Näsan ovanför ytan …

Vad har hänt sen sist kanske vän av ordning (med rätta) undrar? Jo, tack ljuset skymtar i tunneln. Förra blogginlägget skrev jag den 9 januari. Då hade jag hade anmält mig till en skrivarcirkel, var taggad på att fortsätta mitt manusfilande och samtidigt hitta ny inspiration och nya skrivarvänner.

Sedan kom jag visst in på en högskolekurs jag anmält mig till i ett spontant ryck. Halvtid i två månader. Samtidigt fick jag ett jobbuppdrag som visade sig bli betydligt mastigare än jag tänkt mig. Och de tre uppdrag som redan var bokade skulle ju också fixas – alla reportage på plats, så inga snabba telefonjobb heller. Och sen blev det grupparbeten i skolan, plugg inför tenta, sömnproblemen slog i taket av allt som surrade så till slut var jag en zombie som gick upp i gryningen, satt framför datorn hela dagen med undantag för korta matpauser och jag tror ärligt talat inte att jag nånsin varit så nära att gå in i den där berömda väggen.

Då hade jag för länge sedan sagt upp min plats på skrivcirkeln – bort med allt som inte var nödvändigt.

Till den lilla högen med ”inte nödvändigt” hamnade också manus 2. Men nu har jag fått tillbaka mitt liv, hunnit djupandas, tagit upp träningen, gjort saker på ren lust – och till och med bara latat mig ibland. Det blev dags att slipa igen!

Innan pausen tog vid hann jag gå igenom en hel redigeringsvända innehållsmässigt. Nu finns en massa som inte har med själva storyn i sig att göra. I kväll började jag på  projektet med att få ordning på alla datum i min berättelse. Det har varit en del logiska hopp, mest för att jag från start inte vetat exakt när saker ska hända och det har helt enkelt inte hållit ihop. Jag hann drygt halvvägs på två timmar (och då är detta något som stört mig i flera år …)

Skönt att vara på benen och banan igen – hej författarvärld!

Världens längsta graviditet

Hej gott folk! Jag sitter hemma och har skrivkafé tillsammans med två flitiga författarkolleger.

Kollar över manus 2 och inser att jag har kollrat bort mig totalt. Är förlorad och vilse i tidslinjen. Jag har anat det länge men vid dagens granskning av texten blev det bekräftat. Till exempel låter jag en stackars karaktär vara gravid ungefär lika länge som en elefant (nja, inte riktigt eftersom det är nästan TVÅ ÅR).

På ett ställe i berättelsen är det den 17 oktober och det nämns att det är ”några månader” kvar innan S ska föda. Nu filar jag på en del som utspelar sig i slutet av februari, men än har ingen unge synts till.

Pust. Massor av jobb kvar. Slut på meddelandet!

Världssämst självförtroende

Som jag nyligen skrev så funderar jag på att lämna in en snutt av det som är tänkt att bli min nästa roman till antologin Trollhätteberättelser. Jag tog upp texten i går. Och anfölls av tvivel. ”Lustigt” nog exakt samma känsla som huvudkaraktären, konstnären Tomas, drabbas av.

Han får besök av Liljevalchs utställningsintendent som hört talas om den lovande unge talangen. Självförtroendet börjar svikta när mannen i tysthet synar hans tavlor.

Nu när verken ska bedömas tycker Tomas att de krymper ihop till betydelselösa klickar av färg.

Började fundera på om jag kan lämna in texten. Den slutar ju mitt i något (för att den inte är en novell utan del av en roman). Och bortsett från den detaljen, hur är det egentligen med kvaliteten? Var är allt det där som jag tyckte var ganska okej, rent av bra, när jag tittade senast? Som bortblåst. Nu kändes allt så betydelselöst.

Aaaaagggghhhh.

Kanske borde jag anmäla mig till någon skrivarkurs för absoluta nybörjare (”för dig som funderar på att börja skriva men kanske inte vågat” som det kan stå i beskrivningarna). Bar för att få höra positiva saker … ”Det var ju riktigt bra” underförstått för någon som aldrig skrivit en rad.

Fejkad självkänsla är kanske också självkänsla?

