.
  • Perspektivbyten. Det är mängder med namn att hålla reda på och inte blir det lättare när alla känner och tänker olika saker i samma scen.
  • Författaren litar inte det minsta på sin läsare. Det märks bland annat på att det finns många ställen där två meningar efter varandra säger precis samma sak. Exempel: ”Han … föredrog att sitta i sin ensamhet och söka fakta. De flesta kallade honom ensamvargen, eftersom han tyckte om att sitta ensam på sitt kontor.”
  • När något någon gång är på väg att gestaltas förstör författaren genom att genast lägga till en förklaring efteråt. ”Ulla kände sig trängd och backade.”
  • Språkfel i allmänhet. Eller vad sägs om följande syftning: Julian steg in på Tomas kontor som var utredningsbefäl på polisstationen.” Eller användande av ordet skrålla (som betyder löjlig damhatt) när man är ute efter skrolla (som i bläddra på datorn).
  • Logiska luckor som inte borde ha passerat en kritisk granskning. ”Han såg att det stod två män utanför. Han vred om låset och öppnade. Där stod två poliser som de hade befarat. Både den kvinnliga och den manliga polisen såg allvarliga ut.” Eh?

Och så där fortsätter det. Blir det bättre? Vet inte. Jag gav upp på sidan 66. Var på väg att lägga ifrån mig boken redan vid sidan 45 men fortsatte i rent studiesyfte. Eller fortsatte? Kämpade! Jag hade hellre läst den här texten innan den gick till tryck – i syfte att hjälpa till med uppstyrningen.

Men man måste faktiskt säga något positivt också. Inget är bara bra eller dåligt. Okej då. Den kostade bara 80 kronor, ett erbjudande på bokmässan. Hade jag betalat normalpriset, det dubbla, skulle jag känt mig grundlurad. Nu, bara lite lätt lurad på min dyrbara lästid.

Detta var en debut och jag har sett att författaren upphovsmakaren har kommit en bit på väg mot släppet av sin andra bok. Jag kommer inte att köpa den, men hoppas att hen har bytt strategi och anlitat en duktig lektör/redaktör.

PS: jag nämner inte titeln eller skribentens namn eftersom jag inte är ute efter att såra. Det här inlägget handlar om att man som egenutgivare måste ta hjälp utifrån. För sin egen och andra egenutgivares skull. Och inte minst läsarens. DS.

Hötapp – åsna (= jag) – hötapp

Det har varit tyst här ett tag och det har varit lika dåligt med manusarbete. Jag fastnade! Efter allt som bara flöt på – tvärstopp. Det var den där sista synpunkten som gjordet. Speciellt det där ”för det mesta” (funkar det bra med cliffhangers som höjer spänningen och driver framåt) och ”men ibland” (önskar jag att du kunde stanna kvar i situationen).

Vadå för det mesta och ibland? Jag behöver exempel! Tänk om jag missuppfattar allt, det kan bli så när man är i det närmaste blind inför sin egen text, och ändrar allt som funkar bra och låter det sämre vara kvar?

Vågar, orkar, vill inte chansa. Mitt nästa steg blir att läsa allt på papper igen. Hittar jag något som skulle kunna ändras enligt den där synpunkten då så tar jag tag i det. Annars får det vara. Det skulle innebära att jag är klar. Men klar och veta att det finns något som kan bli bättre. Dilemma.

Dyk längre ner och stanna kvar

Jag brukar inte vara särskilt skrivtaggad på måndagar. Dels för att jag ägnat mig åt manuset lite extra på helgen och dels för att allt känns lite trögare på veckans första dag, både på och utanför jobbet.

Men i dag kände jag ett sug redan innan jag lämnat skrivbordet där jag får betalt för att trycka fram texter, och annat. Så pass sugen att jag tänker sätta tänderna i den sista, och svåraste, lektörssynpunkten.

”Det som ibland kan störa är att berättarperspektivet så ofta bryts. Det fungerar för det mesta bra med cliff-hangers, som skapar spänning och driver berättelsen framåt, men när dramatiken stiger eller vid känsliga situationer kan jag önska att du kunde vila
i situationen, gå lite djupare och stanna kvar i den i stället för att snabbt gå vidare till nästa person.”

