Sniglar mig framåt

Det är tisdag och jag har precis sagt hejdå till mina skrivkafé-vänner. I dag var jag värdinnan, vilket betyder att man öppnar sitt hem för två skrivande själar och bjuda på kaffe och något hembakat (i dag: rulltårta).

De träffarna betyder massor. Inte för att jag tycker att skrivande på manus 2 ett par timmar en enda kväll per vecka är nära nog tillräckligt. Men: det är två timmar mer än jag fick ihop under flera månader innan jag började med kaféet i höstas. Med andra ord så går det ju faktiskt framåt.

Hurra för det stora i det lilla!

Kanske är det lite som i fabeln om haren och sköldpaddan; bättre att streta på framåt i lugn takt än att spurta några hundra meter och sen lägga sig till ro (som jag gjorde i maj förra året!)

 

Nystart

Jag hör sannerligen inte till dem som säger att det ska bli skönt att komma in i rutinerna igen efter semestern. Tvärtom! Jag skulle kunna vara ledig alltid, om det inte var för det där med ekonomin.

Men alldeles nyss fick jag en liten ryckning som jag tror hade med det där att göra. Jag kände att jag såsat runt nog. Rent skönlitterärt, alltså. Det är dags att skriva och jag längtar.

Förutom att fortsätta finslipa på manus 2 så ska jag också knåpa ihop en berättelse på Trollhätte-tema. Nästa år fyller staden 100 år och det ska firas på en mängd olika sätt. Till exempel vill kultur- och fritidsförvaltningen att medborgarna skicka in dikter, noveller, reportage … ja kort sagt text med orten i fokus.

För snart fyra år sedan fick jag med novellen Kärlekens stig i Trollhätte-antologin Lågor (läs mer under Publicerat). Jag hoppas komma med även den här gången. Deadline vid årsskiftet – dags att sätta igång!

PS: jag har nu också sänkt priset på Skuggplats. Läs mer här! DS.

Helgnöjen

Fredag kväll. Jag sitter ensam hemma med en påse godis som jag plockade ihop på Hemmakväll för en stund sedan. Iklädd en sliten t-shirt, fårskinnstofflor och ett par tajts. Inga bilder på bloggen i dag! Jag ska ignorera tv, krogliv och allt annat för att i stället öppna manus 2 och ösa på några timmar.

Samtidigt i köket. Snart har tidernas mest mustiga boeuf bourguignon puttrat klart. Den ska fram i morgon. Då blir det vin, vänner, mat för hela slanten.

Två perfekta helgkvällar med andra ord. Eller snarare: kombinationen av dem är det perfekta. Det ena är bara fantastiskt om jag också får det andra.

Dagsdos

En skrivarbekant sa nyligen att det inte var någon idé att sätta sig och skriva om det bara fanns tid i en timme. Jag håller verkligen inte med. Skulle jag invänta tid att sitta i upp mot åtta timmar i sträck skulle det inte hända något alls.

Skillnaden är förstås att jag måste gå till ett jobb om dagarna (än så länge) och hon sysslar med skrivandet och bara det. Därmed är jag åtta timmar efter från start.

Senaste tiden har jag fått till 1-1,5 timmer per vardag. Är SÅ nöjd med kontinuiteten. Texten växer visserligen sakta. Men den växer!

Lögnen

Jag är så jäkla fake. Står och berättar om min skrivprocess offentligt när jag ingen har. Jag har fastnat i nåt slags tillstånd då jag närmast känner mig rädd för mitt manus. Det där som jag borde ta tag i. Det där som jag säger att jag jobbar med.

Har jag tänkt för mycket på att jag ska planera storyn, med dramaturgiska kurvor och krokar och bihistorier och tidsplan och försökt sätta mig in i Scrivener och … Ock, ock. Så blir det liksom för stort, hela projektet?

