Om det låter för bra så …

Jag startade halleluja-kören till post it-lappens lov lite i förtid i går, visar det sig. Det var visst inte bara att skriva ett ord på en lapp och sen tro att det bara är att köra. (Och det trodde jag väl inte heller EGENTLIGEN …)

I dag skrev jag om inledningsstyckena. Tyckte att de tog sig. Klappade mig själv på axeln och skrev sedan ut. I solskenet i trädgården syntes sedan bristerna i fullt ljus.
”Ska inte den karaktären verka lite ondare där?”
”Med de perspektivhoppen blir det allt väldigt svårt för läsaren att hänga med.”
”Om du i stället gör så här – ändrar om hela strukturen – så skulle det kunna bli bra.”

Ungefär så lät det i min skalle när redigeringsdjävulen tittade förbi en snabbis under min genomläsning. Så nu skriver jag på version 2 av min novell. Återstår att se vilken som vinner. Och om den blir klar till kursavslutningen.

Punkt, slut – på riktigt

Ögonen blöder.

Har precis tryckt på skicka. Igen. Det var manuset som åkte på en ny resa, den sista med mig som avsändare. Den uppdaterade filen har mindre breda marginaler vilket resulterade i att boken blir ett antal sidor kortare. Fortfarande är den alldeles tillräckligt fryntlig.

Jag har ägnat helgen åt att korrigera och redigera. Putsa och rätta. Betyder allt detta arbete att det är en felfri text som jag lämnade? Knappast.

Inget blev lättare av att min pensionsfärdiga dator har ett wordprogram som också är i starkt behov av rullator. Som på eget bevåg ändrar granskningsspråk från svenska till amerikansk engelska. Som inte rättar helt uppenbara stavfel på något språk. Jag har alltså fått ögna manuset manuellt. Ett hästjobb, med 78 000 ord. Inte konstigt att ögonen blöder.

Har inte kollat varenda ord, därav konstaterandet att det inte är felfritt. Men jag hittade åtminstone en ny skörd, så texten är mindre befläckad än om jag valt bort ett provtryck av boken. Nu kommer läsaren till exempel slippa ord som möbera (möblera), Thebrödsbageriett (med två t) och foto-rafen. För att nämna några.

Arbetet i dag blev extra spännande av att Word flera gånger meddelade att hen slutat fungera och helt sonika la av. De flesta gångerna hade jag hunnit spara manuellt.

Note to self: köp ny dator.

”Favorit” i repris

Har nu granskat mitt provtryck av Skuggplats. Egentligen tycker jag att den duger i den form som är. Det enda jag verkligen ville ändra var årtalet i faktasidan i början, som säger att boken kom ut 2013. Det är ju inte så kul när jag ska sälja den nån gång i februari/mars 2014.

På petfronten tyckte jag att den var väl luftigt redigerad. Det märktes helt enkelt lite för tydligt att jag varit noga med att marginalerna inte skulle hamna för nära mitten och göra sidan oläslig.

Jag frågade Vulkan vad det är jag kan ändra på i det här läget. Svaret var (skrämmande nog) ”nästan allt”. Storlek och ISBN-nummer kan jag inte ändra, men resten är fritt fram.

Nej, jag tänker inte skriva om mitt manus. Nu är det vad det är. Men det där årtalet och marginalerna justerar jag. Och det är inte så bara.

För så fort jag ändrar i storleken så ändrar jag samtidigt i en massa annat som gör att jag måste dubbelkolla radbryt och kapitelrubriker och … Ja – allt. Igen!

Men nu ÄR det för sista gången. Giv mig styrka!

Har tryckt på skicka

Äntligen. Jag har korrläst och nu kan jag säga att det var sista gången. Det betyder säkerligen inte att manuset är felfritt för så sent som i dag hittade jag en felstavning (Houswives – hade koncentrerat mig så hårt på att få rätt med w och v att jag helt missade att det skulle in ett e också) och några avstavningar som låg kvar efter min formatändring häromsistens. Fick bort ett gång-väg och ett bok-stäverna som inte alls låg över två rader. Puh!

Någon mer gång vågar jag inte öppna filen, för varje gång upptäcker jag något annat. Jag känner mig trots detta trygg i att jag faktiskt har gjort så gott jag kunnat. Och jag känner mig nöjd över att jag äntligen satt punkt. Det var på tiden.

