Långrandig

Äntligen fick jag klart grunden till hela min första sommarnovell, det där trista första utkastet som blir grunden till steg två: hopp och lek! Levandegör, fila och experimentera. Tänk till och tänk om och förundras över nya ingångar till hur texten kan förbättras som poppar upp nästan av sig själv (eller ja, tack vare att den där grunden finns att utgå ifrån).

Hurra, vadroligt!

Ett litet problem. Min novell är mer än dubbelt så lång som maxgränsen för de flesta novelltävlingar! Råmaterialet är på 33 777 tecken (inklusive blanksteg) och de flesta novelltävlingar jag kikat på har en maxgräns på 15 000.

Jag som är så van att tvingas skriva kort i jobbet har tydligen inga problem med att låta ordflödet svämma över när jag får fria tyglar. Återstår att se hur mycket av första skissen som kan strykas utan att berättelsen lider alls. Gissar: en hel del.

Belöningar

Har rivit av dagens skrivartimme, och det utan att det ens tog emot. Hurra! Nu belönar jag mig med ett avsnitt av Hela Sverige bakar (lite skämsvarning på den, jag vet) och balanserar sedan upp det med träningsinspirationsprogrammet Svett och etikett.

Hmmmm, dubbelt så mycket teve som skrivande. DET är skämsvarning på riktigt!

Men snart är det semester och då ska jag steppa upp skrivandet ytterligare. Minst 90 minuter per dag, mer om det är innesittarväder.

Motståndsrörelse

Jag älskar att skriva och skapa karaktärer och fiktiva berättelser. Det är bland det bästa jag vet. Brukar jag säga.

Men varför, varför, varför känner jag då ett sånt massivt motstånd inför att göra det? Det är enbart tack vare min höga arbetsmoral som min senaste novellidé faktiskt har växt till sig i helgen. Har bestämt att jag ska skriva en timme per dag. Och har jag bestämt så blir det så. Men inte utan att först skjuta upp den där timmen så långt det går och hitta på en miljon andra saken som bara MÅSTE bli klara först.

Jag tror att det är för att jag skriver nytt. Den fasen är den jag gillar minst. När det är oklart hur det ska bli, om det ska bli något alls. Däremot älskar jag när det finns ett ordentligt skelett till en berättelse på pränt, även om det är kantigt och uselt skrivet. För då kan jag utveckla, fila, slipa. Kort sagt: hantverka.

Det är den moroten jag får påminna mig om. Den hägrar ganska nära min mule, för jag har trots allt skrivit ner det mesta av första utkastet till min sommarnovell. Hurra!

Äntligen lördag och regn

Vaknar till regnet som smattrar mjukt mot gatan utanför. Ledig lördag, utan en endaste plan, ett endaste måste. Tack vare de där dropparna inte heller någon inre trädgårdsmästare som skriker order om vad som ska utföras där ute på vår gröna plätt.

Ska skriva. Äntligen! Fortsätter på min sommarspänningsnovell. Nu ska karaktärerna Oscar och Mathilde vara beredda på att bli rädda – riktigt rädda.

Ett häftigt anfall

I dag hände något jag inte upplevt på länge. Kom hem efter jobbet, åt och grejade med en massa strunt när jag plötsligt bara drogs till datorn. Anfölls av en så häftig skrivlust! Det måste vara alla noveller som rullar runt i skallen, för det var just en novell jag ville skriva.

Kollade på mina gamla anteckningar och hittade en idé som jag blev lite extra sugen på. Ett par hyr en stuga i Dalsland ett par semesterveckor, är själva grunden till berättelsen. Vart det bär sen vet knappt jag. Men det blir inte en ren  mysupplevelse, så mycket kan jag avslöja (och att jag avslutade grunden till en scen med att skriva ”Mohahahhaha!” för jag blev så nöjd med känslan jag fick av att tänka på vad karaktärerna skulle uppleva/utsättas för).

 

Älskar (inte alla) noveller

Midsommar kom med strålande väder och utomhusumgänge hela långa dagen, sill och grill och allt annat som man tycker ska höra till men långt ifrån alltid är möjligt. Förra året öste regnet ner vill jag minnas.

