Snabbskrivet

I dag var det mastodontträff på skrivarkursen – tre timmar på ett kafé. Eftersom starten försenades klämmer vi ihop sex träffar på fem, och därför blev det längre i dag.

Vi hann med flera korta skrivövningar. En gick ut på att vi fick en lapp med sex olika fraser. Vi skulle använda minst en av dem i en berättelse som vi fick 20 minuter på oss att slutföra.

Detta var fraserna vi fick:

  • orm i gräset

  • då lade han handen över

  • döden var nära nu

  • något som droppar

  • vad mamma skulle säga

  • alldeles mörkt, men

    Och så här blev min snabbt nedtecknade historia:

    De hade träffats i natt igen fastän båda visste att det var förbjudet. Kanske var det som hänt ett straff. Blöt asfalt. Skrikande däck. Ett fyllo som körde mot rött och fick hennes blå Audi att bli en halvmeter kortare.

    Sedan. Blåljusstackato och skrikande sirener. Ilfart mot sjukhuset.
    Och nu var de här. Han på en säng med landstingsvita lakan och ett ansikte som nästan försvann in i kuddens nyans. Högerarmen i ett blodigt paket. Och insidan … läkaren hade inte behövt säga något, hon förstod ändå att döden var nära nu.

    ”Finns det någon annan anhörig som vi ska kontakta” hade läkaren sagt, som för att fylla ut tystnaden.
    Hon ville inte svara. Orden krängde och stretade emot som en orm i gräset. Visst fanns det anhöriga. En fru och två barn. Det var de som skulle vara här, inte hon.
    Hon hade bara skakat på huvudet, satt sig vid hans sida. Ville ha honom för sig själv en sista gång. Hon strök försiktigt på hans vänsterarm, den friska. Då la han handen över hennes och hon stillnade i rörelsen.

    Det var märkligt tyst, bara pysandet av maskinen som höll honom igång och något som droppade längre bort. Steg susade förbi i korridoren, livet fortsatte, vardagen mitt i natten. Utanför fönstret var det alldeles mörkt, men månen var full och lyste upp den svartvåta parkeringen när molnen snabbt drog förbi.

    Det pep från maskinen. Snabbare. Intensivare. Ljudet fick människor att rusa till.

    Hon såg allt som i en film, var bara en åskådare på avstånd. Såg hur de slet upp hans skjorta, skrek ut order, kämpade för att rädda hans liv.
    Han var här bara för att de hade bestämt sig för att träffas. Fast båda visste att det var förbjudet.
    Hon borde inte vara här. Och nu när hon ändå var det borde hon ringa dem, de anhöriga, och säga vad som hänt. Men det ända hon kunde göra var att gråtande trycka sig mot väggen och undra vad mamma skulle säga.

    Som du kanske märkte fick jag med inte en utan alla fraserna. Guldstjärna på det. (?)

  • Om det låter för bra så …

    Jag startade halleluja-kören till post it-lappens lov lite i förtid i går, visar det sig. Det var visst inte bara att skriva ett ord på en lapp och sen tro att det bara är att köra. (Och det trodde jag väl inte heller EGENTLIGEN …)

    I dag skrev jag om inledningsstyckena. Tyckte att de tog sig. Klappade mig själv på axeln och skrev sedan ut. I solskenet i trädgården syntes sedan bristerna i fullt ljus.
    ”Ska inte den karaktären verka lite ondare där?”
    ”Med de perspektivhoppen blir det allt väldigt svårt för läsaren att hänga med.”
    ”Om du i stället gör så här – ändrar om hela strukturen – så skulle det kunna bli bra.”

    Ungefär så lät det i min skalle när redigeringsdjävulen tittade förbi en snabbis under min genomläsning. Så nu skriver jag på version 2 av min novell. Återstår att se vilken som vinner. Och om den blir klar till kursavslutningen.

    En dålig text – hurra!

    Kom äntligen loss med skrivdelen på min att göra-lista. Och jag lyckades jag faktiskt komma hela vägen, från början, via mitten och till slutet av min novell. Inte tog det särskilt lång tid heller. Det tackar jag post it-metoden för!

    Att jag inte har testat detta tidigare.

    Det är nästan löjligt överskådligt: jag klistrade upp alla lappar på insidan av datorskåpets vänsterdörr. Nu behöver jag bara kasta en snabb blick åt sidan. Jaha ja. Här åker hon tåg, känner sig besviken och det är nutid och sedan fylla på scenen med innehåll som visar det (och mer förstås).  Känns nästan som fusk att skriva när det redan står vad det är de olika delarna ska innehålla. 

