Förlängd frist

Tänk att det ibland är så enkelt att allting bara löser sig om man slappnar av lite. Jag har ju haft en del ångest kring den där novellen till antologin som min hundraårsjubilerande hemstad tänker ge ut (läs mer här). Som jag har kämpat, även om det är mest i tanken och inte riktigt lika mycket i praktiken.

Det tog en evighet innan jag kom på någon idé som jag ville slutföra. När jag kom på en som i alla fall var acceptabel så tyckte jag inte att storyn var så mycket att hänga i julgranen och än mindre att skicka in för någon annan att se. Min övernaturliga spökhistoria är ett experiment – ve och fasa för att någon läser och tänker ”jaha, är det så hon skriver den där Minna Ulin”. När det inte är det.

En bekant sa att problemet är att jag har för hög ambitionsnivå. Kanske det. Men det tycker jag är bra! Även om det inte blir något som går till historien så vill jag åtminstone känna att jag kan stå bakom min text. Att den är okej.

Strax innan jul såg jag att deadline för att skicka in manus har ändrats, från nyårsafton till mars. Underbart! Men inte för att jag ska skriva om spöktexten eller ens hitta på något nytt. Jag hann tänka om när lugnet fann mig. Nu har jag bestämt mig för att skriva om och skicka ett stycke ur manus två (som förhoppningsvis blir min nästa roman).

Undrar varför jag inte kom på detta tidigare? Redan förra våren förstod jag ju hur fördelaktigt det är att vara lat & smart.

Sluten cirkel

Den första januari i år skrev jag ett väldigt peppigt inlägg om att Skrivaråret 2015 rivstartade redan på nyårsdagen. Årets sista dag håller stilen. För några dagar sedan kom jag igång med filandet av manus 2. Till min oerhörda glädje såg jag att det bara var några futtiga sidor kvar av första ändringsomgången.

Nu öppnar jag dokumentet. Snart är jag klar. Skrivaråret 2016 kan börja med ett genomgånget råmanus att arbeta vidare. Det känns bra.

Gott nytt år!

Tid att vara snäll

Det hände något stort i dag. Jag öppnade manus två, som legat och jäst i byrålådan (= datorn) sedan slutet av maj. Sju månader! Trots att jag bara hade den sista tredjedelen av första utkastet att fila på innan det var dags att jobba igenom på allvar.

Jag har tänkt på orsaken till det där avbrottet, som ju kom efter en väldigt positiv period av produktivitet efter en tre dagar lång skrivretreat i skiftet januari/februari och inspirerande kurs med Sören Bondeson två helger i april/maj. Varför var jag så kass att jag inte bara fortsatte? Jag har rackat ner på mig själv, mer än en gång. Kom igen, har min inre röst skrikit. Var inte så j***a lat. Bara SÄTT IGÅNG!

Sen tänkte jag igen. Och jag tänkte att jag var värd att vara snäll mot, trots allt. För det här året liknar ingenting annat.

Jag hoppade först in på ett halvårs vikariat som redaktör på en tidning. Att komma in på ett nytt jobb är alltid krävande, men jag tror att det här var lite utanför det normala. Introduktion? Nä, det verkar onödigt. Dessutom verkade det inte finnas någon särskild plan för innehållet, det blev mest som det blev tycker jag. Kvalitetstänket var långt ifrån vad jag var van vid och det hade jag otroligt svårt att släppa. Därför slet jag som en tok, utan att egentligen ha tid och resurser för det. 

I början av våren gick jag en starta eget-kurs, två kvällar i veckan med tretimmarspass varje gång. En fullmatad helg gick till en bokföringskurs. Senare på våren anmälde jag mig spontant till en kurs i löpteknik. Kroppen behöver sitt också. Varje torsdag i sex veckor cyklade jag direkt från jobbet till kursen och därifrån till dusch, mat, vila.

När jag kom hem hade jag ingen ork att skriva på bok. Jag lyckades ändå skriva på under helgerna fram till slutet av maj. Så här i backspegeln var det nog inte så kasst ändå.

I juli tog jag en välbehövlig semester och var hemifrån i flera veckor. I augusti kom nästa utmaning: att starta eget företag och komma underfund med hur allting bäst fungerar. Vilka idéer vill tidningsredaktörerna ha? Hur kan jag sticka ut och locka dem? Och utöver själva kärnverksamheten så fanns det en massa företagande kvar att sätta sig in i, bokföring och annat – nu i skarpt läge. Det har flutit på hyfsat men jag lär mig ännu. Och det är okej!

