Tudelat

Ibland kliver det in en tanke i hjärnan som slår rot och blir omöjlig att rycka upp. Fast den är jobbig. För att den har en poäng.

För hundra år sen (nåja, ett halvår) när några av mina testläsare hade tyckt till var det en som sa att det där borde ju vara två böcker.

Suck. Lägg av! Efter allt det jobbet jag lagt ner för att få de parallella historierna att åtminstone synka lite. Jag slog ifrån mig. Hårt.

Men nu har det hunnit upp mig och jag kan inte få ro. David. Det är den starka karaktären (efter alla omskrivningar så har han vuxit och gått från en tunn pappersfigur till en riktig människa). Han är kanske till och med stark nog för en egen bok. Och resten, det som var en huvudhistoria. Kanske bara är något jag ska strunta i. Eller jobba om. Till något helt annat.

Åhhhh. En del av mig tycker att nu blev allt bara väldigt besvärligt. En annan del av mig säger ”hey, nu har du ju kommit hyfsat långt med två böcker”. Återstår att se vilken halva som vinner.

Övrigt som hänt sen sist: Ännu en refusering. Ännu några tapeter uppklistrade i det där byggprojektet som nu allt mer ser ut som ett hem.

Exempel (#2) på refuseringsbrev

Det kanske ändå stämmer rätt bra att de är så överhopade med jobb att det är helt omöjligt att ge kritik på alla insända manus. Snackar förlag. Snackar refusering. Nummer tre av sju landade i min inkorg i kväll klockan 20.32. Nån sliter med kvällskiftet!

Och kommer de på mejl så är det ju lätt att kopiera. Bjuder därför på ett stycke ur verkligheten igen.

Hej Minna,
Först vill vi börja med att be om ursäkt för att du fått vänta så länge på svar, vi beklagar detta. 

Tack för att du skickat in ditt manus Bakom stängda dörrar till NN-förlaget. 
Som du säkert vet är konkurrensen hård på bokmarknaden och vi måste därför tacka nej till utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte ge individuell kritik.
Vi önskar dig lycka till på andra förlag!

Med vänliga hälsningar,
NNNN

Och nej. Jag varken förvånas, våndas eller gråter den här gången heller. Detta visste jag ju. Att en kamel måste passera ett nålsöga, en gris måste flyga eller en nål plötsligt uppenbara sig i en höstack för att en debutant ska få en bok utgiven på ett etablerat förlag. Typ. (Och nej, det är inte läge att berätta om alla de där du känner till som genast fick kontrakt på ett dussin böcker bara genom att skicka in ett synopsis. Senare!)

Säger som Arnold Scwarzenegger i den där robotfilmen: ”I’ll be back!”

Exempel på refuseringsbrev

”Hej!
Tack för att du skickat in ditt manus till oss. Tyvärr måste vi tacka nej. XX-förlaget har en relativt liten utgivning och vill hålla listan liten även i fortsättningen. Vi är måna om att kunna ägna mycket tid och arbete åt varje enskild bok och författare. Det innebär att vi antar väldigt få nya namn och för närvarande passar inte ditt manus in i vår utgivning.

Det skickas många manus till förlaget och vi har dessvärre ingen möjlighet att kommentera innehållet närmare.

 Med vänlig hälsning,
NN, redaktör på XX-förlaget”

Ja, nu är jag alltså dubbelt refuserad. Den här gången per mejl vilket ju gör att jag kan berätta om det lite snabbare.

Positivt: att det var ett namn på en person som avsändare, inte bara ”bokförlaget”. Och att det fanns åtminstone ett försök till motivering, även om den doftar standardtext copy/paste.
Negativt: Hallå! Att de sa nej, förstås.

En standard utan grädde på moset, tack

Ritsch, ratsch rev upp kuvertet. Men först efter att ha tagit av mig skorna ordentligt på rätt sida hallmattan, hängt upp jackan på en galge, gått runt i mörk lägenhet för att tända upp fönsterlampor och svarat på ett facebook-inlägg.

Det hjälpte förstås inte att skjuta upp saken, innehållet blev ju inte godare som en lagrad ost eller ett moget vin. Brevet var, som förväntat, min premiärrefusering. Av den tråkiga sorten. ”Tyvärr måste vi tacka nej till utgivning.” Inte ens en artig motivering om att ”manuset inte passar in i vår utgivning för tillfället”. Bara förklaringen att den stora mängden manus som förlaget får in gör att man bara undantagsvis kan skriva personliga omdömen.

Jag fattar det. Verkligen! Och jag blev inte förvånad, inte ens det minsta ledsen. På något sätt är detta en framgång. För ett par månader sedan var jag bara en förhoppningsfull manusskribent. Nu är jag en refuserad författare.