Sluten cirkel

Den första januari i år skrev jag ett väldigt peppigt inlägg om att Skrivaråret 2015 rivstartade redan på nyårsdagen. Årets sista dag håller stilen. För några dagar sedan kom jag igång med filandet av manus 2. Till min oerhörda glädje såg jag att det bara var några futtiga sidor kvar av första ändringsomgången.

Nu öppnar jag dokumentet. Snart är jag klar. Skrivaråret 2016 kan börja med ett genomgånget råmanus att arbeta vidare. Det känns bra.

Gott nytt år!

Njutningsfull felsökning pågår

Jag hatar starten. Den där stunden efter att första planeringen är klar och alla goda tankar ska ner på papper. Orden faller platt. De förmår inte alls att förmedla känslan jag var ute efter, folk är döda pappersfigurer och allt de gör är bara övertydligt eller så flummigt att ingen förstår vad det ska handla om.

Sån är jag. Inte bara skönlitterärt, jag gillar inte den där första trevande stunden när jag jobbar med en journalistisk text som ska omvandlas från inspelat prat till något som någon kan finna intressant eller lärorikt eller vad nu poängen är. Men det är värre med det skönlitterära.

Men sen, när jag trasslat mig igenom första utkastet och själva skelettet är klart – då börjar det roliga! Nu är jag i det stadiet med den där @&%% novellen som kanske ska skickas till antologin som ges ut i samband med stadens hundraårsjubileum.

Det är underbart! Ordmärkaren i mig får festa och kommentera, den lilla kreativa själen får värka fram bättre formuleringar, smartare gestaltning, jag får skriva uppmanande kommentarer i marginalen som om jag var min egen stränga lärarinna … Och se hur det sakteliga blir bättre. Hurra!

Vi får se hur långt jag kommer. Novellen är lite av ett experiment, jag har testat att få med lite övernaturliga element för första gången. Det är svårt! Texten har i alla fall förbättrats ett par vändor nu, men jag har mer skoj kvar innan jag bestämmer mig för om det blir den … eller om jag snabbt skriver ihop nåt helt annat.

bloggbild redigering spöknovell

 

Tillväxt

Ute i min trädgård sker en explosion av växtlighet. I går blommade den första tulpanen, påskliljorna är på samma nivå, pionen och hortensian bubblar av knoppar som tvekar inför stunden när de ska brista.

Inomhus händer det också något. Jag skriver.

Det går långsamt framåt med redigering av manus 2. Vissa scener uppehåller mig länge för de saknar viktiga grundläggande saker. Som en poäng. Varför står alla de där orden i dokumentet? Vad vill karaktärerna här? Sådana frågor får svar eller så blir det en brutal strykning. Känns rätt bra att kliva in som en allsmäktig kraft och bara säga ”det där duger inte, du ska bort”.

Jag är på sidan 47 av 60 i omgång ett av redigeringsrundan. Snacka om att kunna skymta målet! Längtar tills jag kan sätta punkt och skriva ut version 2. Förhoppningsvis är den bättre än ettan. Damn it – den ÄR bättre!

Kämpar mot pekoralismen

Redigerandet av manus två fortgår, sakta men säkert. Som i alla andra texter är jag ganska nöjd med vissa delar medan andra får mig att vilja plocka fram skämskudden på stört.

Av någon anledning är det de viktigaste styckena som lider mesta av dåligt skribenthantverk. Startscenen är en sådan som jag kommer att behöva lägga enormt med kraft på.

En annan är midpoint – där karaktären/handlingen ska utvecklas åt ett nytt håll ännu en gång. Superviktigt att detta blir trovärdigt i förhållande till det som skett tidigare, att det som händer är så spännande och nytt att läsaren bara måste bläddra vidare.

I dag inleder jag tredje redigeringspasset som bara ägnas åt just midpoint. Den har blivit bättre men den är inte bra. Jag verkar inte kunna gestalta stora känslor särskilt bra. Det blir darrande högar som faller ihop och annan smörja.Pekoral! Usch, det ordet är som en litterär svordom.

Dags att kavla upp ärmarna och jobba.