Vi har precis lämnat julen bakom oss men jag tycker att vi kan fortsätta vara snälla ett tag till. Inte bara mot våra medmänniskor utan också mot oss själva. Jag tänker försöka praktisera de där orden lite oftare. Lätta på tygeln. Släppa piskan. Ha lite roligt!

PS: Jessica Schiefauer berättade något väldigt inspirerande om sin skrivprocess under sitt besök i Trollhättan. Just nu skriver hon en dag i veckan. En dag! Ibland har man perioder då livet kommer emellan, sa hon utan att låta alls uppstressad över det. För hon vet att det där hon får ihop under sina skrivarfredagar kommer till användning när hon kommer in i nästa fas. Allt räknas. Så skönt att höra. DS.

 

 

Håll tummarna

Varför vara ute i god tid när man kan göra något i sista minuten? Jag fick precis iväg mitt bidrag till Ann Ljungbergs #superVIPtävling. En person vinner coachning och mycket mer under ett helt år med målsättningen att göra klart ett manus till en bok. Inte kattskit!

På grund av en massa anledningar (mer om det i senare inlägg) har jag inte gjort klart manus 2 än. Kanske nästa år – om jag vinner. Pretty please? (Fast jag vet ju att jag har mer tur i kärlek än tävlingar och det är jag faktiskt väldigt nöjd med på det stora hela.)

Läs mer om Ann Ljungbergs tävling här. Är du lite snabb hinner du vara med, i dag är sista dagen. Lycka till! (Nä, det menar jag faktiskt inte.)

Nystart

Jag hör sannerligen inte till dem som säger att det ska bli skönt att komma in i rutinerna igen efter semestern. Tvärtom! Jag skulle kunna vara ledig alltid, om det inte var för det där med ekonomin.

Men alldeles nyss fick jag en liten ryckning som jag tror hade med det där att göra. Jag kände att jag såsat runt nog. Rent skönlitterärt, alltså. Det är dags att skriva och jag längtar.

Förutom att fortsätta finslipa på manus 2 så ska jag också knåpa ihop en berättelse på Trollhätte-tema. Nästa år fyller staden 100 år och det ska firas på en mängd olika sätt. Till exempel vill kultur- och fritidsförvaltningen att medborgarna skicka in dikter, noveller, reportage … ja kort sagt text med orten i fokus.

För snart fyra år sedan fick jag med novellen Kärlekens stig i Trollhätte-antologin Lågor (läs mer under Publicerat). Jag hoppas komma med även den här gången. Deadline vid årsskiftet – dags att sätta igång!

PS: jag har nu också sänkt priset på Skuggplats. Läs mer här! DS.

Att snacka om det som bränner

Just nu tänker jag extra mycket på hur folk pratar. I mitt manus, alltså. Efter kursen med Sören Bondeson är det som att en den där berömda polletten trillade ner. Visst, jag har både lästa och hört om hur viktigt det är att karaktärerna pratar så att det blir trovärdigt, men jag har helt enkelt inte varit mogen att ta till mig kunskapen.

Förrän nu! Hoppas jag åtminstone, för jag känner mig fortfarande som ett barn som testar en ny leksak.

Den där leksaksliknelsen är inte helt tagen ur luften – för det är kul att försöka få påhittade figurer att prata om man gör i verkliga livet. Och mänskligt kommunikation går sällan ut på att bara byta information rätt och slätt.

Nyligen skulle jag till exempel ha en dialog där karaktär A och B pratar om A:s förhållande till sin dominanta dotter som hon inte vågar stå upp mot. A vill undvika ämnet, det är jobbigt att prata om att man kan vara rädd för sitt eget barn.

I grundvarianten var det så där blixtlåstråkigt.
”Är du rädd för ditt eget barn?”
”Men vad säger du, det är väl klart att jag inte är!”

Typ.

Nu när jag ändrat så håller A på med en massa oviktigt strunt och i stället för att svara ställer hon motfrågor om vardagliga saker (som ”när är maten klar” och ”dricker vi vatten till?”). Det märks att frågan bränner just för att hon undviker den. Så. Mycket. Bättre!

Att vakna med lust

Har haft några riktigt jobbiga veckor rent professionellt. Skulle behövt klona mig åtminstone en gång för att hinna med allt. I går var jag ledig och stupade i säng före 22 efter en dag med friskt trädgårdsarbete.

