En lätt ryckning …

Jag kände något tidigare i dag. Något som fick upp mig ur tevesoffan som annars varit en lite väl kär vän sista tiden. Det var något som pirrade i mig, liksom från insidan, och vägrade släppa greppet.

Skrivlust. Ja!

Och det trots att jag försöker överleva en riktig skitvecka just nu. Eller kanske just därför. Jag behöver få fly in i en annan värld, en där jag bestämmer precis hur folk ska agera och vad de ska säga och hur de ska säga det.

Årets högtidsdag är (snart) kommen!

Ja, ja, ja! Bokmässan i Göteborg är i full gång, kultur- och vanliga riksnyheterna, lokaltidningen, radio – ja alla! – har inslag efter inslag om detta underbara spektakel som pågår i dagarna fyra. Och i morgon är det då äääääääntligen min tur att åka.

I år är jag ovanligt oförberedd. Brukar ha knåpat ner åtminstone några minnesanteckningar om böcker att hålla utkik efter. Jag kanske helt enkelt börjar bli så rutinerad att en lista är överflödig. En bok vet jag förstås att jag ska ha: Johan Persson och Martin Schibbyes reportagebok 438 dagar om tiden i det etiopiska Kalityfängelset.

Men skönlitterärt? Inga klara planer. Lär ändå inte komma hem utan en massa kassar fulla av upplevelser och armar som återigen blivit några millimeter längre av tyngden.

Och även om jag skulle komma hem utan ett endaste litet köp så är resan ändå långt ifrån onödig. Bara att gå där i det stora bruset, spana på kändisar, låtsas att man hör till samma gäng som man trängs med i fikakön och som står i montrarna och signerar med glödande pennor. Då ser man i alla fall att det är helt vanliga människor.

När jag ser andras inlägg på bloggar och kommentarer på facebook om sina pågående besökt blir jag alldeles pirrig. Kan man få bokmässe-abstinens?

20120929-132916.jpgBilden är från förra årets besök. Det lär se likadant ut i år.

Nu vet jag när min bok är klar

För snart ett år sedan följde jag på behörigt avstånd ett antal skrivarvänner som antagit utmaningen NaNoWriMo, som lite förenklat går ut på att skriva stommen till en roman under en månad – november närmare bestämt.

Då tänkte jag att herregud det där hinner jag inte för jag ska ju skriva klart mitt manus och kan inte börja på nåt annat när det bara återstår lite finputs. Och sen skulle texten skickas till förlag och nånstans till sommaren var jag helt säker på att jag skulle vara färdig med refuseringar och ha gett ut min bok på egen hand, som länge varit en fullt okej plan B för mig.

Ännu tidigare, i mars 2012, skrev jag om strategin för nästa bok. Då trodde jag att Bakom stängda dörrar skulle vara färdig senast till julen det året.

Nu i backspegeln kan jag bara brista ut i ett hånfullt Paha! För jag sitter fortfarande och harvar med samma j-vla manus. Eller nä. Jag har det fortfarande som ett projekt men jag kan ju inte skryta med några direkta arbetsinsatser, mer än ”goda tankar” på att ta mig an de där ändringarna som jag ändå kommit fram till.

Det borde inte ta så lång tid. Nog borde jag ha en hårdkopia i min bokhylla någon gång säg … 2025 i den här takten.

Alltså, ni hör ju. Det är dags att sluta drömma och flumma och ta tag i detta nu. Börjar bli skämmigt, eftersom jag gick ut så hårt med att berätta för alla som kom i min väg att jag minsann skriver en bok. Och jag gjorde det förstås just för att det skulle ge mig en spark i rumpan … det baktände, kan man väl säga (och förlåt den dåliga rump-bak-associationen).

SÅ. Nu sätter jag en ny, egen, och väldigt offentlig deadline för mig själv.