Nu blir energiinsamling: kaffe i Orwell-koppen, gott & blandat-påsen är redan öppnad och har gett den första sockerkicken. Jag passar på att tacka tv-bolagen för att de aktivt stöttar mitt författande genom att sända en massa program som jag inte vill se.

Tack för den här veckan

Och så var det bara tre veckor kvar till förlagsdeadline. Tre veckors arbete kvar innan jag ska släppa i väg min baby på sin allra största prövning. Känns skrämmande och väldigt roligt på samma gång.

Jag har jobbat med manuset tre av sju möjliga dagar. För lite, jag vet. Men jobbet – alltså det jag får betalt för – går i vågor och de senaste dagarna har toppen varit skummande vit och väldigt hög, så jag har varit glad bara av att kunna hålla balansen och inte trilla i havet.

Är ändå ganska nöjd med min insats. Har jobbat vidare med att putsa några delar i slutet, lagt till nya scener som ska täppa till det sista (?) som gäller lektörens synpunkter om logiska luckor och sedan det där med Marika och hennes personlighet som jag lättat upp lite grann. Åtminstone där hon har en anledning att vara glad för sedan utsätts hon ju för saker som inte direkt lockar till leenden.

Upp med hakan, Marika

Hon känns ganska känslokall och inte någon person jag direkt gillar. Borde kanske få någon positiv sida så att hon inte blir för endimensionell.

Stycket ovan är dagens lektörssynpunkt att jobba mot och handlar om stackars Marika. Ja, hon är ganska fast i en form och det gör nog att hon inte riktigt känns som en riktigt människa. Så i dag ska hon få åtminstone något försonande drag.

Författarkoppen är fylld med nybryggt kaffe, målet hägrar som en läcker morot någonstans vid horisonten, läslampan sprider flitens starka strålar. Nu kör vi!

Vardagsglädje i novembermörkret

I dag var en vanlig gråkulen tisdag i november. En sån där typisk vardag som flyter ihop med andra dagar som är till förväxling lika och gör att dagarna bara går och när man tittar tillbaka kommer man med ångest på att hallå, det där var visst livet.

Men i dag gjorde jag just den här vardagen till något att räkna med. Jag är så nöjd med min tisdag och mig själv, för att:

  1. Jag tränade genast efter jobbet som jag hade bestämt.
  2. Jag struntade sedan i att slötitta på något teveprogram som jag ändå inte bryr mig om och satte mig i stället och skrev en timme.
  3. Märkte att på det där dokumentet med lektörens synpunkter har andelen Kvar att göra krympt betydligt till förmån för rubriken Färdigändrat.
  4. Det är fyra veckor kvar till min självutnämnda förlagsdeadline och jag börjar tro att jag kan hålla den.

Herrreeeeguuud! för att uttrycka sig lite ranelidskt.

Och ja, jag vet, jämfört med några av mina mest ambitiösa skrivarbekanta är lite träning och en futtig timme med manuset blott en ynka droppe i havet. Men jag får inte alltid till den där timmen, varken på gymmet eller i skrivarlyan, hur goda föresatser jag än har. Så klapp på axeln, från mig själv till mig själv.

Logisk lucka?

Sid 133 – ”inte konstigt att julstämningen uteblev.” Vill man ha julstämning 27 november?

Det där är en synpunkt från lektören under rubriken Logik. Först höll jag väldigt snabbt med och tänkte att det måste jag ju ändra. Men, så, häromdagen på bussen hem från jobbet kom tankarna in på meningen. Och varför jag först skrivit dit den. Nu är jag inte alls så säker på att den ska ändras.

Den 27 november 2011 var ju faktiskt första advent. Jag känner många som börjar bli helt spattiga vid blotta tanken på jul redan i september (”Nu är det bara tre månader kvar till juuuuuul” kan det heta.)

Jag behöver inte gå särskilt långt för att inse att för vissa är det inte det minsta ologiskt med full julstämning i slutet av november. En mig närstående man insisterar till exempel på att vår lilla fejkgran ska upp första advent. När han märker att min entusiasm är på en något lägre skala tar han saken i egna händer och börjar pynta. Så om logiken haltar? Det är nog upp till varje läsare …

Julmani utan logik

Julmani utan logik?