    Och jag tycker inte alls att det hämmar kreativiteten, som visst är en invändning som folk som inte strukturerar brukar komma med. Tvärtom för mig. När jag vet ungefär vartåt det barkar vågar jag braska på och behöver inte vara rädd för att behöva stryka hela rasket efteråt.

    Nu när jag utfört mitt första experiment med post it-lapparna vet jag att strukturering är rätt väg för mig. Det blir till att hitta en bra väg att implementera detta även i mitt nästa längre bokprojekt.

    Betyder allt detta lovprisande att min novell är klar? Nehej då! Det är ett stycke tämligen usel text jag har framför mig. Och det är helt i sin ordning. Ett första utkast ska man inte ha så höga krav på, viktigast är att det finns ord på papper att göra något med. Nu tar den roliga delen vid. Slipandet, putsandet. Jag älskart!

    PS. Jag blev lite kär i min idé. Tror den håller för mer än en novell. Kanske till och med en bok. Häpp. DS.

     

    På rätt kurs

    Det blev gång två och det blev så mycket bättre. Tydligare mål, en längre text ska vara klar vid sista träffen. Eller klar och klar, så klar den nu blir. En text kan ju putsas på i åratal och så lång tid har vi inte till vårt förfogande, bara tre gånger kvar på Medborgarskolans kortkorta skrivarkurs.

    Jag har försökt mejsla fram en idé. Kom en liten bit på vägen i går. Eller rälsen kanske, för jag satt på tåget när jag fick en stund över för lite hjärnstormning.

    Och så gjorde jag förresten min läxa till i måndags. Det är ju helt klart att den är skriven i en hast. Till exempel är sista lilla utgången inte det minsta trovärdig. Jag lägger ut den ändå. Som ett exempel på work in progress.

    (Tema/ämne: att orsaka någon annan smärta)
    Utanför panoramafönstret hördes ljuden av den anonyma storstaden. Sirener. Skratt från förbipasserande. Baspump från klubben bredvid som redan börjat testa ljudet inför nattens nöjen.
    Han satt på sängen som knappt hunnit svalna efter passionsexplosionen tidigare. Nyss la han ifrån sig mobiltelefonen. Han hade pratat mjukt i den. Viskat ömma kärleksförklaringar och yttrat besvikelse över en påtvingad arbetshelg på trist hotell.

    Hon satt vid spegeln på sminkbordet. Svepte med puderborsten över ansiktet och betraktade honom samtidigt i smyg. Han koncentrerade sig på en bok, bekymmersrynkan mellan ögonen var djup. Sedan tittade han upp, som om hennes blick bränt honom.
    ”Varför sminkar sig kvinnor? Jag förstår faktiskt inte varför du ska ha smink alls, när vi två ska ut och äta. Du har ju mig. Du ska inte försöka fånga någon annan. Eller?”
    Den där tonen i rösten var välbekant. Dåligt samvete som smutsade ner orden.
    Hon kom av sig mitt i rörelsen, släppte puderborsten.
    ”Jag vill vara fin för din skull. För att du ska kunna känna dig stolt.” Hon hörde själv hur svag och fånig rösten lät. ”Och jag har ju inte dig. Inte på riktigt.”
    ”Nu menar jag den här helgen. Lilla vän, när ska du förstå att livet inte är så himla enkelt? Jag har ett visst anseende att tänka på. Och förpliktelser, mot min familj. Du har mig nu. Jag är bara din i två dagar. Kan du nöja dig med det för stunden, är det tänkbart?”
    ”Jo. Det förstås, självklart. Förlåt, det var inte meningen att …” Hon tittade åt sidan, blinkade bort det blanka ur ögonen.

    Han harklade sig. Det betydde byte av ämne. Mycket riktigt.
    ”Visserligen är det helg och jag vill inte förstöra den, men på måndag är det dags för avstämning med styrelsen inför årsmötet. Hann du kolla över årsredovisningen i fredags?”
    ”Den la jag på ditt bord alldeles innan du åkte till flygplatsen. Jag kollade aldrig om den låg kvar när jag var tvungen att springa ner till min taxi. Du kanske inte hann se den?”
    ”Säger du att den ligger där så tror jag dig.” Ett snabbt harklande igen. ”Och vad är du sugen på för mat, då? Jag tänkte föreslå en bistro här i kvartertet som en god vän rekommenderat. Om du inte har någon annan plan?”
    ”Plan? Vad skulle det vara? Jag har aldrig varit i Paris”, sa hon.
    ”Fint. Då kör vi på bistron.”

