Världens längsta graviditet

Hej gott folk! Jag sitter hemma och har skrivkafé tillsammans med två flitiga författarkolleger.

Kollar över manus 2 och inser att jag har kollrat bort mig totalt. Är förlorad och vilse i tidslinjen. Jag har anat det länge men vid dagens granskning av texten blev det bekräftat. Till exempel låter jag en stackars karaktär vara gravid ungefär lika länge som en elefant (nja, inte riktigt eftersom det är nästan TVÅ ÅR).

På ett ställe i berättelsen är det den 17 oktober och det nämns att det är ”några månader” kvar innan S ska föda. Nu filar jag på en del som utspelar sig i slutet av februari, men än har ingen unge synts till.

Pust. Massor av jobb kvar. Slut på meddelandet!

Sniglar mig framåt

Det är tisdag och jag har precis sagt hejdå till mina skrivkafé-vänner. I dag var jag värdinnan, vilket betyder att man öppnar sitt hem för två skrivande själar och bjuda på kaffe och något hembakat (i dag: rulltårta).

De träffarna betyder massor. Inte för att jag tycker att skrivande på manus 2 ett par timmar en enda kväll per vecka är nära nog tillräckligt. Men: det är två timmar mer än jag fick ihop under flera månader innan jag började med kaféet i höstas. Med andra ord så går det ju faktiskt framåt.

Hurra för det stora i det lilla!

Kanske är det lite som i fabeln om haren och sköldpaddan; bättre att streta på framåt i lugn takt än att spurta några hundra meter och sen lägga sig till ro (som jag gjorde i maj förra året!)

 

Världssämst självförtroende

Som jag nyligen skrev så funderar jag på att lämna in en snutt av det som är tänkt att bli min nästa roman till antologin Trollhätteberättelser. Jag tog upp texten i går. Och anfölls av tvivel. ”Lustigt” nog exakt samma känsla som huvudkaraktären, konstnären Tomas, drabbas av.

Han får besök av Liljevalchs utställningsintendent som hört talas om den lovande unge talangen. Självförtroendet börjar svikta när mannen i tysthet synar hans tavlor.

Nu när verken ska bedömas tycker Tomas att de krymper ihop till betydelselösa klickar av färg.

Började fundera på om jag kan lämna in texten. Den slutar ju mitt i något (för att den inte är en novell utan del av en roman). Och bortsett från den detaljen, hur är det egentligen med kvaliteten? Var är allt det där som jag tyckte var ganska okej, rent av bra, när jag tittade senast? Som bortblåst. Nu kändes allt så betydelselöst.

Aaaaagggghhhh.

Kanske borde jag anmäla mig till någon skrivarkurs för absoluta nybörjare (”för dig som funderar på att börja skriva men kanske inte vågat” som det kan stå i beskrivningarna). Bar för att få höra positiva saker … ”Det var ju riktigt bra” underförstått för någon som aldrig skrivit en rad.

Fejkad självkänsla är kanske också självkänsla?

Förlängd frist

Tänk att det ibland är så enkelt att allting bara löser sig om man slappnar av lite. Jag har ju haft en del ångest kring den där novellen till antologin som min hundraårsjubilerande hemstad tänker ge ut (läs mer här). Som jag har kämpat, även om det är mest i tanken och inte riktigt lika mycket i praktiken.

Det tog en evighet innan jag kom på någon idé som jag ville slutföra. När jag kom på en som i alla fall var acceptabel så tyckte jag inte att storyn var så mycket att hänga i julgranen och än mindre att skicka in för någon annan att se. Min övernaturliga spökhistoria är ett experiment – ve och fasa för att någon läser och tänker ”jaha, är det så hon skriver den där Minna Ulin”. När det inte är det.

En bekant sa att problemet är att jag har för hög ambitionsnivå. Kanske det. Men det tycker jag är bra! Även om det inte blir något som går till historien så vill jag åtminstone känna att jag kan stå bakom min text. Att den är okej.

Strax innan jul såg jag att deadline för att skicka in manus har ändrats, från nyårsafton till mars. Underbart! Men inte för att jag ska skriva om spöktexten eller ens hitta på något nytt. Jag hann tänka om när lugnet fann mig. Nu har jag bestämt mig för att skriva om och skicka ett stycke ur manus två (som förhoppningsvis blir min nästa roman).

Undrar varför jag inte kom på detta tidigare? Redan förra våren förstod jag ju hur fördelaktigt det är att vara lat & smart.

