”Feltryckning räddade kulturtant”

Fredag efter tröttsam arbetsvecka som ännu inte ens är slut. Make på äventyr. Ensam gräsänka med kulturella ambitioner. Så vad gör man? Skriver dikter, läser stora verk, skapar. Kanske.

Jag å andra sidan parkerade rumpan i en bekväm tevefåtölj med en gigantisk påse smågodis som sällskap. Åt till gränsen för illamående. Sträckte mig för att byta kanal men tog visst fel fjärrkontroll. Svart ruta, bara en –bleep-bleep-bleep– siffra i ett hörn och ingen möjlighet att återgå till föregående läge.

Åhhhh. Mörka moln. Jag blev så bleep-bleep-bleep-bleep irriterad att jag hade lust att slänga ut -bleep-skapet.

Sen kom jag på mig själv. Detta är ju ett tecken från ovan. För vad håller jag på med? Här serveras en riktig chans att äntligen göra allt det där jag inte hinner annars (och ja, hinner uttalas just här väljer bort). Alltså blogga, skriva rent mitt manus, skriva ner anteckningar till utlovad feedback kring Minnets envishet eller fortsätta läsa nästa bok som ligger och ser övergiven ut på nattduksbordet.

Ändå hade jag i stället tänkt välja den där dumburken, som ändå bara bjöd på gammal skåpmat jag inte ville se ens första gången.

Var är passionen?

Jag har det bra

Detta är en serie i tre delar som ska bevisa att jag minsann kan annat än att sura och gnälla. Jag har det bra. Säkert bättre än de flesta. Men ibland behöver jag bara påminna mig om det och se det goda i stället för att gnälla över sånt jag ändå inte kan rå över.

Så här kommer en liten lista över blessings som jag tänkt på senaste tiden.

  1. Jag är frisk och har ett jobb. En älskad soul mate till make som får mig att skratta och som håller om mig när jag behöver det.
  2. Det där jobbet finns på cykelavstånd – och jag älskar friheten i det. Dessutom, trots en del mörka moln (bokstavligen, inte bara i mitt sinne) så har jag lyckats undvika regn nästan alla dagar. Och när det faktiskt har regnat så visade det sig att min hud var vattentät och inte smälte bort.
  3. Jag trodde aldrig att det skulle ske och i så fall verkligen inte så snabbt. Men jag bara älskar min trädgård! Kan stå i timtal och bara betrakta allt som gror, helt av sig själv. Och äppelträdet, det är ju ett kapitel för sig. Blomningen gjorde att jag ett tag trodde att vi flyttat till något sagoland. Magiskt.
  4. I dag var jag ute en sväng med bilen. Solen smekte vägen, jag var nästan helt själv. Då spelas Tracy Chapmans Fast car på radion. Ojojoj. Jag höjde så att volymen nästan fick rutorna att skallra. Hennes röst. Och texten. Den texten! Den är svart men så bra att jag fick ståpäls av lycka.
  5. Apropå text. Trots allt så har jag ju lyckats skriva en längre text med en början, en mitt och ett slut. Det kan inte alla skryta med.
  6. Apropå text #2. Jag gör tvärtom i arbetsrutinen med min nya idé. Lär långsamt känna karaktärerna innan jag börjar jobba på dator. Så sent som i dag satt jag och noterade diverse om mina två huvudkaraktärer när jag hade Göteborgsresa med tåg på schemat.

Avslutningsvis lite bildbevis från min vardag. Todelo!

Mitt äppelträd i full blom

Trollhätte kanal

Trollhätte kanal för ett par veckor sedan. Två minuter senare är jag hemma, utan en droppe regnvatten på mig.

 

 

Det är inte omöjligt, bara olika svårt

Senaste tiden har två skrivbloggare jag följer annonserat stora framgångar kring sina romanprojekt.

Peter Fahlén, min ”lillebror” från romankursen i London, har efter åratal av arbete skrivit klart Minnets envishet och nu har han gett ut den på eget förlag. Release-partyt är i Norrland i april så jag får vara med mentalt och läsa boken i hemmets lugna vrå därefter.

Och i går kunde en välförtjänt stolt Katarina Persson äntligen basunera ut för alla den stora nyheten om ett förlagskontrakt.

Jag är jätteglad för er båda. Må grattiskramar omfamna er och smällande champagnekorkar bli ert soundtrack lång tid framöver!

Men samtidigt. Nu kan jag ju inte slå ifrån mig min egen brist på framgång med att det är helt omööööööjligt för en debutant att få ut sin bok. Skärpning på skrivfronten för tant, med andra ord.

Dyk längre ner och stanna kvar

Jag brukar inte vara särskilt skrivtaggad på måndagar. Dels för att jag ägnat mig åt manuset lite extra på helgen och dels för att allt känns lite trögare på veckans första dag, både på och utanför jobbet.

Men i dag kände jag ett sug redan innan jag lämnat skrivbordet där jag får betalt för att trycka fram texter, och annat. Så pass sugen att jag tänker sätta tänderna i den sista, och svåraste, lektörssynpunkten.

”Det som ibland kan störa är att berättarperspektivet så ofta bryts. Det fungerar för det mesta bra med cliff-hangers, som skapar spänning och driver berättelsen framåt, men när dramatiken stiger eller vid känsliga situationer kan jag önska att du kunde vila
i situationen, gå lite djupare och stanna kvar i den i stället för att snabbt gå vidare till nästa person.”

Nu blir energiinsamling: kaffe i Orwell-koppen, gott & blandat-påsen är redan öppnad och har gett den första sockerkicken. Jag passar på att tacka tv-bolagen för att de aktivt stöttar mitt författande genom att sända en massa program som jag inte vill se.

Tack för den här veckan

Och så var det bara tre veckor kvar till förlagsdeadline. Tre veckors arbete kvar innan jag ska släppa i väg min baby på sin allra största prövning. Känns skrämmande och väldigt roligt på samma gång.

Jag har jobbat med manuset tre av sju möjliga dagar. För lite, jag vet. Men jobbet – alltså det jag får betalt för – går i vågor och de senaste dagarna har toppen varit skummande vit och väldigt hög, så jag har varit glad bara av att kunna hålla balansen och inte trilla i havet.

Är ändå ganska nöjd med min insats. Har jobbat vidare med att putsa några delar i slutet, lagt till nya scener som ska täppa till det sista (?) som gäller lektörens synpunkter om logiska luckor och sedan det där med Marika och hennes personlighet som jag lättat upp lite grann. Åtminstone där hon har en anledning att vara glad för sedan utsätts hon ju för saker som inte direkt lockar till leenden.

Ny strategi, snart

Sedan jag började jobba har skrivandet halkat ner betydligt på min att göra-lista. Så ska det inte behöva vara! Det måste ju inte bli timtal med skrivande bara för att jag öppnar ett dokument.

Jag läste en så bra mening nånstans nyligen. ”Inte en dag utan en rad.”

Det rev ner prestationshindret på ett kick. Herregud, en rad ska man väl klara varje dag. Då har jag åtminstone umgåtts med materialet, fortsatt tänka på karaktärerna och fila på formuleringarna elle vad det nu är som ska göras. Och blir det fler rader gör det ju inte något.

Läste det på en blogg eller ett inlägg på en facebook-sida, en av alla skrivrelaterade jag följer. Det var hur som helst inte någon jag ens är vagt bekant med, därför kan jag inte göra som jag brukar och namnge källan. Förlåt.
Jag tycker ju verkligen att äras den som äras bör!

I morgon börjar jag. Då ska det inte bli en endaste dag till utan en rad!