Pepp, pepp (och lite depp)

Den här veckan har jag fått mejl med synpunkter från två håll. Först var det Katja Holgerssons värmande brev som jag berättat om tidigare.

Sedan kom ett oväntat inlägg från Anna Qvil, arbetskamrat i Vänersborg. Hon köpte boken ganska tidigt i våras och frågade om jag ville att hon skulle delge mig sina synpunkter när hon läst. Jag sa att det absolut inte fanns någon press från min sida att göra det, men ville hon säga något så var det självklart välkommet. Hade nästan glömt bort samtalet, när mejlet kom i fredags.

Orden från de båda härliga kvinnorna är så värmande att jag tänker ta fram dem och läsa om och om igen nästa gång jag känner mig värdelös och fet och ful och totalt misslyckad. Då ska jag trösta mig med att någon har tagit sig tid att formulera det där fina om något jag åstadkommit. Makalöst!

Här hittar du åsikterna från Katja Holgersson och Anna Qvil i pdf-form. Jag har lagt in dem i listan över åsikter om Skuggplats, som nu alltså är fräsch och uppdaterad.

Och depp. Inget större i sammanhanget. Men. Hallå? Inte en endaste liten människa vill ha ett gratis ex av Skuggplats. GRATIS! Jag står till och med för frakten. Är det för svårt att hitta på några rader om fördelar med höghus som krävs för att vara med i utlottningen? Hmmm …. Tisdag är sista dagen.

(Jag har dock fått ett mejl från en som inte gillar tävlingar men som vill köpa boken av mig i stället. Som sagt, det är inget jättdepp!)

Första tidningsrecensionen och mer

Här i Trollhättan har vi en gratistidning som kommer ut en gång i veckan, med det mycket passande namnet Trollhättan 7 dagar.

När jag gick upp i morse satt maken vid frukostbordet med den framför sig. Plötsligt skrattade han till, högt. ”Kolla, de skriver om din bok!” utbrast han.

What? Jag vet ju att tidningen har en spalt med bokrecensioner varje månad, men att Skuggplats nått ända dit var verkligen mer än jag visste om.

Jag kastade mig över den och heerrreeeggguuud att inte hakan fick golvplattorna att spricka. För där var min bok,under vinjetten Månadens Bästa. Och med en recension som är så bra att jag för länge sedan förlåtit dem felstavningen av mitt namn (Uhlin vill många skriva, det där h-et är en förbannelse. Trodde jag skulle slippa bokstavera när jag bytt ut mitt finska efternamn …)

Men gå inte och tro på allt jag säger! Här kan du läsa tidningen digitalt, Christine Karlssons bokspalt hittar du på sidan 21.

Och som om det inte räckte med åsikter för en dag. När jag kom till jobbet hade jag fått ett mejl från Susanne Pettersson, en av mina redaktionella chefer på Hem & Hyra. Hon har läst. Hjälp! Var min första tanke. För jag vet ju att hon har ett särdeles skarpt öga för texter. Inget undgår den kvinnan!

Jag fick lov att återge hennes synpunkter här på bloggen (har skrivit XXX på ett ställe bara för att inte förstöra för den som inte hunnit läsa än).

Sååå. Varsågod, plus och minus från Susanne Pettersson:
”Stort plus för intrigen. Bra cliffhanger. Jag tycker att kvinnan som XXX var bra utmejslad. Man kände sympati för henne. Hon kändes som en hel människa. Barnet var också bra beskrivet.

Mamman och pappan var mer anonyma. För lite ångest över deras förlust.
Att hela storyn utspelades där den utspelades har också en stor poäng.

Du har sagt att det inte är en renodlad deckare/spänningsroman, men genren i dag är så mycket mer. En hybrid mellan socialreportage, spänning och samhällsreportage, just så som du har skrivit.”

Det var mycket att smälta på en dag. Tänkte att jag skulle skriva nånting efter allt läsande.

Recenserat

För en vecka sedan fick jag ett mejl från min tidigare kollega Johanna Wiman, som numera är frilansjournalist. Hon hade läst ut Skuggplats och beklagade att det dröjt ett tag, men i gengäld hade hon tagit sig tid att skriva en lång och ärlig recension. ”Nu blev du nervös va?” avslutade Johanna. JA! Men samtidigt så KUL att få respons!

Jag fick lov att publicera recensionen här på bloggen. Har suddat ut några namn för att inte förstöra spänningen för nästa läsare, annars är det Johannas synpunkter från början till slut.
Var så god!