    Hon reste sig och svepte åt sig klänningen som låg på sängöverkastet. När hon lät handduken glida mot golvet såg hon i ögonvrån att han tittade upp igen. Hon klev medvetet sakta i klänningen. Strök på tyget som smekte kroppen.
    ”Ska du ha den där i kväll?”
    ”Det hade jag tänkt. Är det något fel på den?”
    ”Fel? Nä, vad skulle vara fel?” Ett harklande. Svagt den här gången. ”Den kanske är lite … kort? Jag menar, det är rätt svalt på kvällarna.”
    ”Jag har ingen annan med mig, om jag inte ska ha samma byxor som i går. Vi skulle ju inte så långt, den här funkar nog.”
    ”Du får naturligtvis ha på det precis vad du vill. Jag menar bara … ja, som kvinna ska du kanske tänka på vilka signaler du sänder ut. Jag säger bara det.”
    Hon låtsades inte höra det sista.
    ”Drar du upp dragkedjan?”
    Hon satte sig på sängkanten med ryggen mot honom. Han släppte boken och lutade sig mot henne. Drog först försiktigt men rörelsen gled över i ett hårt ryck. Dragkedjan for upp en bit. Sedan fastnade den. Metalltänderna tuggade sig in i huden mellan skulderbladen med ett dämpat hugg.
    ”Aj! Vad gör du! Aj! Dra ner, fort, skynda dig!”

    Istället för neråt drog han upp, pressade kedjan mot hennes rygg så att blod sipprade ut och värmde och kylde på samma gång och det gjorde så ont att hon skrek och inte kunde hindra tårarna som smetade ut maskaran på kinderna.

    Då åkte dragkedjan nedåt, släppte sitt grepp. Smärtan stannade kvar som en bultande påminnelse.
    ”Men förlåt, jag blev alldeles chockad. Förlåt. Det var inte meningen. Jag vet inte vad som hände, jag blev så skärrad. Förlåt!”
    Han lät uppriktigt ledsen. Hon svalde.
    ”Det gick bra ändå tror jag. Du. Var inte ledsen. Jag fattar väl att du inte gjorde det med flit. Det var en olycka. Du?” Hon vände sig om, strök hans kind. Sträckte på ryggen för att inte huden skulle spännas över såret. Gav honom ett leende. Fick ett tillbaka.
    ”Fast nu kan du inte ha den klänningen. Vilken klant jag är. Gör det mycket ont?”
    ”Det går bra. Det kommer att gå bra. Jag tror inte att såret är så djupt, det ser nog värre ut än vad det är med allt blod. Jag tar blusen från i går och byxorna. Det blir bra.”
    Hans blick ändrade uttryck, gick från oroligt sökande till normaltillståndet: en upphöjd självsäkerhet. Han lutade sig tillbaka mot sänggaveln, plockade upp sin bok och försvann från hennes närhet både fysiskt och mentalt.

    Hon bytte om, fick sakta ned klänningen över höfterna och sedan blusen om ryggen. Hon såg honom i en spegelvänd version på sängen. Inte ett spår fanns kvar av passionen som levt där, bara några timmar tidigare.
    Han såg liten ut där i perspektivet genom spegeln. En liten människa. En liten man. Han var obetydligt grå i skenet av stadens ljus som hittade in som stjärnpunkter genom panoramafönstret. Ljuden av storstaden var mer påträngande nu. Sirener och skratt och pumpande basljud.
    Hon ställde sig vid sängens gavel. Han tittade upp. Harklade sig.
    ”Ska vi gå?”
    Hon tittade honom rakt in i ögonen.
    ”Vi ska inte gå. Jag ska gå.”

    Har funderingar på att samla mina noveller nånstans här på bloggen vid senare tillfälle (läs: när jag har en samling). Om jag filar om den här så kanske den platsar där.

    PS: nästa inlägg kommer att vara en recension av Skuggplats. Med både beröm och kritik. Det du! DS.

    Gör läxan

    I morgon är det måndag och det är dags för träff två i min skrivarkurs. Hoppas på att det lyfter och blir solklart med upplägget och syftet och målet.

    Vi fick en läxa förra gången. Fast det blev lite otydligt om det var en läxa eller inte, om vi skulle ägna oss åt skrivandet under träffarna eller däremellan. Jag skyller otydligheten på att jag inte började med min skrivuppgift, som hade temat ”att orsaka någon annan smärta”, förrän i dag.

    Så här kan jag inte hålla på. Jag tänker vara väldigt tydlig med vad jag vill ha ut av kursen. Att jag går där för att komma vidare. Med innehåll, karaktärer, idéer, teknik och stilistik. Jag förstår att inte allt kan få plats. Kursen är ju bara på fem tillfällen och det är alltså fyra gånger kvar räknat med morgondagen. Men en upp-steppning vill jag se.

