En dålig text – hurra!

Kom äntligen loss med skrivdelen på min att göra-lista. Och jag lyckades jag faktiskt komma hela vägen, från början, via mitten och till slutet av min novell. Inte tog det särskilt lång tid heller. Det tackar jag post it-metoden för!

Att jag inte har testat detta tidigare.

Det är nästan löjligt överskådligt: jag klistrade upp alla lappar på insidan av datorskåpets vänsterdörr. Nu behöver jag bara kasta en snabb blick åt sidan. Jaha ja. Här åker hon tåg, känner sig besviken och det är nutid och sedan fylla på scenen med innehåll som visar det (och mer förstås).  Känns nästan som fusk att skriva när det redan står vad det är de olika delarna ska innehålla. 

Och jag tycker inte alls att det hämmar kreativiteten, som visst är en invändning som folk som inte strukturerar brukar komma med. Tvärtom för mig. När jag vet ungefär vartåt det barkar vågar jag braska på och behöver inte vara rädd för att behöva stryka hela rasket efteråt.

Nu när jag utfört mitt första experiment med post it-lapparna vet jag att strukturering är rätt väg för mig. Det blir till att hitta en bra väg att implementera detta även i mitt nästa längre bokprojekt.

Betyder allt detta lovprisande att min novell är klar? Nehej då! Det är ett stycke tämligen usel text jag har framför mig. Och det är helt i sin ordning. Ett första utkast ska man inte ha så höga krav på, viktigast är att det finns ord på papper att göra något med. Nu tar den roliga delen vid. Slipandet, putsandet. Jag älskart!

PS. Jag blev lite kär i min idé. Tror den håller för mer än en novell. Kanske till och med en bok. Häpp. DS.