”Jag har haft mycket jobb och varit lite stressad sista tiden. Kanske var det därför det tog mig lite tid innan jag kom in i Skuggplats. Du vet: tre gånger läste jag cirka tjugonio sidor och tänkte att det var bra, välskrivet, snyggt uppbyggt, men kände kanske ändå att jag var medveten om att jag satt och läste en bok. Om du förstår vad jag menar.

Sedan hände något. Vid sidan 90 ungefär. I en hotellsäng i Umeå i fredags kväll, med ett nyfunnet lugn i kroppen och all tid i världen, grep berättelsen tag om mig. Plötsligt glömde jag att det var din bok, att det var du som hade hittat på karaktärerna. De lyfte från sidan och blev verkliga och jag märkte hur det började gnaga i mig: vart fan fanns William egentligen?

Och sedan gjorde jag det där som man bara gör om man verkligen gillar en bok: sträckläste. Jag vet att många sagt det till dig men jag STRÄCKLÄSTE den verkligen. Cirka 250 sidor på mindre än ett dygn och på slutet, där, precis när NN klev in genom XX dörr, hade jag puls så hjärtat hamrade innanför bröstkorgen, kände mig nästan irriterad på dig som inte bara BERÄTTADE HUR DET SKULLE GÅ utan plågade mig sida upp och ned med upplösningen som dröjde.

Spännande intill sista sidan, sista raden, nästan sista ordet.
Hatten av! Tio poäng! Skriv nu en till för det här, Minna Ulin, det här kan du.”

Tack Johanna! Jag ska skriva mer, måste bara få bort de där flammorna av rodnad från kinderna först.

På rätt kurs

Det blev gång två och det blev så mycket bättre. Tydligare mål, en längre text ska vara klar vid sista träffen. Eller klar och klar, så klar den nu blir. En text kan ju putsas på i åratal och så lång tid har vi inte till vårt förfogande, bara tre gånger kvar på Medborgarskolans kortkorta skrivarkurs.

Jag har försökt mejsla fram en idé. Kom en liten bit på vägen i går. Eller rälsen kanske, för jag satt på tåget när jag fick en stund över för lite hjärnstormning.

Och så gjorde jag förresten min läxa till i måndags. Det är ju helt klart att den är skriven i en hast. Till exempel är sista lilla utgången inte det minsta trovärdig. Jag lägger ut den ändå. Som ett exempel på work in progress.

(Tema/ämne: att orsaka någon annan smärta)
Utanför panoramafönstret hördes ljuden av den anonyma storstaden. Sirener. Skratt från förbipasserande. Baspump från klubben bredvid som redan börjat testa ljudet inför nattens nöjen.
Han satt på sängen som knappt hunnit svalna efter passionsexplosionen tidigare. Nyss la han ifrån sig mobiltelefonen. Han hade pratat mjukt i den. Viskat ömma kärleksförklaringar och yttrat besvikelse över en påtvingad arbetshelg på trist hotell.

Hon satt vid spegeln på sminkbordet. Svepte med puderborsten över ansiktet och betraktade honom samtidigt i smyg. Han koncentrerade sig på en bok, bekymmersrynkan mellan ögonen var djup. Sedan tittade han upp, som om hennes blick bränt honom.
”Varför sminkar sig kvinnor? Jag förstår faktiskt inte varför du ska ha smink alls, när vi två ska ut och äta. Du har ju mig. Du ska inte försöka fånga någon annan. Eller?”
Den där tonen i rösten var välbekant. Dåligt samvete som smutsade ner orden.
Hon kom av sig mitt i rörelsen, släppte puderborsten.
”Jag vill vara fin för din skull. För att du ska kunna känna dig stolt.” Hon hörde själv hur svag och fånig rösten lät. ”Och jag har ju inte dig. Inte på riktigt.”
”Nu menar jag den här helgen. Lilla vän, när ska du förstå att livet inte är så himla enkelt? Jag har ett visst anseende att tänka på. Och förpliktelser, mot min familj. Du har mig nu. Jag är bara din i två dagar. Kan du nöja dig med det för stunden, är det tänkbart?”
”Jo. Det förstås, självklart. Förlåt, det var inte meningen att …” Hon tittade åt sidan, blinkade bort det blanka ur ögonen.

