Insikt

Jag tittade på Sverigematchen i fotbolls-EM i går. Den var ju lite av ett sömnpiller. Vad som däremot fick mig att haja till, tänka efter, vakna upp var en reklamsnutt som rullade i pausen. Suggestivt, pumpande, skitsnyggt svartvitt.

”All right, it will be hard, it will hurt, but giving up is never an option.”

Rösten var Zlatans och även om orden väl skrivits av någon listig reklamare så visste de precis var de tog.

Att ge upp har varit en valmöjlighet för mig.

Jag gillar ju gärna att tänka på mig själv som en person som skriver. Skönlitteratur och annat. Senaste tiden har det varit en del annat lyckligtvis, men inte så mycket att jag inte skulle ha hunnit med den där boken eller något annat fiktivt.

I min bild av mig själv är jag en skribent, kanske rent av en författare, som låter orden flöda och har lätt för att hitta på historier och sedan också fullfölja dem, som noveller eller romaner. Som har en känsla för ord och formuleringar, vet vad som får en karaktär att komma till liv. Som kommer att skriva en väldig massa böcker till, utöver den där självutgivna debuten som kom ut för över två år sedan.

Bara inte just nu. Det har varit så mycket med jobbet. Jag har inte hunnit.
Det är ju lögn. Förbannad lögn! Jag har tittat på teve när jag borde ha slipat på mitt manus. Jag har hittat på projekt i trädgården, målat dörrar i källaren, rensat i röran på vinden. Allt utom tevetittandet behöver göras – men kanske inte främst för att undvika mitt eget författarjag.

Jag vill ha framgång, men jag är inte värd den. För jag kämpar inte. Jag gör inte allt jag kan för att få ett skrivande liv. Jag väljer inte bort något för att få ägna mig åt skrivandet. Det har under väldigt lång tid varit lågprioriterat intill gränsen för bortprioriterat.

Så behöver det inte vara. Jag tänker närmast på min skrivarkompis Susanne Ahlenius. Jisses den kvinnan har ett driv! Vi var ungefär på samma nivå, med var sitt halvfärdigt manus, när vi träffades för första gången på romankursen i London. Men hon hade gjort något som jag missat. Lagt upp en plan. Bestämt sig. Hon skulle skriva en trilogi i en ny genre – erotisk deckare.

Hennes första bok, Dödlig åtrå, kom ut ett halvår efter Skuggplats. Efter det är jag omkörd. För ett par månader gav hon ut nummer två, Dödligt dubbelspel och blev tack vare det välförtjänt medlem i Författarförbundet. Arbetet med den sista boken i serien pågår, samtidigt som hon ger ut erotiska noveller. Hon har sagt upp sig från sitt arbete för att helhjärtat kunna satsa på sitt skrivande.

Puh. Jag skulle kunna bli matt och lägga mig med ett täcke av självömkan och hitta på nya briljanta undanflykter. Eller så kan jag låta mig inspireras. Det går ju. Bara jag inser – på riktigt! – att det är J A G som får ta och bestämma mig. Och sluta slappa.

Zlatan: ”Cause you will never go home, you will never give up because only one person can take you from A to Z – You!”

Helgnöjen

Fredag kväll. Jag sitter ensam hemma med en påse godis som jag plockade ihop på Hemmakväll för en stund sedan. Iklädd en sliten t-shirt, fårskinnstofflor och ett par tajts. Inga bilder på bloggen i dag! Jag ska ignorera tv, krogliv och allt annat för att i stället öppna manus 2 och ösa på några timmar.

Samtidigt i köket. Snart har tidernas mest mustiga boeuf bourguignon puttrat klart. Den ska fram i morgon. Då blir det vin, vänner, mat för hela slanten.

Två perfekta helgkvällar med andra ord. Eller snarare: kombinationen av dem är det perfekta. Det ena är bara fantastiskt om jag också får det andra.

Skepp med slagsida

Åhåj! Jag sjösatte mitt manus i dag. Men det var ett ynligt och magert skelett till farkost, det måste jag säga. Har försökt få ordning på strukturen så här långt. Det ser inte bra ut. Skeppet lutar betänkligt åt vänster. Men å andra sidan visste jag ju att det i detta tidiga skede skulle vara långt ifrån sjödugligt.

Följer Sören Bondesons råd om att punkta upp ”kotor” (vändpunkter) och ”punkter” (scener) som leder fram till de större händelserna. Och när jag nu organiserar  så ser jag tydligt behovet av att säkra upp babord. (?) Nä, jag orkar inte googla fram om det är rätt sida. Nog med sjöfartstermer!

