Lättnad

När jag lottade ut ett gratisex av Skuggplats i somras var ju intresset som bekant mer än lovligt svalt. Med tanke på att den var GRATIS! Om man bortser från att det kostade en liten ansträngning i form av en motivering, alltså. Till slut blev jag av med boken, men först efter förlängd tidsfrist och ett sänkt självförtroende.

Nu i veckan publicerar tidningen jag jobbar på, Hem & Hyra, ett lokalt reportage om mig med text av min fina kollega Monika Steczkó och fenomenalt foto av Andreas Olsson. I samband med reportaget lottar vi ut signerade ex. Inte bara en utan tre!

Tänk om ingen hör av sig. Ja, tanken har så klart slagit mig efter den tidigare erfarenheten.

I morse kunde jag pusta ut. Redan då kom det första mejlet från en glad tidningsläsare som vill vara med i vår utlottning. Senare damp det ner ett mejl till. Känner mig säker på att minst en till hinner göra det innan tidsfristen går ut den 29 augusti. Puh!

(PS: vi lägger sällan/aldrig ut featurematerial på vår sajt, därför kan jag inte serva med en länk till reportaget. Den som ber snällt kan få en tidning skickad. DS.

 

Jag är på tv!

Jag har tidigare berättat om att SVTs finska nyhetsprogram Uutiset spelade in en intervju med mig om Skuggplats och Kronogården. Det var den 6 maj. Började tro att de ställt inslaget för att det kommit för mycket annat som gått före (sånt händer).

Men i dag fick jag ett sms från journalisten. ”Äntligen Minna! I dag sänds inslaget med dig på Uutiset, svt 2 klockan 18.50.”

Ojoj. Nervositeten skjöt upp i halsen. Ska alla få se när jag sitter där och stakar mig på ”finska” och skämmer ut både mig själv och familjen (läs mamma). Men det var inte så farligt, kunde i alla fall varit hundra gånger värre. Hur vet jag det? Det visar sig att man inte behöver vänta till i kväll, för redan nu finns inslaget på webben.

Vill du se? Klicka här!

Härliga dagar

Ibland händer det saker, små avbrott i vardagen som ger hela livet en guldkant. För mig har det varit författarrelaterade saker och det gör ju verkligen inte saken sämre. Det började för ett par dagar sedan. En kvinna på kontoret undrade om det gick att köpa boken. (”Ja.”)

På eftermiddagen när jag kom hem satte jag mig i trädgården, JA – SATTE MIG, UTAN ATT PETA I EN ENDA RABATT. I stället läste jag i Weilands Structuring Your Novel. Solen värmde, en svag bris gjorde temperaturen perfekt. Jag kunde riktigt känna hur jag landade i mig själv och det behövdes. Det har varit rätt jobbigt på jobbet på sista tiden.

Alldeles uppfriskad i själ och hjärta smällde jag flera timmar senare ihop pärmarna och skulle gå in. Då hojtade grannen till. ”Jo, din bok, jag har tänkt länge att jag vill köpa den men det har inte blivit av.” Två på samma dag!

I går fortsatte det. Jag fick ett brev på mejlen från min bästa kompis Katja. Hon som velat vänta med att ge mig sina synpunkter på Skuggplats tills hon hunnit få ner alla ord i lugn och ro. Och som hon skrivit. Finaste Katja. Tack! Dina ord tände en glöd som fortfarande dagen efter sprider en jämn låga av tacksamhet och glädje. Jag visste inte hur mycket jag behövde de där omtänksamma orden just nu, förrän jag såg dem.

Publicerar ett utdrag ur brevet inom kort och lägger till samlingen av synpunkter.

Allt det där och ändå är det inte slut. För i dag kom fina kollegan Monika med tåget ända från Stockholm till Trollhättan. För att skriva ett reportage på de lokala sidorna som jag egentligen ansvarar för. Om mig. Boken. Kronogården. Helt galet! (Och inte min idé får jag blygsamt tillägga.)

Tillsammans med fotografen Andreas traskade vi runt bland höghusen. Resultatet kommer i en hyresgästföreningsägd tidning i slutet av augusti.

 

Första tidningsrecensionen och mer

Här i Trollhättan har vi en gratistidning som kommer ut en gång i veckan, med det mycket passande namnet Trollhättan 7 dagar.

När jag gick upp i morse satt maken vid frukostbordet med den framför sig. Plötsligt skrattade han till, högt. ”Kolla, de skriver om din bok!” utbrast han.

What? Jag vet ju att tidningen har en spalt med bokrecensioner varje månad, men att Skuggplats nått ända dit var verkligen mer än jag visste om.

Jag kastade mig över den och heerrreeeggguuud att inte hakan fick golvplattorna att spricka. För där var min bok,under vinjetten Månadens Bästa. Och med en recension som är så bra att jag för länge sedan förlåtit dem felstavningen av mitt namn (Uhlin vill många skriva, det där h-et är en förbannelse. Trodde jag skulle slippa bokstavera när jag bytt ut mitt finska efternamn …)

Men gå inte och tro på allt jag säger! Här kan du läsa tidningen digitalt, Christine Karlssons bokspalt hittar du på sidan 21.