En jättehärlig långhelg som jag inte utnyttjat en minut av till skrivande. Okej. Det ÄR okej. För jag har i alla fall läst en hel del och det är ju det näst bästa.

Det är Älska noveller jag plöjer. Ibland med en läsglädje som får håret att resa sig på armarna. Ibland läser jag med en missnöjd grimas. Inte helt otippat, när det är många skribenter som bidrar till innehållet. Vissa debuterar, andra har gett ut flera böcker på etablerade förlag. Det betyder inte att det är de förstnämndas som automatiskt får mig att vilja bläddra förbi.

Men jag bläddrar inte förbi någon. För även novellerna som inte ger mig någon större läsupplevelse ger mig något. Jag märker att jag analyserar texten mycket mer när jag inte gillar den. Det blir tydligt varför vissa saker inte funkar (för mig). Texterna ger en tydlig inblick i olika skribenters tekniker.

Det känns nyttigt att inte bara läsa de gamla favoritförfattarna utan att få nya perspektiv. De kanske gör det lättare att avgöra hur jag själv inte ska skriva och beskriva  utan kan hitta sätt som passar mig och det jag vill att läsaren ska få uppleva.

Texterna jag gillar rycks jag bara med av. Det finns några riktiga guldkorn i samlingen!

Jag har hunnit läsa drygt hälften nu. När jag är färdig tänker jag skriva ihop en topplista över de noveller jag fastnade mest för. Det blir en snabb resumé av handlingen och sedan ska jag försöka sätta ord på varför jag tycker att de texterna glänser lite extra. För jag vill ju analysera och lära mig även av det jag tycker är bra.

#Älska noveller

I går landade ett efterlängtat paket i min brevlåda: Älska noveller – 26 nyanser av Sverige. Det är en samling noveller som har det gemensamt att de utspelar sig den 10 oktober, okänt år och i 26 svenska kommuner.

Och jag har flera bekanta i den stora skaran författare! Ann Hugosson i Habo och Anna Keiler från Värmdö har jag träffat flera gånger. Vi gick den eminenta romankursen i London tillsammans och har därefter både varit på bokmässa och skrivarkryssning tillsammans. Ann var dessutom den mest långväga gästen när jag hade releasefest för Skuggplats. Frida Andersson, som jag följer via bloggen men aldrig har träffat, har också bidragit.

Ska självklart läsa alla novellerna, men tänker börja med deras alster som heter Love me tender (Ann), Bröllopskocken (Anna) och Jävla galonisar (Frida).

Fast först ska jag läsa klart Anna Keilers roman Nyckeln till det förflutna. När jag är klar med den och novellsamlingen är det förmodligen inte långt kvar till september, när jag får läsa Susanne Ahlenius debutroman Dödlig åtrå. Hon är ännu ett namn från London. Vi är grymt produktiva!

Snabbskrivet

I dag var det mastodontträff på skrivarkursen – tre timmar på ett kafé. Eftersom starten försenades klämmer vi ihop sex träffar på fem, och därför blev det längre i dag.

Vi hann med flera korta skrivövningar. En gick ut på att vi fick en lapp med sex olika fraser. Vi skulle använda minst en av dem i en berättelse som vi fick 20 minuter på oss att slutföra.

Detta var fraserna vi fick:

  • orm i gräset

  • då lade han handen över

  • döden var nära nu

  • något som droppar

  • vad mamma skulle säga

  • alldeles mörkt, men

    Och så här blev min snabbt nedtecknade historia:

    De hade träffats i natt igen fastän båda visste att det var förbjudet. Kanske var det som hänt ett straff. Blöt asfalt. Skrikande däck. Ett fyllo som körde mot rött och fick hennes blå Audi att bli en halvmeter kortare.

    Sedan. Blåljusstackato och skrikande sirener. Ilfart mot sjukhuset.
    Och nu var de här. Han på en säng med landstingsvita lakan och ett ansikte som nästan försvann in i kuddens nyans. Högerarmen i ett blodigt paket. Och insidan … läkaren hade inte behövt säga något, hon förstod ändå att döden var nära nu.