  • Nästa helg – 21-22 september – är vikt åt filande. En fet start, jag tänker inte att allt ska bli klart på blott två dagar, så tidsoptimistisk har jag ännu inte blivit.
  • Under bokmässan, 28 eller 29 september (dag är inte bestämd) ska jag spana lite mer ingående på alla företag som ägnar sig åt oss egenutgivare (har googlat en del, men kan vara bra att prata med folk på plats).
  • Alla ändringar i manuset ska vara klara när jag åker på min sjukt efterlängtade skrivarkryssning i mitten av november.
  • Senast 30 november ska jag ha valt utgivare och skicka färdigt manus till vem det nu blir.

Och det, kära du, betyder att jag har min bok till jul. I ÅR!

Grattis, Anna!

Alltså, plötsligt (eller ja, efter några år och ett otal omskrivningar, refuseringar, tappade sugar och sedan några omskrivningar till) händer det!

Du kanske minns att jag så sent som i går bloggade om hur viktigt det är med en start och att jag gav exempel från min skrivarkompis Annas roman? Det var inte bara jag som tyckte att det var en smakstart FÖR NU HAR HON SKRIVIT KONTRAKT MED ETT FÖRLAG!!! (Stora nyheter = många utropstecken, ok?)

Jag har inte grattisar nog i mig för att uttrycka hur jäkla glad jag är för din skull! Bra kämpat. Du la faen aldrig av, så detta var du värd. Ska bli så kul att få läsa din bok ”på riktigt”!

Uppryckning – javisst!

Kulturtanten har fått eld under skorna. Eller ja, åtminstone lite glöd och det är sannerligen inte det sämsta.

  • Har börjat mina anteckningar kring Minnets envishet så att jag kan ge några vettiga synpunkter nån gång. Får läsa om början, för jag startade med projektet när jag fortfarande led av svår renoveringsbaksmälla och helt enkelt inte klarade att hålla ögonen öppna. Det är bara halva sanningen, den andra är att han kräver en hel del av sin läsare, den gode Peter Fahlén!
  • Jag har skaffat mig något att se fram emot: en skrivarkryssning med bästa romankurskompisarna Ann Hugosson och Anna Keiler som jag ska dela hytt med och sen tror jag minsann att ovan nämnde Fahlén skulle med också. Hurra! (Ja, alla andra som var med på romankursen i London är också bäst, men de kunde inte komma den här gången.)
  • I samband med kryssningen ska jag och maken lyxa till det med en långhelg i Stockholm. Vi flyger upp på fredagen, jag kryssar söndag till måndag då han får lite ”egentid”, sen kommer jag tillbaka för en sista natt innan vi reser hem igen på tisdag morgon. Den här gången SKA vi få till ett besök på restaurang Chez Betty! De har ju alltid stängt annars när vi är i huvudstaden.

Wohoooo! Ja, ni förstår ju att jag är hur taggad som helst. Bara det där att ha nåt att se fram emot i mitten av november när allt är som en trång yllefilt om halsen, det är ju smått fantastiskt.

Fyndigt värre

En vecka senare. Ja, jag har bakat, fikat, träffat vänner, druckit rosé (dock ej i solstol) och handlat en massa nytt skräp (?) till mitt hem och börjat på några av alla husprojekt som var inplanerade till semestern.

Och nej, jag har inte skrivit klart bok nr ett eller hunnit en väldigt lång väg på den nya och jag har inte läst en endaste bok som någon annan skrivit.

Men. Jag menar: Men! I dag hittade jag det fysiska manuset till Bakom stängda dörrar. Det var som att jag drogs automatiskt till rätt låda på vinden, för pappersbunten låg i den första jag öppnade. ”Hej”, sa den. Som en kär gammal vän. ”Läs mig vettja.”

Och jag skulle. Men sen kom det oväntat besök så det får vänta tills i morgon. Spontana människor får man ju passa på att underhålla.

För dig som undrar och våndas över hur livet flyter på i min trädgård så får jag lugna dig med en bild från verkligheten (som sköter sig helt själv, till min stora lättnad och glädje). Veckans blomma heter pion. Tydligen finns en massa underarter, men det överlåter jag åt experterna. Är nöjd att jag kan säga mer än att det bara är ”blommor”.