I dag! Vaknade pigg och utvilad strax efter 6. Kände något i kroppen. Skrivlust! Gick upp vid 6.30 (på en ledig dag!). En timme senare är datorn i gång och jag är mer än redo att ägna manus 2 lite kvalitetstid.

Har förresten avslutat kursen med Sören Bondeson, återkommer med lite fylligare rapportering om detta. Men jag lyckades till slut få iväg min övningstext som fick helt okej mottagande av de övriga deltagarna på kursen. Olyckligtvis inte så djupa kommentarer från kurskamraten som fick i uppdrag att opponera på mig eftersom ”hen hade missförstått vems text som skulle djpupanalyseras”. Trist och nonchalant, uppdraget var solklart.

Jag hade tänkt publicera texten här men avstår av två skäl. Dels blev den så lång och extra jobbig att läsa eftersom jag inte kunde formatera webbtexten med indrag som gav lite andrum. Men det viktigaste skälet är ändå att texten hör till Manus 2 och jag har ju bestämt att jag inte ska göra som med ettan och visa upp långa stycken i förtid. (Som om någon som eventuellt läser här också läser boken som eventuellt blir kvar någon gång och dessutom kommer ihåg detta inlägg.)

Lat eller smart

Vet inte vad det var med den här övningen. Jag brukar komma på saker att skriva om men nu var det som förgjort. Hade massor av idéer men ratade dem alla.

Sedan fick jag en uppenbarelse. Eller en tanke jag gillade i alla fall. Varför inte jobba vidare med något från manus 2 i stället för att börja med något nytt? Vara smart. Och kanske lite lat. Men mest smart – då får jag ju samtidigt jobba med mitt befintliga projekt och få kritik på sådant som jag verkligen vill förbättra.

Sagt och gjort. Tog en sidohistoria, som ligger i dåtidsplanet och har med den ena karaktärens bakgrund att göra, och granskade den utifrån de kriterier vi fick från Sören Bondeson. Särskilt dialogerna tittade jag på. De behövde jobbas om! Blixtlås hit och förutsägbara svar dit.

Nu talar de förbi varandra. Säger en sak och menar något annat. Det blev mycket bättre!

Har nu skickat i väg det. Återstår att se hur detta tas emot nästa helg. Hu! Eller Hurra?

Kursad

Jag känner mig som om jag blivit överkörd av en mental ångvält och precis lyckats undkomma med själen i behåll. Den här våren – puh! Jag har precis avslutat en 30-timmars kurs för nyföretagare. Den har inneburit att jag suttit måndag och onsdagar mellan 18 och 21 och fått ta del av inspiration och viktiga saker att kunna inför starten av min enskilda firma. Förra helgen gick jag också en grundkurs i bokföring, lördag och söndag mellan 9 och 16. Utöver detta har jag förstås arbetat. Sa jag puh?

Någonting blir naturligtvis lidande och föga förvånande är det skrivandet. Jag har inte släppt manus 2 helt, men dragit ner på tiden betänkligt under de senaste veckorna.

Nu är det alltså över med kursandet och jag ser ett annat ljus i tunneln. I går vaknade jag tidigt, var pigg och kände en fantastisk skrivlust! Datorn liksom drog mig till sig. Och det var roligt! Ägnade mig bland annat åt ett stycke som jag tycker är ganska bra i grunden, men som behövde lite jobb för att bli ännu bättre.

Snart blir det kurs igen! Nästa helg: del 1 av 2 med Sören Bondeson.

 

Tillväxt

Ute i min trädgård sker en explosion av växtlighet. I går blommade den första tulpanen, påskliljorna är på samma nivå, pionen och hortensian bubblar av knoppar som tvekar inför stunden när de ska brista.

Inomhus händer det också något. Jag skriver.

Det går långsamt framåt med redigering av manus 2. Vissa scener uppehåller mig länge för de saknar viktiga grundläggande saker. Som en poäng. Varför står alla de där orden i dokumentet? Vad vill karaktärerna här? Sådana frågor får svar eller så blir det en brutal strykning. Känns rätt bra att kliva in som en allsmäktig kraft och bara säga ”det där duger inte, du ska bort”.

Jag är på sidan 47 av 60 i omgång ett av redigeringsrundan. Snacka om att kunna skymta målet! Längtar tills jag kan sätta punkt och skriva ut version 2. Förhoppningsvis är den bättre än ettan. Damn it – den ÄR bättre!