Nyårslöftet (hittills)

Skälen till att jag inte brukar ha nyårslöften är 1, att jag inte känner något behov och 2, att jag med historiskt facit i hand har struntar i dem (anledning: se punkt 1).

I år är det annorlunda. Löftet är inte taget ur luften. Behovet av att hedra min vän Peter är levande och starkt och att det får mig att samtidigt (äntligen) gå i mål med manus två är en stor bonus.

Hur går det då? Bra! Det är inte klokt vad det går framåt när en bara öppnar dokumentet några dagar per vecka och sätter fart. Jag har filat massor på kort tid och även uppdaterat ett viktigt avsnitt, det som blir den stora vändpunkten som verkligen får igång storyn. Eftersom jag segat så länge har omvärlden sprungit förbi mig. Parken där det händer var ett mörkt tillhåll för narkomaner och a-lagare när jag började, nu är det en populär lekplats som samlar barnfamiljer året om.

Senast när jag jobbade med texten mötte jag på motstånd. Jag hamnade på ett ställe där det inte kommer att räcka med att byta ut ord och vässa dialogen,utan  jag behöver lägga till ett dåtidsplan där en av karaktärernas historia kommer fram och som gör henne begriplig i nutidsplanet.

Det kommer att ta tid och kräva tankeförmåga. Men det är bara att hugga i. I dag tog jag ett konkret steg som jag hoppas ska underlätta arbetet, anmälde mig till Studiefrämjandets skrivarcirkel i grannstaden Vänersborg – som dessutom är gratis! Jag kan verkligen behöva tips och goda råd som hjälper mig framåt. Cirkeln startar 6 februari och består av träffar varannan tisdagseftermiddag. Rapporter följer.

Att gå vidare

2017 har varit ett år med både toppar och dalar. Skrivmässigt har det inte hänt särskilt mycket på den skönlitterära fronten, däremot på den journalistiska. Funderar på att sammanställa mina reportage – då har jag minst en bok klar. Nåja, kanske nån gång.

Personligen slutade året med en frontalkrock. En fin vän dog. Peter. Den snällaste, roligaste, mest uppmuntrande. Mannen som alltid brydde sig om sina medmänniskor, ibland mer än om sig själv. Han skrev ibland kommentarer här på bloggen och när jag såg honom i verkliga livet undrade han alltid hur det gick med skrivandet men främst min nya karriär – och när jag sa att det rullade på var hans svar ”skönt, då behöver jag inte bekymra mig”. Peter blev 45 år. Det har fortfarande inte sjunkit in att han inte finns. Att jag aldrig får skoja med honom eller sjunka in i hans björnkram och höra hans goda glada skratt. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska gå vidare, men jag har funderat på ett sätt att både hedra Peters minne och samtidigt komma fram i mitt liv. Det blir ett nyårslöfte. Mitt första på sådär 20 år. Under 2018 ska manus 2 bli klar. Sådär – då var det offentligt.

Jag börjar nu. Gott nytt år.

 

Regn & ro

Jag har varit ledig i två och en halv vecka och hittills ägnat mig åt att bada, grilla, hänga med folk och pyssla med hus och trädgård. Som sig bör!

Jag brukar faktiskt inte skriva eller göra särskilt mycket annat som har med skönlitteratur att göra på sommaren. Men i dag hände det! Efter en dag med målarpensel i handen pockade lusten på. Maken roade sig i en biljardhall och ute öste regnet ner. Lugnet hann i kapp mig. Jag plockade jag upp mitt utskrivna råmanus och började läsa. 

Har nu hunnit till sidan 28 av 72. Visst återstår en massa jobb, men till min glädje upptäckte jag att det inte är en total katastrof. Hoppet lever!