Pioner

Pioner

Hej, semester

I dag klockan åtta, NU, går startskottet. Fem veckors semester väntar mig. Aaaaah!

Jag ska odla mina kontakter och jag ska finna mig själv. Jag ska träna och vistas i friska luften och bli smidig och stark och smal. Jag ska baka och fika. Jag ska äta hälsosamt och jag ska njuta och jag ska grilla och jag ska sippa rosé i en solstol även om det råkar vara en måndag. För det är semester.

Jag ska gå upp tidigt och fånga dagen och jag ska sitta uppe till småtimmarna och babbla när sommarnatten aldrig vill sluta existera. Jag ska göra det där som jag aldrig hinner annars. Jag ska åka på loppisar och fynda unika saker. Jag ska arrangera en egen loppis på min bakgård för att göra mig av med allt junk jag släpat till mina tidigare hem.

Jag ska uppleva en massa och jag ska ta det lugnt och ladda batterierna. Jag ska rensa min garderob och göra mig av med det där som ändå bara hänger där och tar plats. Jag ska använda alla de där klänningarna som aldrig får se solens ljus. Jag ska ha picknick i trädgården. Kanske blir detta året när jag badar i Sverige.

Jag tänker inte låta vädret avgöra om ledigheten är lyckad.

Jag ska vara så där härligt spontan. Kanske inte ens veckohandla! Och jag ska ha en plan för mina dagar så att jag inte står där efter fem veckor och inte fått något gjort.

Jag ska beta av åtminstonen hälften av alla hundratals husprojekt så att jag inte har dem kvar när det är dags att jobba igen. Jag ska få ordning på min trädgård så att den blir en oas för eftertanke. Men man ska också kunna roa sig med kubb och umgänge och långa fester tills natten flyr och dagen gryr.

Jag ska läsa en massa böcker och berikas av andras ord. Jag ska hitta mitt manus och jag ska läsa det och jag ska hitta alla de där självklara luckorna som hittills varit mig för nära för att upptäckas. Jag ska börja på mitt nästa skrivprojekt och jag ska inte göra om alla de där misstagen. Säkert nya. Men jag ska ha lärt mig så mycket att det kommer att (nästan) gå av sig själv att skriva manus nr 2.

Nu när jag har tid.

Ett av förra årets semestermål: Paros.

Ett av förra årets semestermål: Paros.

Tegelstenar jag läst

Så, från ord till handling: här kommer mitt bidrag till tegelstensutmaningen. Kan tillägga att jag visserligen följt instruktionen och ”rannsakat” min bokhylla, men min lista här nedan kanske ändå haltar något. Fortfarande, fortfarande ligger lådor med ouppackade lådor på vinden. Flera med böcker. Ja, ja, nån dag i sommar ska det väl regna?

Blev ändå glatt överraskad över hur vitt skilda böcker jag fick till, de flesta har bara det gemensamt att de är just tjocka.

Lästa tjockisar

  1. Passagen av Michael Chrichton. Skaparen av Cityakuten var också författare. Jag vet inte hur vi kom över den här boken, tror det är makens förtjänst. Ja, förtjänst. Trots att det är en science fiction-historia på 538 sidor – två faktorer som borde skrämma mig på flykt – så minns jag historien om arkeologiprofessorn som gör en tidsresa som en riktig läsupplevelse. Kanske dags att läsa om?
  2. Alias Grace av Margaret Atwood. Ända sedan jag pluggade engelska på Göteborgs universitet har Atwood varit en av mina favoriter. Det var hennes The Handmaid’s Tale som väckte lusten efter mer. Alias Grace, om en 16-årig piga i 1800-talets Kanada som döms för medhjälp till mord, visar åter att hon kan berätta en historia som få andra (på 497 sidor). Hon kommer att vinna Nobelpriset. Minns var du läste det!
  3. Firman av John Grisham. Ni har säkert sett filmen med en ung Tom Cruise. Det hade jag med, och tyckte att den var bra. Men boken är bättre! Så bra att jag snodde med mig den hem från Turkiet, där den stod i hotellets lånebibliotek, eftersom jag inte hann läsa klart de 438 sidorna på stranden.
  4. Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson. Ja, jag har läst trilogin precis som alla andra. Och visst, det är en medryckande historia. Men jag minns att jag många gånger tänkte att det var för lååååååångt. Första boken är på 703 sidor och frågar du mig så finns det strykmån.
  5. Den blinde mördaren av Margaret Atwood. Ja, Atwood igen! Har aldrig tänkt på henne som en tegelstensförfattare (var nu gränsen går), men den här storyn krävde i alla fall 543 sidor. Välkända teman; ett samhälle i förfall, Kanada, kvinnor. Och bra, så klart.

