Planering (kurs #2)

Det ingår mycket mer i romanskrivandet än att bara skriva själva romanen. Det här långa inlägget handlar om planering för att skriva lång, utifrån Sören Bondesons kurs.

Att allting bara ska rulla på och fixa sig när man skriver en längre text är en romantisk bild. Men på så vis liknar romanskrivandet livet, jag kanske måste tänka till. Det rullar inte bara på av sig själv, utan att jag anstränger mig.

Många skriver i ett rus, sen tar det slut efter 20 eller 50 sidor och blir inget mer eftersom man saknar en taktik för fortsättningen. Man måste bli mer medveten om skrivprocessen, inte bara skriva på. Stanna upp. Analysera. Har jag tryckt ihop saker som egentligen är 20 sidor i mitten och 20 i början?

Ju mer komplicerad berättelse, desto viktigare med synops – alltså en plan för berättelsen. I en kriminalroman är det absolut nödvändigt. Man måste ha stenkoll på detaljerna, vad har jag lagt ut, när ska det plockas upp i berättelsen? Ofta har man bytt fokus lite mot slutet, då måste man sedan styra upp det.

Organisera tänkandet. Ju fler perspektiv och idéer, desto svårare att hålla allt i huvudet. Det behövs ett system! Man behöver inte planera minutiöst och hålla sig till det – det blir lätt för stelt. Se planen som en karta, en vägledning. Romanen blir inte exakt som man tänkt sig, men det är klart bättre att åtminstone ha gjort en skiss innan. Se det som att du läser på innan du semestrar på ett nytt resmål, för att få ut så mycket som möjligt. Sen kan det ju bli så att Sicilien inte var så snyggt i verkligheten som det verkade när du läste på.

Ofta börjar en berättelse med en scen i huvudet, men man vet inte om det blir början på historien. (Eller egentligen om den scenen sedan platsar.) En idé behöver läggas ut i en mängd olika scener.

Berättelsen kan bli baktungt om man måste skriva en massa om vad som hänt innan läsaren kommer in i storyn. Olika tidsplan kan vara en lösning, att man delar upp historien. Nutid är kanske en vecka. Backstoryn är 20 år.

Att använda sig av scenario är ett funktionellt system för att skiva långt.
Tänk ut olika huvudpunkter. Här är jag, dit ska jag. Hur tar jag mig dit? Krävs en helhetssyn. Skriv ner allt du vet om storyn. Exempel: mord i början. Presentation av huvudkaraktärerna. Mord igen. Reder upp mordet. Det måste byggas upp en massa scener för att få detta att hålla ihop.

Scenario kan göras på olika sätt. Post it-lappar: visar scen, med tid, plats, händelse kortfattat. Eller en white board med anteckningar.

Det får inte märkas att författaren styr läsaren åt något håll, blir konstruerat. Det ska finnas en poäng med att folk hamnar i säng med någon, eller vad de nu gör. Därför behövs scener som ger bakgrund till människor, men de scenerna får inte heller bli tråkiga.

Skriv ner varje idé så snart du kommer på den, så att du inte tappar bort den. Det kan gå ett år från att man kommer på idén tills man ska skriva den i sin roman.

Bryt ner kapitel till scener. Börja skriv, då ser man hur förloppet kommer att vara. Ger kontroll över situationen, en ledstång eller karta så att man inte irrar runt i djungeln. Det blir inte tråkigt: berättelsen blir ändå inte exakt som man har planerat.

Sören Bondeson skriver en slags loggbok, där han beskriver det viktigaste som händer i varje scen. Bra att kunna gå tillbaka och titta utan att behöva läsa igenom hela den långa texten. I loggboken står alltså vad som verkligen händer i varje scen, vilket ju kan vara skillnad mot planen för vad skulle hända. (Planen är budgeten och loggboken är resultatet, i ekonomiska termer.)

