Orden och deras syfte

Läser vidare i mitt manus och fortsätter att förundras över detta stora som perspektiv för med sig. Jag har sett stavfel och grammatik som skorrar på det där osköna sättet (att det har blivit fel av misstag, inte att jag brutit mot en regel jag kan).

Och så blir jag ganska osentimental helt plötsligt. Det är en scen ganska tidigt i manuset, första med karaktären Isabella, som jag nog någonstans långt där inne känt är fel. För långsam. För jämntjock. För detaljerad. Jag har bara pladdrat på och lagt in det ena efter det andra utan att tänka på det viktigaste: varför skriver jag detta?

Syftet med kapitlet är att introducera karaktären, visa att hon bor i fina villaområdet med sin pappa och via en liten dramaturgisk puckel berätta att hon nu ska lämna detta för en ny tillvaro som är henne helt främmande. Hon har fått en egen lägenhet.

Allt det där verkade jag någon gång under arbetet ha velat dra ut på och lasta så mycket dynga på att den lilla pärlan som skulle finnas någonstans formligen drunknade.

För alltså, det VAR dynga. Man MÅSTE ju inte berätta vad som händer när hon klivit ur bilen, när det inte är mer spännande än att pappa kör in i garaget. Och läsaren är inte betjänt av att få serverat en beskrivning av allt hon plockar upp ur brevlådan. Eller att hon skyndade in genom dörren. Med mera. BAH! Vem bryr sig?

Det sägs att man ska döda sina darlings, men de här var sannerligen inga älsklingar så det var hur lätt som helst att stryka hårt och brutalt. Känslan sedan: både jag och manuset har liksom lättat nu när lite av ballasten försvunnit.

Jag kan inte gömma vadarbyxorna i garderoben riktigt än, för det lär väl finnas lite mer att skyffla undan. Gör om, gör rätt och gör sen om igen.

Det var det, det

För fem veckor sedan satt jag här på bloggen och babblade om alla veckor i frihet jag hade framför mig. Sen sa det sviiiisssccchhh! Och nu är semestern över, för i morgon är det vardag igen.

Självklart har jag inte gjort allt det där jag skrev. Jag har fikat mer än jag tränat, läst alldeles för lite och skrivit ingenting alls. Men det har ändå inte varit helt bortkastat, ur författarsynpunkt. För jag har läst nästan hela mitt manus, bara några futtiga sidor kvar nu. Och med ett hälsosamt sjumånadersperspektiv stod flera saker plötsligt solklara.

Som att en karaktär ska bort. Markera, delete. Bara sådär. Utan att det kommer bli nån skillnad i huvudstoryn. Så varför skulle han vara kvar.

Jag märker också att jag gödslar med känsloladdade ord, särskilt när det handlar om karaktären Marika. Det är ju hennes son som försvinner och självklart ska hon vara förtvivlad men det måste komma fram på annat sätt, mer sparsmakat, än det jag har framför mig nu. Läsaren ska ju kunna dra slutsaten om hennes sorg utan dessa gräsliga adjektiv som jag tyngt ner berättelsen med. Bedrövligt!

Jag har bestämt vad nästa steg i följetången om Bakom stängda dörrar blir också. Mer om det i ett senare inlägg.

Och till slut – newsflash – jag har läst ut Peter Fahléns bok Minnets envishet! Det tog löjligt lång tid, mest för att jag märkte att det inte funkade att läsa vid sängdags när jag redan var lite halvtrött. Den berättelsen kräver uppmärksamhet! Mer ingående rapport kommer, först till skribenten och kanske senare till bloggen.

Ha det underbart, alla ni som fortfarande firar semester!

 

 

Historia

De kom till ett nytt land med förhoppningar om en framtid. Unga, storögda, nyfikna. Jobb fanns i överflöd. Landsmän likaså. De skapade ett eget litet samhälle.

Byggde samtidigt utan att tänka på det upp barriärer till det andra, som ändå var så svårt att komma in i. Där språket var ett obegripligt hinder för högt att övervinnas. Så oftast var de tysta utåt. Kunde inte ifrågasätta, ta för sig, visste inget om sina rättigheter men allt om skyldigheterna. Och tacksamheten. Den som de var tvungna att känna eftersom de fått chansen till ett bättre liv här. Med en mental mössa i hand sa de tack, tack, tack så hemskt mycket.

Hennes jobb var att ta hand om familjen. Hans att dra in pengarna.

Hon gick till affären, lagade mat, tog hand om tre ungar. Barnen kunde hon prata med, fast de var så små, så små. Deras språk var hennes språk och hemma kunde hon formulera sig och uttrycka tankar. Inte som i affären eller på posten där det sällan blev mer än ett stumt nickande, ett tyst ja med kantig brytning på frågor som hon hoppades att hon svarade rätt på.