I stället för att skriva ser jag på teve, wordfeudar. Hittar på hundra andra saker under de där stunderna när jag har tid och borde umgås med mitt manus åtminstone, om jag nu inte hittar orden. Det är nog det som är felet. Det har gått så lång tid att jag inte känner de där karaktärerna längre. De har flutit ut på en bräcklig träjolle och skymtar knappt bland dimsjoken. Ibland hör jag dem, som en vag hörselhägring.

Jag får skärpa mig nu. Dyka i och dra dem i land, rädda dem. Om de vill ha mig.

Löfte till mig själv (offentligt på bloggen så att jag inte kan gömma mig) blir att i november ska manuset öppnas varje dag.

Heureka!

Har gått här hemma och gnisslat tänder och ojat mig. För att jag har så lyxigt problem, det här med att biblioteket bjudit in mig att prata om Skuggplats. Hur gör man? Vad säger man? Blablabla, sånt där har jag ältat utan att komma fram till annat än rent URTRÅKIGA saker.

Men i dag slog mig en ny tanke. Öppnade min gamla mapp med allt material som jag jonglerade med under själva skrivprocessen. I den låg mängder med undermappar och filer. SKRÄP heter några. Det är inte så hårt som det låter utan betyder bara att det är idéer som jag senare förädlat. Ett slags grundmaterial helt enkelt.

En wordfil heter Arbetsplanering. Och det är här rubrikens Heureka! kommer in.

För när jag började tänka på riktigt om vad man egentligen vill höra på sådana där författarföreläsningar – vad jag vill höra – så blev det så självklart. Hur det var att skriva boken. EGENTLIGEN. Alla motgångarna. Lite om medgångar, absolut, men de där knöliga uppförsbackarna man var tvungen att bemästra. De är ju guldkornen här.

Jag behöver inte försöka bli en dålig kopia av någon annan för jag har ju faktiskt något unikt att förmedla. Ingen annan kan berätta hur Skuggplats kom till. Tänker att jag ska läsa lite ur den där arbetsplaneringen också (har ju en timme att fylla!). Förhoppningsvis är det inte bara mig den roar.

 

.

 

Det är fint här hemma i alla fall

Jaha, här sitter jag och prokrastinerar. Efter att ha tvingats in från trädgårdsarbetet inte mindre än två gånger av regnet i går så plockade jag upp manus 2. Stor suck. För det var längesedan detta alster var med i matchen. Det som ska bli bok nummer två och som jag tänker planera och strukturera innan jag sätter fart eftersom jag lärde mig av bok nummer ett att det inte är en bra metod för mig att bara flumma runt och skriva lite vad som helst och hoppas på det bästa. Och ändra, ändra, ändra sen när jag kommer på bättre tankar.

Insåg med bister kyla varför det pratas om att man ska försöka hålla en skrivrutin. Jobba med manuset, åtminstone öppna det, med jämna mellanrum. Nu var jag tvungen att gå tillbaka och titta; vilka av alla planerade ändringar vad gäller tidsplan, karaktärer, händelser hade jag faktiskt lagt in i manuset. Jag har ju en massa tankar nedklottrade i ett block, från mina tågresor som jag använt till att spåna och fila idéer. Det var där den stora sucken kom. Så många tankar, så lite att visa för det.

Jag jobbade inte särskilt länge med manuset igår. Sedan visade sig solen en stund igen och äppelträdet skrek beskär mig, beskär mig! Jag beskar, beskar tills det började regna igen. Gjorde sedan allt och inget som var tvunget att tas itu med (diska, sova middag, laga mat) förutom att återvända till datorn.

Därför sitter jag här igen i dag. Inget har hänt. Karaktärerna undrar fortfarande varför de är fast i sina startbojor. De vill utvecklas, börja leva sina liv. Nu. Senaste noteringen i mitt tågspånarblock lyder ”nu är det nog planerat – testa om det håller. SKRIV.” Dags att lyda.

(Ps. Till mitt försvar vill jag ändå nämna att jag skrivit lite på en novell under sommaren. Men sen inser jag att den också ingick i den stora uppskjutarkonspirationen jag har mot mitt författarjag. Det är ju BOKEN jag ska skriva på. Ds.