Sluten cirkel

Den första januari i år skrev jag ett väldigt peppigt inlägg om att Skrivaråret 2015 rivstartade redan på nyårsdagen. Årets sista dag håller stilen. För några dagar sedan kom jag igång med filandet av manus 2. Till min oerhörda glädje såg jag att det bara var några futtiga sidor kvar av första ändringsomgången.

Nu öppnar jag dokumentet. Snart är jag klar. Skrivaråret 2016 kan börja med ett genomgånget råmanus att arbeta vidare. Det känns bra.

Gott nytt år!

Tid att vara snäll

Det hände något stort i dag. Jag öppnade manus två, som legat och jäst i byrålådan (= datorn) sedan slutet av maj. Sju månader! Trots att jag bara hade den sista tredjedelen av första utkastet att fila på innan det var dags att jobba igenom på allvar.

Jag har tänkt på orsaken till det där avbrottet, som ju kom efter en väldigt positiv period av produktivitet efter en tre dagar lång skrivretreat i skiftet januari/februari och inspirerande kurs med Sören Bondeson två helger i april/maj. Varför var jag så kass att jag inte bara fortsatte? Jag har rackat ner på mig själv, mer än en gång. Kom igen, har min inre röst skrikit. Var inte så j***a lat. Bara SÄTT IGÅNG!

Sen tänkte jag igen. Och jag tänkte att jag var värd att vara snäll mot, trots allt. För det här året liknar ingenting annat.

Jag hoppade först in på ett halvårs vikariat som redaktör på en tidning. Att komma in på ett nytt jobb är alltid krävande, men jag tror att det här var lite utanför det normala. Introduktion? Nä, det verkar onödigt. Dessutom verkade det inte finnas någon särskild plan för innehållet, det blev mest som det blev tycker jag. Kvalitetstänket var långt ifrån vad jag var van vid och det hade jag otroligt svårt att släppa. Därför slet jag som en tok, utan att egentligen ha tid och resurser för det. 

I början av våren gick jag en starta eget-kurs, två kvällar i veckan med tretimmarspass varje gång. En fullmatad helg gick till en bokföringskurs. Senare på våren anmälde jag mig spontant till en kurs i löpteknik. Kroppen behöver sitt också. Varje torsdag i sex veckor cyklade jag direkt från jobbet till kursen och därifrån till dusch, mat, vila.

När jag kom hem hade jag ingen ork att skriva på bok. Jag lyckades ändå skriva på under helgerna fram till slutet av maj. Så här i backspegeln var det nog inte så kasst ändå.

I juli tog jag en välbehövlig semester och var hemifrån i flera veckor. I augusti kom nästa utmaning: att starta eget företag och komma underfund med hur allting bäst fungerar. Vilka idéer vill tidningsredaktörerna ha? Hur kan jag sticka ut och locka dem? Och utöver själva kärnverksamheten så fanns det en massa företagande kvar att sätta sig in i, bokföring och annat – nu i skarpt läge. Det har flutit på hyfsat men jag lär mig ännu. Och det är okej!

Vi har precis lämnat julen bakom oss men jag tycker att vi kan fortsätta vara snälla ett tag till. Inte bara mot våra medmänniskor utan också mot oss själva. Jag tänker försöka praktisera de där orden lite oftare. Lätta på tygeln. Släppa piskan. Ha lite roligt!

PS: Jessica Schiefauer berättade något väldigt inspirerande om sin skrivprocess under sitt besök i Trollhättan. Just nu skriver hon en dag i veckan. En dag! Ibland har man perioder då livet kommer emellan, sa hon utan att låta alls uppstressad över det. För hon vet att det där hon får ihop under sina skrivarfredagar kommer till användning när hon kommer in i nästa fas. Allt räknas. Så skönt att höra. DS.

 

 

Håll tummarna

Varför vara ute i god tid när man kan göra något i sista minuten? Jag fick precis iväg mitt bidrag till Ann Ljungbergs #superVIPtävling. En person vinner coachning och mycket mer under ett helt år med målsättningen att göra klart ett manus till en bok. Inte kattskit!

På grund av en massa anledningar (mer om det i senare inlägg) har jag inte gjort klart manus 2 än. Kanske nästa år – om jag vinner. Pretty please? (Fast jag vet ju att jag har mer tur i kärlek än tävlingar och det är jag faktiskt väldigt nöjd med på det stora hela.)

Läs mer om Ann Ljungbergs tävling här. Är du lite snabb hinner du vara med, i dag är sista dagen. Lycka till! (Nä, det menar jag faktiskt inte.)