Och som om det inte räckte med åsikter för en dag. När jag kom till jobbet hade jag fått ett mejl från Susanne Pettersson, en av mina redaktionella chefer på Hem & Hyra. Hon har läst. Hjälp! Var min första tanke. För jag vet ju att hon har ett särdeles skarpt öga för texter. Inget undgår den kvinnan!

Jag fick lov att återge hennes synpunkter här på bloggen (har skrivit XXX på ett ställe bara för att inte förstöra för den som inte hunnit läsa än).

Sååå. Varsågod, plus och minus från Susanne Pettersson:
”Stort plus för intrigen. Bra cliffhanger. Jag tycker att kvinnan som XXX var bra utmejslad. Man kände sympati för henne. Hon kändes som en hel människa. Barnet var också bra beskrivet.

Mamman och pappan var mer anonyma. För lite ångest över deras förlust.
Att hela storyn utspelades där den utspelades har också en stor poäng.

Du har sagt att det inte är en renodlad deckare/spänningsroman, men genren i dag är så mycket mer. En hybrid mellan socialreportage, spänning och samhällsreportage, just så som du har skrivit.”

Det var mycket att smälta på en dag. Tänkte att jag skulle skriva nånting efter allt läsande.

15 minuter i rampljuset

Hon sa: ”börja med att berätta lite fritt om dig själv”.

Jag lutade mig lite framåt i stolen på Kronans bibliotek, såg i ögonvrån mackapären som lyste upp mitt ansikte tillräckligt för att kameran långt borta i hörnet skulle fånga varenda min. Sedan hände något. Jag liksom flöt upp ur min egen kropp. Där, i takhöjd, kunde jag sedan betrakta en kvinna i en stol på Kronans bibliotek och hon var märkligt lik mig.

Men till skillnad från mig var hon inte särskilt tystlåten av sig. Som hon pratade! Det tog ju aldrig slut. Blablablabalablaa bla och bla sa kvinnan med min röst.

Vad jag sa? Ganska mycket vill jag minnas men innehållet är vagare. Fast det lät åtminstone bitvis misstänkt likt finska. Det var nog en del om min barndom på Kronogården. Kanske något om boken. Säkerligen om hur det är att åka hiss i höghusen, för sen gick vi och filmade i den miljön.

Puh. Ville bara få sagt att jag blev intervjuad för SVTs finskspråkiga nyhetsprogram Uutiset i dag. Det var faktiskt inte särskilt nervöst. Att det filmades tänkte jag inte så mycket på, kanske för att det kändes som att sitta och prata med en god vän. Reportern Karita Lehikoinen-Stedt sa att min finska var bra. Det var snällt.

Sändningsdatum är ännu oklart. Det enda som är riktigt klart är att jag kommer att hinna bli supernervös hundra gånger om innan det är dags.

Sålde dessförinnan en duschkabin. Någon ringde på min tidningsannons i morse och var väldigt intresserad. Vilken dag!

 

Hyvät uutiset!

Eller goda nyheter, som det också heter. Tror jag i alla fall. Fick ett mejl i dag som gjorde mig både glad och inte så lite skakis i knävecken. En kvinna hade hittat mig och min blogg tack vare ett tips från en barndomskompis från tiden när hon bodde i Trollhättan, på Kronogården där Skuggplats utspelar sig.

Hon undrade om jag har finska föräldrar. I så fall ville hon intervjua mig för SVTs finska nyhetsprogram, Uutiset, där hon arbetar.

Voi, voi. Nu får jag säkert äta upp mitt motto ”testa allt (nästan) minst en gång”.

För jag sa ju självklart ja. Både på frågan om de finska förädrarna och om hon fick komma hit och intervjua mig om boken, Kronogården och mig. PÅ FINSKA. Det är det som är voi, voi. Jag var tydlig med att min finska är lite … så där.

Jag är helt okej i vardagliga sammanhang, med mor vid köksbordet. Om jag får slänga in lite svenska här och där. Men det brukar räcka med att det är någon som är lite vagt bekant som förväntar sig att det pratas finska. Då blir jag plötsligt väldigt medveten om mina bristande grammatikkunskaper och mitt dåliga ordförråd.

Kvinnan försäkrade mig att vi kan skifta till svenska om det blir för svårt. Puh. Det är en livlina som jag hoppas slippa men som är väldigt skön att ha dinglande i bakgrunden.

 

Sekunden senare …

Hann precis publicera mitt förra blogginlägg. Sedan hördes en glad trudelutt från köket – ett sms från telefonen på laddning. Det var från ttelas reporter Jonas Myrholm. ”Nu ligger reportaget ute.”

Jag var alltså sekunden för snabb med förra inlägget: här kan du läsa ttelas reportage om moi!