Antologinyheter

För snart fem månader sedan, den 7 februari, skickade jag in mitt bidrag till antologin Trollhätteberättelser. Någon gång har jag kanske funderat på hur det går och om min novell Drömhästen kommer med, men senaste månaderna har hela projektet fallit i glömska.

Tills i dag när det kom ett mejl från den ansvariga. Jag kom med! Ett litet hurra är verkligen på sin plats.

Inom kort skickas antologin till tryck och söndagen den 21 augusti är det dags för releasen på Trollhättans huvudbibliotek. Mer info om denna happening kommer, på en blogg nära dig.

Målgång

Puh, äntligen! I augusti 2015 skrev jag första inlägget om tankarna på att skriva något till Trollhätteberättelser, antologin som min hemstad ger ut i samband med hundraårsfirandet.

Sedan har jag skrivit fler blogginlägg om skrivkramp än konkreta saker att skicka in, om man säger så. Jag blev helt blockerad. Började på flera idéer (Smörgåsrån till exempel) men slutförde väldigt lite. Hotellet är ett exempel på novell som blev i stort sett klar men som ändå slutligen hamnade i papperskorgen med stämpeln ”för fånigt”. Man ska ju kunna stå för sin text – det var omöjligt.

Men nu! Tadaaaaa – jag har gått i mål. För en minut sedan mejlade jag mitt bidrag till kultur- och fritidsförvaltningen. Det blev en novell som heter Drömhästen. Jag klarade därmed (den förlängda) tidsfristen, som är i mars. Återstår bara att se om mitt bidrag kommer med.

De borde faktiskt inte rata något som är skrivet med själ och hjärta! 

 

Revolt!

Arbetet. Jag har stirrat in i min datorskärm så länge att ögonen snart blöder. Letat idéer att göra någonting av, hittat en massa, gjort mer research för att kunna knåda om de lösa tankarna till fasta former som slutligen blivit mogna att presentera för olika redaktörer. På två veckor har jag skickat ut runt 15 förslag. Har fått två ja, tre kanske, fler nej än jag vill räkna och ett antal som fortfarande inte svarat.

Enligt min att göra-lista ska jag nu fortsätta kolla upp några nya ingångar till gamla idéer. Då gjorde själen revolt. NEJ. Inte en googling efter en tänkbar tidning till!

Och jag lyder. Några timmars paus gör ingen skillnad för mitt yrkesliv.

Däremot stannar jag kvar vid datorn. Jag ska skriva på min novell! Det är ännu en ny idé till Trollhätteberättelser. Jag började på den under förra veckans skrivkafé och kände genast ett helt annat flyt i skrivandet. Det var så lätt! De andra har varit så konstruerade och styltiga och fåniga att det tagit emot fysiskt att få fram berättelserna. Men nu öste fingrarna bara på av sig själva.

Skillnaden? Den här är på riktigt. Ett minne från barndomen som jag inte berättat om för någon. Jag ville fortsätta skriva. Behövde fortsätta.

Nu återstår lite filande. Sedan får jag se om jag vågar skicka in texten under mitt riktiga namn eller om jag behöver hitta på en pseudonym. Eller om jag ska hitta på något helt annat till antologin? (Plats för rått skratt.)

.

 

 

Vad händer om …?

Sitter hemma och försöker komma på novellidéer. Ja, ifall det skulle dyka upp något banbrytande som jag kan använda till Trollhätteberättelser. Om inte så är det okej, jag har ju lite gammal skåpmat att fräscha till.