Tegelstenar jag inte läst. Hm. De flesta. Jag gillar ju inte böcker som sväller ut sådär att man inte kan greppa dem med en hand. Motståndet mot första meningen blir ofta så stort att jag inte kan förmå mig att börja. Många av våra allra tjockaste böcker är dessutom makens, han har en förkärlek för allt som skrivits om andra världskriget. Och det är mycket och det är tjockt!

Här är i alla två som jag hade tänkt läsa men som ännu inte blivit av.

Håller avståndet, fortfarande

1. Blonde av Joyce Carol Oates. Hade tänkt skaffa den länge när jag till slut gav efter något år på någon bokrea. Men. Det tog stopp direkt. Drygt 860 sidor blev mig övermäktig, så lockande var inte inledningen. Jag kanske har växt till mig och ska testa igen …

2: Shantaram av Gregory David Roberts. Maken köpte och en vän rekommenderade, i den ordningen. Har ändå inte kommit till skott. Kan vara de 938 sidorna eller det faktum att jag inte är så lockad av Indien som håller mig borta. Jag tror på det första skälet.

Så där, utmaning klar. Har du några tips på tegelstenar jag borde läsa?

Det är inte omöjligt, bara olika svårt

Senaste tiden har två skrivbloggare jag följer annonserat stora framgångar kring sina romanprojekt.

Peter Fahlén, min ”lillebror” från romankursen i London, har efter åratal av arbete skrivit klart Minnets envishet och nu har han gett ut den på eget förlag. Release-partyt är i Norrland i april så jag får vara med mentalt och läsa boken i hemmets lugna vrå därefter.

Och i går kunde en välförtjänt stolt Katarina Persson äntligen basunera ut för alla den stora nyheten om ett förlagskontrakt.

Jag är jätteglad för er båda. Må grattiskramar omfamna er och smällande champagnekorkar bli ert soundtrack lång tid framöver!

Men samtidigt. Nu kan jag ju inte slå ifrån mig min egen brist på framgång med att det är helt omööööööjligt för en debutant att få ut sin bok. Skärpning på skrivfronten för tant, med andra ord.

Exempel på refuseringsbrev

”Hej!
Tack för att du skickat in ditt manus till oss. Tyvärr måste vi tacka nej. XX-förlaget har en relativt liten utgivning och vill hålla listan liten även i fortsättningen. Vi är måna om att kunna ägna mycket tid och arbete åt varje enskild bok och författare. Det innebär att vi antar väldigt få nya namn och för närvarande passar inte ditt manus in i vår utgivning.

Det skickas många manus till förlaget och vi har dessvärre ingen möjlighet att kommentera innehållet närmare.

 Med vänlig hälsning,
NN, redaktör på XX-förlaget”

Ja, nu är jag alltså dubbelt refuserad. Den här gången per mejl vilket ju gör att jag kan berätta om det lite snabbare.

Positivt: att det var ett namn på en person som avsändare, inte bara ”bokförlaget”. Och att det fanns åtminstone ett försök till motivering, även om den doftar standardtext copy/paste.
Negativt: Hallå! Att de sa nej, förstås.