Han harklade sig. Det betydde byte av ämne. Mycket riktigt.
”Visserligen är det helg och jag vill inte förstöra den, men på måndag är det dags för avstämning med styrelsen inför årsmötet. Hann du kolla över årsredovisningen i fredags?”
”Den la jag på ditt bord alldeles innan du åkte till flygplatsen. Jag kollade aldrig om den låg kvar när jag var tvungen att springa ner till min taxi. Du kanske inte hann se den?”
”Säger du att den ligger där så tror jag dig.” Ett snabbt harklande igen. ”Och vad är du sugen på för mat, då? Jag tänkte föreslå en bistro här i kvartertet som en god vän rekommenderat. Om du inte har någon annan plan?”
”Plan? Vad skulle det vara? Jag har aldrig varit i Paris”, sa hon.
”Fint. Då kör vi på bistron.”

Hon reste sig och svepte åt sig klänningen som låg på sängöverkastet. När hon lät handduken glida mot golvet såg hon i ögonvrån att han tittade upp igen. Hon klev medvetet sakta i klänningen. Strök på tyget som smekte kroppen.
”Ska du ha den där i kväll?”
”Det hade jag tänkt. Är det något fel på den?”
”Fel? Nä, vad skulle vara fel?” Ett harklande. Svagt den här gången. ”Den kanske är lite … kort? Jag menar, det är rätt svalt på kvällarna.”
”Jag har ingen annan med mig, om jag inte ska ha samma byxor som i går. Vi skulle ju inte så långt, den här funkar nog.”
”Du får naturligtvis ha på det precis vad du vill. Jag menar bara … ja, som kvinna ska du kanske tänka på vilka signaler du sänder ut. Jag säger bara det.”
Hon låtsades inte höra det sista.
”Drar du upp dragkedjan?”
Hon satte sig på sängkanten med ryggen mot honom. Han släppte boken och lutade sig mot henne. Drog först försiktigt men rörelsen gled över i ett hårt ryck. Dragkedjan for upp en bit. Sedan fastnade den. Metalltänderna tuggade sig in i huden mellan skulderbladen med ett dämpat hugg.
”Aj! Vad gör du! Aj! Dra ner, fort, skynda dig!”

Istället för neråt drog han upp, pressade kedjan mot hennes rygg så att blod sipprade ut och värmde och kylde på samma gång och det gjorde så ont att hon skrek och inte kunde hindra tårarna som smetade ut maskaran på kinderna.

Då åkte dragkedjan nedåt, släppte sitt grepp. Smärtan stannade kvar som en bultande påminnelse.
”Men förlåt, jag blev alldeles chockad. Förlåt. Det var inte meningen. Jag vet inte vad som hände, jag blev så skärrad. Förlåt!”
Han lät uppriktigt ledsen. Hon svalde.
”Det gick bra ändå tror jag. Du. Var inte ledsen. Jag fattar väl att du inte gjorde det med flit. Det var en olycka. Du?” Hon vände sig om, strök hans kind. Sträckte på ryggen för att inte huden skulle spännas över såret. Gav honom ett leende. Fick ett tillbaka.
”Fast nu kan du inte ha den klänningen. Vilken klant jag är. Gör det mycket ont?”
”Det går bra. Det kommer att gå bra. Jag tror inte att såret är så djupt, det ser nog värre ut än vad det är med allt blod. Jag tar blusen från i går och byxorna. Det blir bra.”
Hans blick ändrade uttryck, gick från oroligt sökande till normaltillståndet: en upphöjd självsäkerhet. Han lutade sig tillbaka mot sänggaveln, plockade upp sin bok och försvann från hennes närhet både fysiskt och mentalt.

Hon bytte om, fick sakta ned klänningen över höfterna och sedan blusen om ryggen. Hon såg honom i en spegelvänd version på sängen. Inte ett spår fanns kvar av passionen som levt där, bara några timmar tidigare.
Han såg liten ut där i perspektivet genom spegeln. En liten människa. En liten man. Han var obetydligt grå i skenet av stadens ljus som hittade in som stjärnpunkter genom panoramafönstret. Ljuden av storstaden var mer påträngande nu. Sirener och skratt och pumpande basljud.
Hon ställde sig vid sängens gavel. Han tittade upp. Harklade sig.
”Ska vi gå?”
Hon tittade honom rakt in i ögonen.
”Vi ska inte gå. Jag ska gå.”

Har funderingar på att samla mina noveller nånstans här på bloggen vid senare tillfälle (läs: när jag har en samling). Om jag filar om den här så kanske den platsar där.

PS: nästa inlägg kommer att vara en recension av Skuggplats. Med både beröm och kritik. Det du! DS.