Ett sätt som får hjärnan att släppa loss är att fundera på följande: Vad händer om … och sedan fylla i med valfri mening. Här är lite av det jag hittills kommit på:

  • Hissen fastnar och två främlingar tvingas till samtal.
  • Två bilar krockar, det är föraren i den nya Mercedesen som gjort fel.
  • Brevbäraren stoppar i fel post i en brevlåda och grannen läser utan att inse att det är till någon annan. Innehållet är känsligt och det är viktigt att grannen får veta. Men hur förklara när kuvertet är uppslitet och slängt i soporna med spår av kaffesump?
  • Det flyttar in någon udda i grannskapet.
  • Någon vaknar upp i en främmande lägenhet med kläderna i oordning. Ingen annan finns där.
  • En rasist blir kär i en muslimsk tjej.
  • En muslimsk tjej blir kär i en rasist.
  • En bankdirektör byter liv med en tiggare för en dag.
  • En slaktare i hemlighet blir vegetarian.
  • Bilen går sönder på en enslig väg under en snöstorm.
  • Ett par plockar bär i skogen men går vilse.

Återstår att se om det blir något alls av detta, men det var i alla fall lite kul att låta fantasin flöda!

Förlängd frist

Tänk att det ibland är så enkelt att allting bara löser sig om man slappnar av lite. Jag har ju haft en del ångest kring den där novellen till antologin som min hundraårsjubilerande hemstad tänker ge ut (läs mer här). Som jag har kämpat, även om det är mest i tanken och inte riktigt lika mycket i praktiken.

Det tog en evighet innan jag kom på någon idé som jag ville slutföra. När jag kom på en som i alla fall var acceptabel så tyckte jag inte att storyn var så mycket att hänga i julgranen och än mindre att skicka in för någon annan att se. Min övernaturliga spökhistoria är ett experiment – ve och fasa för att någon läser och tänker ”jaha, är det så hon skriver den där Minna Ulin”. När det inte är det.

En bekant sa att problemet är att jag har för hög ambitionsnivå. Kanske det. Men det tycker jag är bra! Även om det inte blir något som går till historien så vill jag åtminstone känna att jag kan stå bakom min text. Att den är okej.

Strax innan jul såg jag att deadline för att skicka in manus har ändrats, från nyårsafton till mars. Underbart! Men inte för att jag ska skriva om spöktexten eller ens hitta på något nytt. Jag hann tänka om när lugnet fann mig. Nu har jag bestämt mig för att skriva om och skicka ett stycke ur manus två (som förhoppningsvis blir min nästa roman).

Undrar varför jag inte kom på detta tidigare? Redan förra våren förstod jag ju hur fördelaktigt det är att vara lat & smart.

Njutningsfull felsökning pågår

Jag hatar starten. Den där stunden efter att första planeringen är klar och alla goda tankar ska ner på papper. Orden faller platt. De förmår inte alls att förmedla känslan jag var ute efter, folk är döda pappersfigurer och allt de gör är bara övertydligt eller så flummigt att ingen förstår vad det ska handla om.

Sån är jag. Inte bara skönlitterärt, jag gillar inte den där första trevande stunden när jag jobbar med en journalistisk text som ska omvandlas från inspelat prat till något som någon kan finna intressant eller lärorikt eller vad nu poängen är. Men det är värre med det skönlitterära.

Men sen, när jag trasslat mig igenom första utkastet och själva skelettet är klart – då börjar det roliga! Nu är jag i det stadiet med den där @&%% novellen som kanske ska skickas till antologin som ges ut i samband med stadens hundraårsjubileum.

Det är underbart! Ordmärkaren i mig får festa och kommentera, den lilla kreativa själen får värka fram bättre formuleringar, smartare gestaltning, jag får skriva uppmanande kommentarer i marginalen som om jag var min egen stränga lärarinna … Och se hur det sakteliga blir bättre. Hurra!

Vi får se hur långt jag kommer. Novellen är lite av ett experiment, jag har testat att få med lite övernaturliga element för första gången. Det är svårt! Texten har i alla fall förbättrats ett par vändor nu, men jag har mer skoj kvar innan jag bestämmer mig för om det blir den … eller om jag snabbt skriver ihop nåt helt annat.

bloggbild redigering spöknovell

 

Spänning på gång

Jag tog tag i Hotellet igen i går på måndagens skrivkafé. Det är en slags skröna med övernaturliga inslag som ska vara lite läskig och spännande – kanske passa bra runt Halloween – är det tänkt.