Att jobba med scenariot kan vara väldigt lekfullt, man får hitta på och testa idéer. Den barnsliga sidan får komma in. Att skriva är i stället mer ett nötande

 I scenariot kan man ha med:

  1.  Handlingen. Viktiga vändpunkter. Huvudspår och villospår (minst tre i en kriminalroman).
  2.  Personerna. Hur gamla är de, tidigare leverne och förhållanden, vänner, vanor, konflikter, personligheten – vad driver en människa?
  3. Miljön. Var ska jag vara någonstans?
  4. Perspektiven. Hur ska jag lägga upp det, vilka ska berätta detta? Ibland får man ändra när berättelsen utvecklas.
  5. Vad är jag ute efter, vad är min mission, vad vill jag undersöka?

När man ställer frågor uppstår genast nya. Sören har ett spån-dokument vid sidan om, där han skriver ner alla fladdrande tankar. Sedan för han över brainstorming-tankarna i en mer organiserad lista.

Kritik av typen ”Boken spretar åt olika håll” betyder oftast att författaren inte har koll på läget. Man ska veta mer än det som sedan hamnar i boken. Då känner man sig säker på det som står. Det tar tid! Men det får man tugga i sig.

Delar ut verbala snytingar

Njuter fortfarande för fullt av världens bästa jullov! Jag tränar, fixar med hemmaprojekt som jag gått och funderat på alldeles för länge (typ ägna mig åt skovård, rensa i vår hallbyrå som innehållit allt från frimärken till hammare och saker som borde slängts 2012).

Och skrivit. Det blir minst en ny scen per dag. Inte så mycket kanske med tanke på att jag är ledig, men det tuffar på framåt i helt okej fart. Jag kommer in i texten så mycket snabbare när jag inte behöver gå tillbaka och fundera på vad som hände senast. Jag som egentligen inte alls gillar att skriva det där första råa utkastet finner att jag bara låter fingrarna smattra på och att det faktiskt blir något (att fortsätta jobba på) av det. 

I går hettade det till lite extra. Då grälade huvudkaraktärerna Karin och Tomas för första gången. Jag har vetat länge att de ska konfrontera varandra ungefär vid den aktuella tidpunkten. Men. Schmabang! När det väl hände hängde jag knappt med. Fick lugna ner mig. Kolla vad jag skrivit. Ändra lite, så att jag inte skulle komma för långt ifrån min plan.

Och sen fick de puckla vidare, verbalt alltså. Det fanns en massa undertryckt irritation som måste komma ut. De gav varandra tjuvnyp genom att angripa precis de där delarna som är mest känsliga. In med kniven och snurra runt två varv.

Så underbart det är, att skriva skönlitteratur! Man får vara precis hur taskig som helst. Det uppmuntras rent av att man utsätter sina karaktärer för så mycket de tål och sedan lite till. Så att de får kämpa. Känna!

Rätt skönt att kunna lämna datorn med det där ur systemet och pussa på sin make, som inte vet något om dramatiken som nyss utspelade sig i rummet bredvid.

Milstolpe

Skrivaråret 2015 är hittills lysande, har skrivit alla årets dagar. Nu hoppas jag att det håller i sig även efter att första veckan i januari har passerat.

I dag nådde jag en milstolpe. Skrev färdig scenen som utgör Midpoint. Enligt K.M Weilands skrivarböcker är det den scen som är berättelsens andra stora vändpunkt och som utspelar sig mitt i boken.

Så här skrev jag i mina anteckningar när jag planerade manus 2, fritt översatt från hennes Structuring Your Novel:
Något underbart händer! Till skillnad mot vändpunkt 1 reagerar inte karaktärerna på det som händer, de agerar och tar kontroll över händelserna och handlar mot antagonisten. Det ska vara en scen som både är logisk med tanke på vad som hänt innan men samtidigt dramatiskt och något helt nytt än det som varit. Nu ska karaktärerna sluta be om ursäkt och gå till anfall.”