Jag har totalt 35 scener med mer eller mindre planerat innehåll (några har jag börjat skriva på, andra är mer som en instruktion till mig själv). Av de 35 är 4 vändpunkter. Alldeles för lite tror jag. (Och då är jag ändå osäker på den sista. Är det en vändpunkt, egentligen?) 20 av scenerna ligger i det jag strukturellt kallar ”Starten”. 9 finns i ”Mitten” och de sista 6 i ”Slutet.”

Arbetet fortsätter, således. Tänker ägna resten av veckan åt att fingranska mina partier. Vad saknas? Ska något bort?

Men sen tänker jag inte vänta för länge med själva skrivjobbet. För en planering går alltid att ändra, men börjar jag inte skriva så blir det aldrig blir någon bok.

Strukturshopping

Nyligen reflekterade min roman-vän Susanne Ahlenius kring ämnet struktur. Jag har också funderat mycket kring det där, nu när jag förmodligen gjort alla fel man kan med manus ett. Eller, fel och fel? Det lärde jag mig ju på Skriva-kryssningen att det inte finns några fel. Bara olika metoder som passar olika människor.

Men eftersom jag i övriga livet gillar ordning och reda och tydliga mål att jobba fram till så borde även mitt författar-jag fungera bäst på det sättet. Så som jag gjorde med Skuggplats – skrev på och ändrade karaktärerna efter hand som det passade för stunden – är alldeles för flummigt för mig.

Jag har saknat något bra sätt att få överblick över mina karaktärer, vad de gör i en viss tidsperiod, hur det påverkar resten av berättelsen. I går gick jag till byn och shoppade några verktyg som jag hoppas ska hjälpa mig: en white board och post it-lappar i glada kulörer.

Strukturverktyg

Strukturverktyg

Min tanke är att perspektiven, det allmänna och karaktärernas, ska symboliseras av en viss bestämd färg på tavlan som jag kan flytta runt och skriva korta kommentarer till. (Inser genast att det knappast kommer att räcka med fyra färger.)

Det borde bli betydligt överskådligare än den metod jag använde senast; att skriva upp alla scener i en wordfil. Det var ett jäkla skrollande.

 

En underbar dag

Jag brukar drabbas av sömnlöshet i perioder. Inte så att jag har svårt att somna, däremot vaknar jag i ottan och somnar om först när det är några minuter kvar tills klockan ändå ska sparka upp mig.

Det drar ner allt. Humör, livslust, kreativitet, produktivitet.

I går hade jag svårt att somna och vaknade dessutom för tidigt. Dubbeltrubbel. Det berodde förmodligen på att jag jobbade sent och fick svårt att varva ner. Så. Efter gårdagens arbetsdag som började 8 och slutade 21 såg jag till att ta igen en del av min förlorade fritid i dag.

Stack hem vid lunch. Drog iväg på en joggingtur i ett Trollhättan som visade sig från sin allra vackraste sida. Kanalen låg spegelblank, luften var varm med bara en dragning åt höst, träden mot Strömslund flammade i orange och rött, solen visade vägen.

Jag blev lycklig. All stress släppte, tankarna fanns bara där och då på stigen där jag matade på i ett perfekt, lugnt tempo.

Kom hem. Kaffe på trappen med maken som jobbar kväll. Lite snack med en kompis som passerade. Sedan en timmes trädgårdsarbete och ytterligare en gigantisk dos frisk luft. Gissa vem som kommer sova i natt?

Men först. (Hjälp höll jag på att skriva.) Redigera vidare. Det vill säga läsa högt och ändra det jag fastnar på. Vadå hjälp? Jag startar i dag på sidan 149. Manuset har 206. Det är ju snart klart!!

Skrivarhelgen startar NU

Gick upp tidigt och fick gjort allt det där praktiska som ändå skulle stört tankebanorna (disk, bäddning, tvätt, trist vardagstjafs). Tänker dela upp dagen i två pass på tre timmar vardera. Där emellan ska jag göra annat. Som att gå till byn och köpa fingervantar. Jag blir lika överraskad varje år av att hösten är kylig och förra årets vantar sorgligt håliga eller bortglömda någonstans.

Nu har jag stängt av mobilen, stänger snart ner internet och öppnar mitt manus för första gången på evigheter. Först på dagordningen: stryk en totalt oviktig karaktär.

När helgen är slut ska jag ha jobbat koncentrerat med texten i tolv timmar. Hoppas det för mig åtminstone en bit på vägen.

 

Grattis, Anna!

Alltså, plötsligt (eller ja, efter några år och ett otal omskrivningar, refuseringar, tappade sugar och sedan några omskrivningar till) händer det!

Du kanske minns att jag så sent som i går bloggade om hur viktigt det är med en start och att jag gav exempel från min skrivarkompis Annas roman? Det var inte bara jag som tyckte att det var en smakstart FÖR NU HAR HON SKRIVIT KONTRAKT MED ETT FÖRLAG!!! (Stora nyheter = många utropstecken, ok?)

