Spänning på gång

Jag tog tag i Hotellet igen i går på måndagens skrivkafé. Det är en slags skröna med övernaturliga inslag som ska vara lite läskig och spännande – kanske passa bra runt Halloween – är det tänkt.

Har inte öppnat dokumentet på en månad. Hade dåliga tankar om det, om allt mitt skrivande egentligen. Efter den där blockeringen som startade någon gång i somras har liksom ingenting varit gott nog. (Jag pratar skönlitteratur nu. Som tur är har jag lyckats klämma ur mig fullt publicerbara artiklar inom ramen för mitt nystartade frilansföretag.)

Mina förväntningar var alltså inte särskilt stora när jag öppnade det senast påbörjade alstret till Trollhätteberättelser. Men häpp! Efter en månad i kylan så hade texten visst växt till sig lite. Jag kom inte ens ihåg vad jag hade skrivit och följde nyfiket ordens väg.

Det var inte skitbra. Verkligen inte! När det gäller läskigheterna så måste jag vrida på sådär hundra varv. Men det var inte heller skitdåligt. Det var en text som går att jobba vidare med, hurra. I ren glädje lyckades jag plita ner drygt 6 000 ord på en timme (det fanns bara 4 000 när jag började så det var ett rejält skutt uppåt).

Nu vågar jag åtminstone tro att jag kan skicka in någonting till antologin. Sedan får vi se om den kommer med. Just nu är det inte största bekymret. Innan jag kommer så långt ska jag komma över minst ett par tre pucklar där jag tycker att texten är det sämsta som någonsin dagens ljus. Det verkar ju höra till.

Blockerad

Jag har drabbats av stora problem som jag aldrig känt av på det här sättet tidigare. Förr har jag lätt kunna klämma ur mig en novell på relativt kort tid, det har fastnat en idé i huvudet och sedan har jag liksom bara skrivit klart den.

Plättlätt.

Men nu. Det är inte så att jag har drabbats av idétorka, inte ens skrivkramp. Jag vet inte vilken novell i ordningen till Trollhätteberättelser som jag är inne på. Jag ratade Smörgåsrån. Sedan fick Främlingen på båten. Och mellan de två har jag rynkat på näsan åt minst tio andra idéer som jag inte ens iddes börja skriva på. Inget jag kommer på är liksom värt att slutföra.

Vad i all sin dar kan detta bero på? Prestationskrav? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att den där deadlinen för berättelsen till stadens hundraårsjubileum kryper sakta närmare, medan jag står kvar på samma ruta och stampar.

I kväll på Skrivkaféet började jag på det senaste alstret, Hotellet. Vi får se hur länge den är med i matchen.

PS: roligare ämne: jag har förstås varit på Bokmässan! Rapport och lista över bokköp kommer. DS.

Smörgåsrån

Jag sitter på ett snabbtåg till Stockholm dit jag åker över dagen för att träffa potentiella uppdragsgivare och diskutera idéer som jag presenterat tidigare. Tjänsteresa med egna företaget! Jag börjar bli vuxen.

Resan tar nästan fyra timmar per väg. Nästan fyra timmar av sittande. Skrivtid, äntligen!

Jag fortsatte att spåna kring vad jag ska skicka in till antologin Trollhätteberättelser. Ville passa på att skriva något som är helt annorlunda mot tidigare alster. Testa gränserna. Jag faller så lätt in i något mörkt och dystert. Nu vill jag skriva med lätt hand, kanske till och med få läsaren att dra på mungiporna någon gång.

Eventuellt kan jag nu vara något på spåren. Utan att avslöja för mycket kan jag ändå berätta att huvudkaraktären är en pensionsfärdig dam med många hemliga sidor och novellens arbetstitel är Smörgåsrån.

Nu ska jag ”bara” få detta att fungera åtminstone hälften så bra på papper som det gör inne i min hjärna.

Långrandig

Äntligen fick jag klart grunden till hela min första sommarnovell, det där trista första utkastet som blir grunden till steg två: hopp och lek! Levandegör, fila och experimentera. Tänk till och tänk om och förundras över nya ingångar till hur texten kan förbättras som poppar upp nästan av sig själv (eller ja, tack vare att den där grunden finns att utgå ifrån).

Hurra, vadroligt!

Ett litet problem. Min novell är mer än dubbelt så lång som maxgränsen för de flesta novelltävlingar! Råmaterialet är på 33 777 tecken (inklusive blanksteg) och de flesta novelltävlingar jag kikat på har en maxgräns på 15 000.

Jag som är så van att tvingas skriva kort i jobbet har tydligen inga problem med att låta ordflödet svämma över när jag får fria tyglar. Återstår att se hur mycket av första skissen som kan strykas utan att berättelsen lider alls. Gissar: en hel del.

Belöningar

Har rivit av dagens skrivartimme, och det utan att det ens tog emot. Hurra! Nu belönar jag mig med ett avsnitt av Hela Sverige bakar (lite skämsvarning på den, jag vet) och balanserar sedan upp det med träningsinspirationsprogrammet Svett och etikett.

Hmmmm, dubbelt så mycket teve som skrivande. DET är skämsvarning på riktigt!

Men snart är det semester och då ska jag steppa upp skrivandet ytterligare. Minst 90 minuter per dag, mer om det är innesittarväder.

Motståndsrörelse

Jag älskar att skriva och skapa karaktärer och fiktiva berättelser. Det är bland det bästa jag vet. Brukar jag säga.

Men varför, varför, varför känner jag då ett sånt massivt motstånd inför att göra det? Det är enbart tack vare min höga arbetsmoral som min senaste novellidé faktiskt har växt till sig i helgen. Har bestämt att jag ska skriva en timme per dag. Och har jag bestämt så blir det så. Men inte utan att först skjuta upp den där timmen så långt det går och hitta på en miljon andra saken som bara MÅSTE bli klara först.

Jag tror att det är för att jag skriver nytt. Den fasen är den jag gillar minst. När det är oklart hur det ska bli, om det ska bli något alls. Däremot älskar jag när det finns ett ordentligt skelett till en berättelse på pränt, även om det är kantigt och uselt skrivet. För då kan jag utveckla, fila, slipa. Kort sagt: hantverka.

Det är den moroten jag får påminna mig om. Den hägrar ganska nära min mule, för jag har trots allt skrivit ner det mesta av första utkastet till min sommarnovell. Hurra!

Äntligen lördag och regn

Vaknar till regnet som smattrar mjukt mot gatan utanför. Ledig lördag, utan en endaste plan, ett endaste måste. Tack vare de där dropparna inte heller någon inre trädgårdsmästare som skriker order om vad som ska utföras där ute på vår gröna plätt.

Ska skriva. Äntligen! Fortsätter på min sommarspänningsnovell. Nu ska karaktärerna Oscar och Mathilde vara beredda på att bli rädda – riktigt rädda.