Och hon städade. Ordningen blev ett sätt att öka avståndet till hennes historia. Till mamman som inte var en mamma utan bara någon som fött fram alldeles för många barn. Till skitiga uthus. Till loppätna möbler. Till trängseln som fanns i själ och rum.

Så det var alltid rent i hennes hem nu. Det var alltid väldigt, väldigt rent.

Sen blev det helg. Han kom hem och ville koppla bort doften från varvet, vardagens slit, värken i kroppen. Öppnade flaskan. Blev inte våldsam. Nej, aldrig. Men när promillehalten steg vågade han prata. Orden han fann var sårande. Nedvärderande. Han som aldrig annars sa nånting. Som kom hem om kvällarna, åt sin middag och sedan begravde sig i sina böcker, vände ryggen åt allt och försvann in i andra världar. Där det inte fanns en fru som ställde krav. Inga ungar som gnällde.

Men när det blev helg blev han full och när han blev full spottade han på de blankbonade golven.

På allt som var viktigt för henne.

Till slut ville hon inte längre. Satte äntligen ner foten i golvet. Tog ut skilsmässa. Han sa: du kommer aldrig klara att ta hand om tre barn själv. Hon sa: jag har ju klarat fyra.

Summering av skrivåret

Jag har varit ledig i elva månader. Hur många får en sådan chans att bara ägna sig åt privata projekt någon gång i livet? Jag har haft det fantastiskt och är så tacksam!

Tittade i mina gamla papper för att se vad som hänt med mitt manus sedan jag började. I de mörkaste stunderna tycker jag ju att det inte är någon större skillnad nu mot då.

Så ibland är lite hårda siffror bra att luta sig mot.

DÅ*

  • 27 sidor.
  • 15 625 ord.
  • 89 042 tecken.

NU

  • 125 sidor.
  • 69 578 ord.
  • 407 030 tecken.

Att materialet har växt i omfång är inte enda skillnaden. Har ändrat massor. Massor! Till exempel namn flera gånger. Isabella hette Camilla och lille William hette Tobias, bara för att nämna några. Tyckte inte att de namnen passade på en tjugoårig tjej och en sjuårig kille så därför fick de byta efter lite research på populära namn under olika årtionden.

I början skrev jag också dialogen med ett pratminus – innan folk sa nåt. Nu är det citationstecken ”före och efter”. Man kan ju ha vad man vill men pratminus signalerar mer journalistisk text för mig.

Jag ler lite när jag kollar anteckningarna från den gamla versionen. Redan då hade jag ett frågetecken kring prologen. Vilken stil ska den ha? Hur mycket ska jag avslöja där? Och den här veckan ändrade jag alltså upplägget radikalt. Det var väl på tiden då!

I morgon börjar jag jobba igen. Det är okej. Jag kommer inte att sluta skriva för det. Nu blir utmaningen att hitta rutinerna som gör att skrivandet får plats.

* är sommaren 2010. Jag började skriva tidigare men har ingen riktigt version med kapitel och så vidare sparat tidigare än så.

 

Ogillandeord

Att jag tycker att ord är viktiga är väl ingen hemlighet. Fast jag gillar långt ifrån alla. Vissa skickar rysningar av obehag längs ryggraden. Det kan bero på antingen innebörden eller hur bokstäverna är sammansatta: en del sticker i munnen och känns fyrkantiga när man försöker uttala dem. De värsta både låter illa och betyder nåt äckligt.

Här kommer några exempel på ord jag ogillar, utan inbördes ordning.

Vinterkräksjuka. Jag har aldrig ens haft vanlig magsjuka så jag kanske inte kan sätta mig in i hur plågsam denna åkomma egentligen är. Men den hör definitivt till kategorin äcklig/låter fult.

Fredagsmys. Uhhh, jag bara ser framför mig en familj som ska ta igen hela veckans brist på umgänge. Tvångsmässigt med äckliga tacos och litervis med läsk.

Mellis. Egentligen alla förkortningar som slutar på -is och som ofta har med småbarn att göra. Mellis ger mig omedelbart associationen kladdig tvååring med mosad banan i hela ansiktet.

Konferens. Fika, prat, mat, fika, prat, prat, fika, bensträckare, kaffe och kaka, prat, prat, prat, prat. Så kan det vara och jag har svårt att se effekten, blir numera trött och får en sur kaffeuppstötning bara jag hör ordet.

Vilka ord som förtjänar pluspoäng berättar jag en annan dag. Trevlig fredag!