Att jag kommit hit betyder med andra ord att jag skrivit klart hälften av det där första, grova utkastet. Bra! Men särskilt underbart är det förstås inte. Än. Ska skriva klart resten av storyn och sen bara skriva om allt ungefär 500 gånger. Återkommer!

Rått

Jag har äntligen börjat skrivarbetet med Manus 2. Det är fullt av kantiga formuleringar. Illa valda ord. Bristande gestaltning. Helt enkelt precis så rått som det ska vara i ett råmanus.

Det är galet länge sedan jag satt i samma arbetsstadium, när jag försökte komma igång med något som långt senare skulle bli Skuggplats. Jag vill inte ens kalla de där första stapplande meningarna under 2011 för ett råmanus, för det var så otroligt vilset och trevande.

Till min glädje märker jag att jag faktiskt lärde mig något. Nu har jag skaffat mig en ordentlig karta och en kompass i form av synopsis och scrivener. Verktygen har jag redan fått användning för eftersom jag skyfflat undan några problem i uppbyggnaden innan jag ens börjat skriva på allvar. Inte som förra gången, att jag skrev på även när jag väl insåg ett problem och hoppades att det skulle lösa sig magiskt av sig själv. Det gör det ju inte!

Så nu kör jag vidare. Har snart kommit halvvägs i akt 1 och börjar närma mig första vändpunkten. Spännande! Ska det bli när den är färdigfilad.

Väntar på vändpunkter

Oh, Scrivener.

Du är förstås ett helt underbart verktyg i arbetet med uppstyrningen och överblicken som ska hjälpa mig att hitta rätt i djungeln av trådar och föra texten högt upp och långt ner i fantastiska dramaturgiska kurvor som får det att kittla i magen.

Jag kommer att tacka dig. Sen.

För nu: frustration. Jag SER precis var manuset haltar och att det inte är tillräckligt stora saker som händer där det ska hända stora saker (i förhållande till övrig text).

Att vändpunkterna mest är gäspningar och att det fattas viktiga saker i slutet. Att Akt 3 inte har några större förutsättningar för att börja med en BANG som sedan fortsätter i ett rasande tempo som kommer att få framtida läsare att rassla fram över sidorna i jakten på upplösningen, som lämnar hen med ett nöjt Ahhh.

Jag ser allt det där. Men vet inte vad jag ska göra åt det. Jag vet bara att det fortfarande återstår djupa funderingar innan jag kan kasta loss och börja skriva hämningslöst på världens mest välplanerade manus.

Oh, Scrivener!

Lördagskväll i skrivarlyan

JA! Det är 1 november och jag har ägnat inte mindre än fyra timmar av min eftermiddag/kväll åt manus 2. Lördag kväll, dessutom. Lite godis, lite vatten och en massa uppdämd bestämdhet och lust att skriva gjorde susen.

Förvisso skrev jag inte särskilt mycket. Dagens insats handlade mer om att kolla över vad jag gjorde senast (för VÄLDIGT länge sedan). Och hepp! Det fanns visst en poäng med den långa ställtiden, för nu såg jag snabbt och tydligt hur väldigt framtung historien var. En massa bakgrund i den viktiga första delen, vilket är ett stort tabu enligt min nya husgudinna KM Weiland – och jag tror henne fullt ut.

(Skuggplats lider för övrigt av samma problem med för mycket info i början, och nu är ju tanken att jag inte ska upprepa mina misstag utan ta lärdom av dem.)

Så jag höll på och funderade och ändrade. Tack vare att jag testar Scrivener så är det arbetet plötsligt löjligt lätt. Bara dra och släppa textsnutten till ett mer lämpligt ställe och sedan få full överblick på resultatet. Jag är fortfarande nybörjare men lär fortsätta använda programmet och ser nu ett slut på det eviga word-skrollandets dagar. Hoooray!

För övrigt funderar jag också på att stryka en av bihistorierna. Den kändes plötsligt helt onödig. Får sova på saken.