Jag har inte grattisar nog i mig för att uttrycka hur jäkla glad jag är för din skull! Bra kämpat. Du la faen aldrig av, så detta var du värd. Ska bli så kul att få läsa din bok ”på riktigt”!

”Feltryckning räddade kulturtant”

Fredag efter tröttsam arbetsvecka som ännu inte ens är slut. Make på äventyr. Ensam gräsänka med kulturella ambitioner. Så vad gör man? Skriver dikter, läser stora verk, skapar. Kanske.

Jag å andra sidan parkerade rumpan i en bekväm tevefåtölj med en gigantisk påse smågodis som sällskap. Åt till gränsen för illamående. Sträckte mig för att byta kanal men tog visst fel fjärrkontroll. Svart ruta, bara en –bleep-bleep-bleep– siffra i ett hörn och ingen möjlighet att återgå till föregående läge.

Åhhhh. Mörka moln. Jag blev så bleep-bleep-bleep-bleep irriterad att jag hade lust att slänga ut -bleep-skapet.

Sen kom jag på mig själv. Detta är ju ett tecken från ovan. För vad håller jag på med? Här serveras en riktig chans att äntligen göra allt det där jag inte hinner annars (och ja, hinner uttalas just här väljer bort). Alltså blogga, skriva rent mitt manus, skriva ner anteckningar till utlovad feedback kring Minnets envishet eller fortsätta läsa nästa bok som ligger och ser övergiven ut på nattduksbordet.

Ändå hade jag i stället tänkt välja den där dumburken, som ändå bara bjöd på gammal skåpmat jag inte ville se ens första gången.

Var är passionen?

Jag har det bra

Detta är en serie i tre delar som ska bevisa att jag minsann kan annat än att sura och gnälla. Jag har det bra. Säkert bättre än de flesta. Men ibland behöver jag bara påminna mig om det och se det goda i stället för att gnälla över sånt jag ändå inte kan rå över.

Så här kommer en liten lista över blessings som jag tänkt på senaste tiden.

  1. Jag är frisk och har ett jobb. En älskad soul mate till make som får mig att skratta och som håller om mig när jag behöver det.
  2. Det där jobbet finns på cykelavstånd – och jag älskar friheten i det. Dessutom, trots en del mörka moln (bokstavligen, inte bara i mitt sinne) så har jag lyckats undvika regn nästan alla dagar. Och när det faktiskt har regnat så visade det sig att min hud var vattentät och inte smälte bort.
  3. Jag trodde aldrig att det skulle ske och i så fall verkligen inte så snabbt. Men jag bara älskar min trädgård! Kan stå i timtal och bara betrakta allt som gror, helt av sig själv. Och äppelträdet, det är ju ett kapitel för sig. Blomningen gjorde att jag ett tag trodde att vi flyttat till något sagoland. Magiskt.
  4. I dag var jag ute en sväng med bilen. Solen smekte vägen, jag var nästan helt själv. Då spelas Tracy Chapmans Fast car på radion. Ojojoj. Jag höjde så att volymen nästan fick rutorna att skallra. Hennes röst. Och texten. Den texten! Den är svart men så bra att jag fick ståpäls av lycka.
  5. Apropå text. Trots allt så har jag ju lyckats skriva en längre text med en början, en mitt och ett slut. Det kan inte alla skryta med.
  6. Apropå text #2. Jag gör tvärtom i arbetsrutinen med min nya idé. Lär långsamt känna karaktärerna innan jag börjar jobba på dator. Så sent som i dag satt jag och noterade diverse om mina två huvudkaraktärer när jag hade Göteborgsresa med tåg på schemat.

Avslutningsvis lite bildbevis från min vardag. Todelo!

Mitt äppelträd i full blom

Trollhätte kanal

Trollhätte kanal för ett par veckor sedan. Två minuter senare är jag hemma, utan en droppe regnvatten på mig.

 

 

Det är inte omöjligt, bara olika svårt

Senaste tiden har två skrivbloggare jag följer annonserat stora framgångar kring sina romanprojekt.

Peter Fahlén, min ”lillebror” från romankursen i London, har efter åratal av arbete skrivit klart Minnets envishet och nu har han gett ut den på eget förlag. Release-partyt är i Norrland i april så jag får vara med mentalt och läsa boken i hemmets lugna vrå därefter.

Och i går kunde en välförtjänt stolt Katarina Persson äntligen basunera ut för alla den stora nyheten om ett förlagskontrakt.

Jag är jätteglad för er båda. Må grattiskramar omfamna er och smällande champagnekorkar bli ert soundtrack lång tid framöver!

Men samtidigt. Nu kan jag ju inte slå ifrån mig min egen brist på framgång med att det är helt omööööööjligt för en debutant att få ut sin bok. Skärpning på skrivfronten för tant, med andra ord.