Återhämtning

Har inte kommit ett steg längre med manus två på över en vecka. I stället har jag ägnat mig åt Ikea-besök, innebandy, allmänt slappande – och inte minst läsning.

Nu är det Susannes fina present som gäller och då är det ju liksom samtidigt arbete med manus två. För alla tips som K.M Weiland skriver om försöker jag tänka in i handlingen och karaktärerna på mitt nästa projekt. Det blir genast roligare, tror att man måste ha ett handfast manus eller en hyfsat klar idé innan det är någon poäng med kurser eller råd kring skrivandet.

Avslutningsvis har jag lyckats bädda in en videofilm. Klapp på axeln till mig och trevlig filmtitt på dig! (Weiland pratar förresten en hel del om att det är bra att kolla film för att lära sig strukturera en berättelse i skrift. Så bra då att jag ägnar en massa åt Breaking bad just nu. De som gjort den kan ett och annat om hur man gör en fängslande historia, kan jag säga!)

Punkt, slut – på riktigt

Ögonen blöder.

Har precis tryckt på skicka. Igen. Det var manuset som åkte på en ny resa, den sista med mig som avsändare. Den uppdaterade filen har mindre breda marginaler vilket resulterade i att boken blir ett antal sidor kortare. Fortfarande är den alldeles tillräckligt fryntlig.

Jag har ägnat helgen åt att korrigera och redigera. Putsa och rätta. Betyder allt detta arbete att det är en felfri text som jag lämnade? Knappast.

Inget blev lättare av att min pensionsfärdiga dator har ett wordprogram som också är i starkt behov av rullator. Som på eget bevåg ändrar granskningsspråk från svenska till amerikansk engelska. Som inte rättar helt uppenbara stavfel på något språk. Jag har alltså fått ögna manuset manuellt. Ett hästjobb, med 78 000 ord. Inte konstigt att ögonen blöder.

Har inte kollat varenda ord, därav konstaterandet att det inte är felfritt. Men jag hittade åtminstone en ny skörd, så texten är mindre befläckad än om jag valt bort ett provtryck av boken. Nu kommer läsaren till exempel slippa ord som möbera (möblera), Thebrödsbageriett (med två t) och foto-rafen. För att nämna några.

Arbetet i dag blev extra spännande av att Word flera gånger meddelade att hen slutat fungera och helt sonika la av. De flesta gångerna hade jag hunnit spara manuellt.

Note to self: köp ny dator.

”Favorit” i repris

Har nu granskat mitt provtryck av Skuggplats. Egentligen tycker jag att den duger i den form som är. Det enda jag verkligen ville ändra var årtalet i faktasidan i början, som säger att boken kom ut 2013. Det är ju inte så kul när jag ska sälja den nån gång i februari/mars 2014.

På petfronten tyckte jag att den var väl luftigt redigerad. Det märktes helt enkelt lite för tydligt att jag varit noga med att marginalerna inte skulle hamna för nära mitten och göra sidan oläslig.

Jag frågade Vulkan vad det är jag kan ändra på i det här läget. Svaret var (skrämmande nog) ”nästan allt”. Storlek och ISBN-nummer kan jag inte ändra, men resten är fritt fram.

Nej, jag tänker inte skriva om mitt manus. Nu är det vad det är. Men det där årtalet och marginalerna justerar jag. Och det är inte så bara.

För så fort jag ändrar i storleken så ändrar jag samtidigt i en massa annat som gör att jag måste dubbelkolla radbryt och kapitelrubriker och … Ja – allt. Igen!

Men nu ÄR det för sista gången. Giv mig styrka!

Skepp med slagsida

Åhåj! Jag sjösatte mitt manus i dag. Men det var ett ynligt och magert skelett till farkost, det måste jag säga. Har försökt få ordning på strukturen så här långt. Det ser inte bra ut. Skeppet lutar betänkligt åt vänster. Men å andra sidan visste jag ju att det i detta tidiga skede skulle vara långt ifrån sjödugligt.

Följer Sören Bondesons råd om att punkta upp ”kotor” (vändpunkter) och ”punkter” (scener) som leder fram till de större händelserna. Och när jag nu organiserar  så ser jag tydligt behovet av att säkra upp babord. (?) Nä, jag orkar inte googla fram om det är rätt sida. Nog med sjöfartstermer!

Jag har totalt 35 scener med mer eller mindre planerat innehåll (några har jag börjat skriva på, andra är mer som en instruktion till mig själv). Av de 35 är 4 vändpunkter. Alldeles för lite tror jag. (Och då är jag ändå osäker på den sista. Är det en vändpunkt, egentligen?) 20 av scenerna ligger i det jag strukturellt kallar ”Starten”. 9 finns i ”Mitten” och de sista 6 i ”Slutet.”

Arbetet fortsätter, således. Tänker ägna resten av veckan åt att fingranska mina partier. Vad saknas? Ska något bort?

Men sen tänker jag inte vänta för länge med själva skrivjobbet. För en planering går alltid att ändra, men börjar jag inte skriva så blir det aldrig blir någon bok.

Frågor i ett tidigt skede

  • Vilken påhittad dödsorsak har karaktären X spridit om sin mor, som förresten fortfarande lever? (En stroke.)
  • Vad kallades en konstkurator för ungefär 30 år sen? (Utställningsintendent.)
  • Vad för en cool engelsk sportbil ska förekomma i berättelsen? (En Triumph TR3, röd, årsmodell 1961.)
  • Kan man måla med oljefärg på papper? (Ja, men man kan behöva förbehandla.)
  • När blommar apelsinträd i Spanien? (I april.)