    För jag har rätt att vara kräsen! Jag har gått flera väldigt bra skrivarkurser och jag vet att det går att leverera både verktyg och inspiration. Inte ett kompendie över hur man använder skiljetecken.

    Min bloggkompis Ann Hugosson tog nyligen ett drastiskt beslut när hon inte tyckte att hennes skrivarkurs dög. Så rätt!

    Så. Då fick jag ytterligare tid med annat än den där skrivuppgiften. Dags att fortsätta. Det är ingen vidare trevlig historia, den innehåller både mental nedtryckning och en dragkedja som fastnar i skinnet. Aj.

    Start på skrivarkurs – till slut

    Jag har längtat sedan i januari. Den skulle börjat i februari. Mars hann nästan bli april men nu har den startat i alla fall, skrivarkursen på Medborgarskolan.

    Risken är ju att det kan bli lite … platt när man väntar för länge.

    Jag var ganska taggad när jag kom dit men det lossnade liksom inte fullt ut. Kanske för att läraren fick jobbet för en vecka sedan eftersom kvinnan som skulle leda kursen fått förhinder. Jag hade väntat mig mer … fördjupning. Det var ju det som var själva grejen. Det kanske kommer. Det kanske bara är jag som är deadline-speedad efter rätt hetsiga dagar på jobbet senaste veckorna och vill FÅ SAKER GJORDA.

    Jag ger inte upp. Det lossnar nog. Och en stor fördel: jag fick ur mig något. En text som inte fanns klockan 18.30 föddes och fick liv i ett dammigt samlingsrum.

    Det var under en uppvärmande skrivövning den blev till. Läraren skrev upp tio ord på tavlan – katt, cykel, man, lärare, damm, balkong, måne, bok, kamera, tand – och sedan fick vi tio minuter på oss att skriva ihop en berättelse där alla ord skulle finnas med.

    Det är ganska befriande att ha kort om tid och givna förutsättningar. Det är liksom ganska förlåtande och förståeligt att det inte blir den perfekta skriften. Så här blev min:

    Den kom från ingenstans och höll på att förstöra en redan usel dag. Katten. Mitt framför cykeln. Som tvärbromsade men fick med sig grus från vägen i en sladd som blev evighetslång och slutade först när ramen slog i räcket från en balkong på huset vid trottoaren.
    ”Din olycka”, spottade mannen ur sig.
    Han borstade bort dammet från byxbenen, lyfte cykeln och haltade mot skolan som låg där bakom vägkröken. Det var inte bara ett bultande knä som saktade ner tempot. Det var mer motviljan. Mot den där byggnaden. Mot alla som fanns där inne. Skräniga elever. Självgoda kolleger.
    Lärare. Varför hade han trott att han skulle vilja jobba som lärare? När han alltid vetat att det fanns annat som lockade.
    Han gick inte till klassrummet. Han gick till rektor, som snabbt slutade att nonchalant peta med lillfingernageln på sin guldtand.
    ”Sluta? Vad säger du? Så gör man väl inte?”
    Men mannen bara vände sig mot honom. Hade aldrig låtit så säker på rösten.
    ”Nu ska jag leva. Leva med mina böcker och min kamera. Och jag ska dansa med kvinnor i månens sken.”

    Till slut. Ett erkännande. Fast det är pinsamt. Hur mycket nämnde jag om Skuggplats när det blev min tur att prata under den inledande korta presentationsrundan? Ett litet tal med själva syftet att informera de övriga om mig och mitt skrivande.

    Inte med ett ord.

    För jag är en tönt.

    Väntar på något gott

    Den skulle börja tidigt i februari, sedan inträffade sjukdomar som sköt upp skrivarkursen på Medborgarskolan på obestämd tid enligt ett telefonsamtal tidigare i vintras. Några veckor senare ringde de igen. Jag fick ett nytt datum: 10 mars.

    I dag skulle vi alltså ha kört igång och jag kände mig mer än lovligt taggad. Tänk att få prata text, skriva och få respons av likasinnade. Hurra! Det var inte i går.

    Men. Det blev måndagsbesök på puben i stället och sedvanligt allmänbildningsquiz. För i dag ringde de från Medborgarskolan igen: åter har det hänt saker som gör att kursen måste senareläggas. Nytt datum är 31 mars.

    Det är okej. Vem har bråttom? Och redan i morgon händer det helt andra men precis lika kul saker som är direkt relaterade till mitt skrivande i allmänhet och Skuggplats i synnerhet.

    Vi hörs!