Insikt

Jag tittade på Sverigematchen i fotbolls-EM i går. Den var ju lite av ett sömnpiller. Vad som däremot fick mig att haja till, tänka efter, vakna upp var en reklamsnutt som rullade i pausen. Suggestivt, pumpande, skitsnyggt svartvitt.

”All right, it will be hard, it will hurt, but giving up is never an option.”

Rösten var Zlatans och även om orden väl skrivits av någon listig reklamare så visste de precis var de tog.

Att ge upp har varit en valmöjlighet för mig.

Jag gillar ju gärna att tänka på mig själv som en person som skriver. Skönlitteratur och annat. Senaste tiden har det varit en del annat lyckligtvis, men inte så mycket att jag inte skulle ha hunnit med den där boken eller något annat fiktivt.

I min bild av mig själv är jag en skribent, kanske rent av en författare, som låter orden flöda och har lätt för att hitta på historier och sedan också fullfölja dem, som noveller eller romaner. Som har en känsla för ord och formuleringar, vet vad som får en karaktär att komma till liv. Som kommer att skriva en väldig massa böcker till, utöver den där självutgivna debuten som kom ut för över två år sedan.

Bara inte just nu. Det har varit så mycket med jobbet. Jag har inte hunnit.
Det är ju lögn. Förbannad lögn! Jag har tittat på teve när jag borde ha slipat på mitt manus. Jag har hittat på projekt i trädgården, målat dörrar i källaren, rensat i röran på vinden. Allt utom tevetittandet behöver göras – men kanske inte främst för att undvika mitt eget författarjag.

Jag vill ha framgång, men jag är inte värd den. För jag kämpar inte. Jag gör inte allt jag kan för att få ett skrivande liv. Jag väljer inte bort något för att få ägna mig åt skrivandet. Det har under väldigt lång tid varit lågprioriterat intill gränsen för bortprioriterat.

Så behöver det inte vara. Jag tänker närmast på min skrivarkompis Susanne Ahlenius. Jisses den kvinnan har ett driv! Vi var ungefär på samma nivå, med var sitt halvfärdigt manus, när vi träffades för första gången på romankursen i London. Men hon hade gjort något som jag missat. Lagt upp en plan. Bestämt sig. Hon skulle skriva en trilogi i en ny genre – erotisk deckare.

Hennes första bok, Dödlig åtrå, kom ut ett halvår efter Skuggplats. Efter det är jag omkörd. För ett par månader gav hon ut nummer två, Dödligt dubbelspel och blev tack vare det välförtjänt medlem i Författarförbundet. Arbetet med den sista boken i serien pågår, samtidigt som hon ger ut erotiska noveller. Hon har sagt upp sig från sitt arbete för att helhjärtat kunna satsa på sitt skrivande.

Puh. Jag skulle kunna bli matt och lägga mig med ett täcke av självömkan och hitta på nya briljanta undanflykter. Eller så kan jag låta mig inspireras. Det går ju. Bara jag inser – på riktigt! – att det är J A G som får ta och bestämma mig. Och sluta slappa.

Zlatan: ”Cause you will never go home, you will never give up because only one person can take you from A to Z – You!”

Når nya höjder …

Japp, nu är det officiellt: jag är prokrastineringsdrottningen nummer 1. Suck. Satte mig vid datorn, ganska sugen på att skriva efter att ha läst senaste, peppande numret av just Skriva.

Sen skulle jag bara … Fixa nåt kul till bloggen! På ingens begäran. Här kommer den i alla fall; ett julkort till DIG kära bloggläsare.

julkort till bloggen

Eftersom det påminner om en dålig höst utanför fönstret fick jag fixa ett juligt snöyrväder i Photoshop. För där, liksom i skönlitteraturens värld, kan allt hända. Småkul? Men inte blev det några nya ord i Manus 2.

Nu ska jag införa en ny rutin. Nyårslöfte! Det verkar behövas. Ja, jag lovar och svär att använda min dyrbara tid till att få fart på mitt manus. Jag tror ju på det! Det är bättre än något jag hittills påbörjat. Tänkte jag så sent som i dag.

Det är fint här hemma i alla fall

Jaha, här sitter jag och prokrastinerar. Efter att ha tvingats in från trädgårdsarbetet inte mindre än två gånger av regnet i går så plockade jag upp manus 2. Stor suck. För det var längesedan detta alster var med i matchen. Det som ska bli bok nummer två och som jag tänker planera och strukturera innan jag sätter fart eftersom jag lärde mig av bok nummer ett att det inte är en bra metod för mig att bara flumma runt och skriva lite vad som helst och hoppas på det bästa. Och ändra, ändra, ändra sen när jag kommer på bättre tankar.

Insåg med bister kyla varför det pratas om att man ska försöka hålla en skrivrutin. Jobba med manuset, åtminstone öppna det, med jämna mellanrum. Nu var jag tvungen att gå tillbaka och titta; vilka av alla planerade ändringar vad gäller tidsplan, karaktärer, händelser hade jag faktiskt lagt in i manuset. Jag har ju en massa tankar nedklottrade i ett block, från mina tågresor som jag använt till att spåna och fila idéer. Det var där den stora sucken kom. Så många tankar, så lite att visa för det.

Jag jobbade inte särskilt länge med manuset igår. Sedan visade sig solen en stund igen och äppelträdet skrek beskär mig, beskär mig! Jag beskar, beskar tills det började regna igen. Gjorde sedan allt och inget som var tvunget att tas itu med (diska, sova middag, laga mat) förutom att återvända till datorn.

Därför sitter jag här igen i dag. Inget har hänt. Karaktärerna undrar fortfarande varför de är fast i sina startbojor. De vill utvecklas, börja leva sina liv. Nu. Senaste noteringen i mitt tågspånarblock lyder ”nu är det nog planerat – testa om det håller. SKRIV.” Dags att lyda.

(Ps. Till mitt försvar vill jag ändå nämna att jag skrivit lite på en novell under sommaren. Men sen inser jag att den också ingick i den stora uppskjutarkonspirationen jag har mot mitt författarjag. Det är ju BOKEN jag ska skriva på. Ds.