Det där är bara några av alla svar jag letat fram under dagen, som hade research på schemat. Lustigt. För min historia handlar ju inte ens om sportbilar, apelsinblommor eller utställningsintendenter. Åtminstone inte i huvudsak.

De där människorna, växterna och fordonen är bara stickspår som dyker upp under tiden som jag skapar min nya värld. Och de kräver att bli tagna på allvar, att vara på riktigt. Även om de just nu bara står i kö för chansen till en liten biroll i marginalen.

Framtidsblick

När året närmar sig sitt slut är det naturligt att börja sammanfatta det gamla och blicka framåt mot det nya. I år är det mer än bara tolv månader jag knyter ihop: det är äntligen dags att visa upp ett manus som blev till en bok, hurra!

Även om det är svårt att släppa tankarna på Skuggplats nu när boken ska få se dagens ljus, så har jag sedan en tid tillbaka börjat tänka allt mer på de där andra karaktärerna som står på kö för att berätta sin historia. Mitt nya manus! Som ska bli SÅ mycket bättre än det första, just saying.

Nummer två har ingenting med nummer ett att göra, när det gäller innehållet (förutom att den också utspelar sig i Trollhättan). Ändå kommer Skuggplats att ha en avgörande betydelse även för tvåan. För jag lärde mig massor, massor längs vägen under arbetets gång. Mest hur man inte ska göra. Nog så viktigt.

  • Jag tänker inte börja med att hitta en titel. Den får heta Manus två tills vidare.
  • Jag tänker inte berätta om innehållet lika tydligt och tidigt som förra gången. Det ändrar ju sig hela tiden! Manuset i början är långt ifrån det i slutet. I Skuggplats förvandlades en bikaraktär till en av de viktigaste och mest utvecklade. Hepp!
  • Jag tänker tänka mer innan. Veta mer om mina karaktärer, inte hitta på efterhand. Bestämma deras styrkor och svagheter och drivkrafter. Och namn!
  •  Jag ska ha en klart tanke om dramaturgiska kurvor, var de ska placeras och varför. Det får gärna komma som en överraskning för läsaren vad mina karaktärer hittar på, men jag ska veta innan huvudpersonerna gör det.

Om Skuggplats var en lärobok så kanske nästa kan ses som ett delprov på vägen mot diplomet. Arbetet är påbörjat. Och det är hur kul som helst!

Har tryckt på skicka – igen

Fredagens besök på företaget som jag kontaktat angående tryckning efter strulet med tryckeri 1 gav mersmak. Det finns verkligen en poäng med att inte göra allt på nätet. Att kunna dra med handen över pappret jag vill ha, kunna knacka med knogarna på omslaget och lyssna till den dova resonansen. Se människorna som ska ansvara för att min baby förvandlas till en bok i ögonen.

Därför tror jag att jag nu vågar säga högt vilket företag det är jag bestämt mig för: Vulkan media i Stockholm.

Jag hade med mig en – enligt mig – tryckfärdig pdf och två bildfiler, bokens fram- och baksida. Enligt mig, ja. Det var verkligen inte något killarna på Vulkan trodde på. Jag frågade lite försynt vad som brukar vara fel med främst textinlagan, som jag ju verkligen kämpat med och lagt ned en väldig massa timmar på för att få rätt.

Layoutaren rabblade en massa saker, det kunde till exempel bli fel om man hade en innehållsförteckning och sedan ändrat något i manuset så att sidhänvisningen inte stämmer. Många har också missat att lägga ISBN på rätt sida (ska vara tidigt) och en del börjar med romanen med en gång, på sidan ett utan extra sidor för till exempel titel och annat. Sen ska själva romanen börja på högersidan av ett uppslag vilket också kan bli fel om man inte tänker på hur pdf-en blir som bok.

Ju mer han snackade desto lugnare blev jag. Innehållsförteckning? Det har jag ingen. Och alla de där andra trampminorna tyckte jag nog att jag undvikit. Inte för att jag hade tur. Jag har självklart kollat upp hur det ska vara. Det insåg maken, som satt bredvid och myste när layoutaren till sist äntligen slutade snacka och tog upp min fil på datorn och själv kunde se att där ju inte fanns något för honom att jobba vidare med. (”Det visste jag nog, att du skulle ha koll på det där!” sa maken i taxin efteråt. Nöjd, så nöjd.)

Eftersom killen inte hade något att anmärka på i inlagan var han desto noggrannare med att påpeka att mitt omslag inte var tryckfärdigt. Jag hade ju skickat två bilder, en fram- och en baksida, som sagt. ”Då måste den monteras ihop, och är alltså inte klar för tryck. Men det tar bara några minuter.” Suck. Han var väl tvungen att visa att han kunde sitt jobb eller nåt.

En annan grej var att boktiteln på framsidan ligger för högt, åtminstone kommer den göra det sedan när skärmånen är borta. Men det skulle bara vara att skicka mitt photoshop-dokument så skulle de fixa detta.

På lunchrasten i dag fick jag äntligen i väg allt. Nu håller jag tummarna för att inget strular. Det är långt ifrån säkert att jag får hem boken till jul. Nu känns det viktigast att det blir så bra som möjligt.

PS: just det, jag har ju varit iväg på kryssning med skrivarinriktning. Lovar att det kommer en summering i ord och bild om det äventyret. Nu: återuppta en försummad nanowrimo-text. DS.