Har inte öppnat dokumentet på en månad. Hade dåliga tankar om det, om allt mitt skrivande egentligen. Efter den där blockeringen som startade någon gång i somras har liksom ingenting varit gott nog. (Jag pratar skönlitteratur nu. Som tur är har jag lyckats klämma ur mig fullt publicerbara artiklar inom ramen för mitt nystartade frilansföretag.)

Mina förväntningar var alltså inte särskilt stora när jag öppnade det senast påbörjade alstret till Trollhätteberättelser. Men häpp! Efter en månad i kylan så hade texten visst växt till sig lite. Jag kom inte ens ihåg vad jag hade skrivit och följde nyfiket ordens väg.

Det var inte skitbra. Verkligen inte! När det gäller läskigheterna så måste jag vrida på sådär hundra varv. Men det var inte heller skitdåligt. Det var en text som går att jobba vidare med, hurra. I ren glädje lyckades jag plita ner drygt 6 000 ord på en timme (det fanns bara 4 000 när jag började så det var ett rejält skutt uppåt).

Nu vågar jag åtminstone tro att jag kan skicka in någonting till antologin. Sedan får vi se om den kommer med. Just nu är det inte största bekymret. Innan jag kommer så långt ska jag komma över minst ett par tre pucklar där jag tycker att texten är det sämsta som någonsin dagens ljus. Det verkar ju höra till.

Blockerad

Jag har drabbats av stora problem som jag aldrig känt av på det här sättet tidigare. Förr har jag lätt kunna klämma ur mig en novell på relativt kort tid, det har fastnat en idé i huvudet och sedan har jag liksom bara skrivit klart den.

Plättlätt.

Men nu. Det är inte så att jag har drabbats av idétorka, inte ens skrivkramp. Jag vet inte vilken novell i ordningen till Trollhätteberättelser som jag är inne på. Jag ratade Smörgåsrån. Sedan fick Främlingen på båten. Och mellan de två har jag rynkat på näsan åt minst tio andra idéer som jag inte ens iddes börja skriva på. Inget jag kommer på är liksom värt att slutföra.

Vad i all sin dar kan detta bero på? Prestationskrav? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att den där deadlinen för berättelsen till stadens hundraårsjubileum kryper sakta närmare, medan jag står kvar på samma ruta och stampar.

I kväll på Skrivkaféet började jag på det senaste alstret, Hotellet. Vi får se hur länge den är med i matchen.

PS: roligare ämne: jag har förstås varit på Bokmässan! Rapport och lista över bokköp kommer. DS.

Smörgåsrån

Jag sitter på ett snabbtåg till Stockholm dit jag åker över dagen för att träffa potentiella uppdragsgivare och diskutera idéer som jag presenterat tidigare. Tjänsteresa med egna företaget! Jag börjar bli vuxen.

Resan tar nästan fyra timmar per väg. Nästan fyra timmar av sittande. Skrivtid, äntligen!

Jag fortsatte att spåna kring vad jag ska skicka in till antologin Trollhätteberättelser. Ville passa på att skriva något som är helt annorlunda mot tidigare alster. Testa gränserna. Jag faller så lätt in i något mörkt och dystert. Nu vill jag skriva med lätt hand, kanske till och med få läsaren att dra på mungiporna någon gång.

Eventuellt kan jag nu vara något på spåren. Utan att avslöja för mycket kan jag ändå berätta att huvudkaraktären är en pensionsfärdig dam med många hemliga sidor och novellens arbetstitel är Smörgåsrån.

Nu ska jag ”bara” få detta att fungera åtminstone hälften så bra på papper som det gör inne i min hjärna.