I eftermiddag skickade jag mitt manus och två filer som är omslagets fram- och baksida till tryckeriet (tack för respons på baksidestext, Anna!). Såvida det inte är något tekniskt fel med något så innebär detta att jag är KLAR med det jag kan göra just nu.

Återstår cirka 4 veckor plus ett par dagar för transport innan jag kan se resultatet, på riktigt. Det är lika läskigt som hisnande och roligt.

Stretchar inför skrivarmarathon

Om jag ska vänta på att november infaller med en lugn period på året då jag kan ägna mig åt skrivande med expressfart bara för mitt höga nöjes skull, då får jag vänta. Jag avstod medverkan i NaNoWriMo förra året eftersom jag filade på gissa vilket manus. Jag skulle kunna skylla på exakt samma sak i år. Men som sagt: då kommer jag aldrig vara med i det här spektaklet. Och jag gillar att testa nya saker, åtminstone en gång.

Så. Jag är anmäld. Jag tänker ge det ett försök. Men. Mitt upplägg är att jag kör på så mycket jag orkar. Finns det inte ett nytt råmanus på 50 000 ord den sista november så må det vara hänt. För det kommer hur som helst att finnas ett längre nytt råmanus än vad jag har nu.

I första hand ska jag se till att möta mina deadlines för det gamla manuset (som måste byta namn – gaaaah!). Hittills ser det ut som att mina vänner inte behöver fundera på vad de ska köpa i julklapp till varandra. Jag ligger hyfsat bra till.

PS: vill du bli min ”writing buddy” så heter jag minnaulin även på NaNoWriMo. Vi kanske syns! DS.

Med skägget i brevlådan

Sidan 22. ”Sekunden efter stack hans blanka haka ut genom fönstret. Den där hakan som han förgäves försökt odla skägg på i åratal innan han slutligen gav upp och bara gillade läget.”

Sidan 182. ”Mannen med gråsprängt skägg satt bakom ratten.”

Herregud. Jag höll på att nästan trilla ur redigeringsstolen nyss. För mannen i de båda beskrivningarna är Isabellas pappa, ena gången med en oförmåga att odla skägg och nästa med en gråsprängd krans. Trots att det mellan de sidorna inte har hänt något som förklarar det, han har inte opererat in hårsäckar eller testat en ny mirakelmetod.

Det är jag. JAG. Som inte har nån kolla på mina bifigurer, som påbörjar en ändring och sedan inte fullföljer den. Fy.

Positivt: jag är nu helt säker på att det är alternativet tryckning av liten upplaga för egen och närmast sörjande skara som är rätt alternativ för mig.

 

 

Orden och deras syfte

Läser vidare i mitt manus och fortsätter att förundras över detta stora som perspektiv för med sig. Jag har sett stavfel och grammatik som skorrar på det där osköna sättet (att det har blivit fel av misstag, inte att jag brutit mot en regel jag kan).

Och så blir jag ganska osentimental helt plötsligt. Det är en scen ganska tidigt i manuset, första med karaktären Isabella, som jag nog någonstans långt där inne känt är fel. För långsam. För jämntjock. För detaljerad. Jag har bara pladdrat på och lagt in det ena efter det andra utan att tänka på det viktigaste: varför skriver jag detta?

Syftet med kapitlet är att introducera karaktären, visa att hon bor i fina villaområdet med sin pappa och via en liten dramaturgisk puckel berätta att hon nu ska lämna detta för en ny tillvaro som är henne helt främmande. Hon har fått en egen lägenhet.

Allt det där verkade jag någon gång under arbetet ha velat dra ut på och lasta så mycket dynga på att den lilla pärlan som skulle finnas någonstans formligen drunknade.

För alltså, det VAR dynga. Man MÅSTE ju inte berätta vad som händer när hon klivit ur bilen, när det inte är mer spännande än att pappa kör in i garaget. Och läsaren är inte betjänt av att få serverat en beskrivning av allt hon plockar upp ur brevlådan. Eller att hon skyndade in genom dörren. Med mera. BAH! Vem bryr sig?

Det sägs att man ska döda sina darlings, men de här var sannerligen inga älsklingar så det var hur lätt som helst att stryka hårt och brutalt. Känslan sedan: både jag och manuset har liksom lättat nu när lite av ballasten försvunnit.

Jag kan inte gömma vadarbyxorna i garderoben riktigt än, för det lär väl finnas lite mer att skyffla undan. Gör om, gör rätt och gör sen om igen.