    ”Finns det någon annan anhörig som vi ska kontakta” hade läkaren sagt, som för att fylla ut tystnaden.
    Hon ville inte svara. Orden krängde och stretade emot som en orm i gräset. Visst fanns det anhöriga. En fru och två barn. Det var de som skulle vara här, inte hon.
    Hon hade bara skakat på huvudet, satt sig vid hans sida. Ville ha honom för sig själv en sista gång. Hon strök försiktigt på hans vänsterarm, den friska. Då la han handen över hennes och hon stillnade i rörelsen.

    Det var märkligt tyst, bara pysandet av maskinen som höll honom igång och något som droppade längre bort. Steg susade förbi i korridoren, livet fortsatte, vardagen mitt i natten. Utanför fönstret var det alldeles mörkt, men månen var full och lyste upp den svartvåta parkeringen när molnen snabbt drog förbi.

    Det pep från maskinen. Snabbare. Intensivare. Ljudet fick människor att rusa till.

    Hon såg allt som i en film, var bara en åskådare på avstånd. Såg hur de slet upp hans skjorta, skrek ut order, kämpade för att rädda hans liv.
    Han var här bara för att de hade bestämt sig för att träffas. Fast båda visste att det var förbjudet.
    Hon borde inte vara här. Och nu när hon ändå var det borde hon ringa dem, de anhöriga, och säga vad som hänt. Men det ända hon kunde göra var att gråtande trycka sig mot väggen och undra vad mamma skulle säga.

    Som du kanske märkte fick jag med inte en utan alla fraserna. Guldstjärna på det. (?)

  • Om det låter för bra så …

    Jag startade halleluja-kören till post it-lappens lov lite i förtid i går, visar det sig. Det var visst inte bara att skriva ett ord på en lapp och sen tro att det bara är att köra. (Och det trodde jag väl inte heller EGENTLIGEN …)

    I dag skrev jag om inledningsstyckena. Tyckte att de tog sig. Klappade mig själv på axeln och skrev sedan ut. I solskenet i trädgården syntes sedan bristerna i fullt ljus.
    ”Ska inte den karaktären verka lite ondare där?”
    ”Med de perspektivhoppen blir det allt väldigt svårt för läsaren att hänga med.”
    ”Om du i stället gör så här – ändrar om hela strukturen – så skulle det kunna bli bra.”

    Ungefär så lät det i min skalle när redigeringsdjävulen tittade förbi en snabbis under min genomläsning. Så nu skriver jag på version 2 av min novell. Återstår att se vilken som vinner. Och om den blir klar till kursavslutningen.

    En dålig text – hurra!

    Kom äntligen loss med skrivdelen på min att göra-lista. Och jag lyckades jag faktiskt komma hela vägen, från början, via mitten och till slutet av min novell. Inte tog det särskilt lång tid heller. Det tackar jag post it-metoden för!

    Att jag inte har testat detta tidigare.

    Det är nästan löjligt överskådligt: jag klistrade upp alla lappar på insidan av datorskåpets vänsterdörr. Nu behöver jag bara kasta en snabb blick åt sidan. Jaha ja. Här åker hon tåg, känner sig besviken och det är nutid och sedan fylla på scenen med innehåll som visar det (och mer förstås).  Känns nästan som fusk att skriva när det redan står vad det är de olika delarna ska innehålla. 

    Och jag tycker inte alls att det hämmar kreativiteten, som visst är en invändning som folk som inte strukturerar brukar komma med. Tvärtom för mig. När jag vet ungefär vartåt det barkar vågar jag braska på och behöver inte vara rädd för att behöva stryka hela rasket efteråt.

    Nu när jag utfört mitt första experiment med post it-lapparna vet jag att strukturering är rätt väg för mig. Det blir till att hitta en bra väg att implementera detta även i mitt nästa längre bokprojekt.

    Betyder allt detta lovprisande att min novell är klar? Nehej då! Det är ett stycke tämligen usel text jag har framför mig. Och det är helt i sin ordning. Ett första utkast ska man inte ha så höga krav på, viktigast är att det finns ord på papper att göra något med. Nu tar den roliga delen vid. Slipandet, putsandet. Jag älskart!

    PS. Jag blev lite kär i min idé. Tror den håller för mer än en novell. Kanske till och med en bok. Häpp. DS.