Kulturskymning (äntligen!)

De senaste veckorna har jag tagit mig i den kulturella och litterära kragen. Allt har skett på kvällstid och två av de mindre viktiga sakerna har varit på stadsbiblioteket.

Det började för ett par veckor sedan då jag var på en bokcirkel på. Den var öppen för alla som hade läst Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Det är en bok jag länge varit nyfiken på och därför bestämde jag mig för att inte bara läsa utan också att gå på cirkeln och diskutera innehållet med andra. Jag var lite väl tidsoptimistisk. Det är inte en helt enkel bok, Sandberg har en egen stil där en person börjar tänka på något och i samma mening kan det komma insikter från två eller tre till  för att slutligen hamna i en miljöbeskrivning eller kanske den första personens tankar om ett  bakverk. Jag hade helt enkelt inte planerat in tid till min läsupplevelse. Det blev hetsigt! Jag plöjde boken vid köksbordet (passande nog, eftersom det är där huvudkaraktären Maj för det mesta håller till) och tvingades lägga ner den med tio sidor och lika många minuter kvar till cirkelstart.

Och det var fantastiskt roligt och givande och jag läste klart boken när jag kom hem men det var ju inte detta som inlägget skulle handla om.

I torsdags var jag på biblioteket igen. Det var premiär för en ny idé: öppen scen. Här kan alla som känner sig manade ställa upp och framföra något. Och det gjorde folk! Och det fanns publik – inte bara jag och närmast sörjande! Jag kunde bara vara där första timmen men hann  uppleva bland annat poesi från en av mina bekanta från förra höstens Skrivkafé. Men framför allt fastnade jag för två av de unga musikerna. Herregud vad de kunde sjunga och spela gitarr.  En kille framförde en akustisk version av Michael Jacksons låt Billie Jean som fick mig att rysa av välbehag. Åh så bra!
(Om jag hade anmält mig för att läsa något alster skulle jag VÄGRAT att gå upp efter honom, texten skulle vittrat bort till stolpiga ord oavsett hur nöjd jag varit hemma. Och jag är ju så sällan nöjd ens där.)

Men det var ju inte heller veckans kulturella höjdpunkt, åtminstone inte på ett personligt plan.

För den infann sig i dag – och i kväll. Jag skrev! På manus två! Började redan under så kallad arbetstid och har fortsatt ända fram till nu. (21.30 en fredagskväll – kan man få något pris för det?)
Hur det gick? Jo, tack. Inte snabbt men noggrant. Jag körde igenom de första två ”kapitlen” (jag har inte bestämt mig för om de här korta styckena ens kan kallas kapitel). Jag läste högt och ändrade ord och fraser som skorrade. Bytte ut styltig blixtlåsdialog (”Vart tar du vägen?” ”Jag klarar mig alltid.” Tråååk!), filade bort formuleringar som fick mig att rodna av skam över hur tillgjorda de lät och ifrågasatte varenda stavelse. Strök en del, la till lite grann.

Eftersom jag för tillfället är en ganska sorglig figur så har jag inte heller något socialt inplanerat på lördagskvällen. Det får bli litterärt igen. Och det är ju inte det sämsta!

Värd att vänta på

I torsdags var jag på workshop i skrivandets tecken. Det är vårt eminenta bibliotek som arrangerar en hel serie med små skrivarkurser ledda av namnkunniga författare, för att inspirera vanliga medborgare att fatta pennan och lämna in något alster till Trollhätteberättelser.

Nu var det dubbla Augustprisvinnaren Jessica Schiefauer som skulle hålla i kvällen. Helt gratis. Det är ganska fantastiskt, när jag tänker på alla tusenlappar jag hittills hunnit lägga på både bra och mindre bra skrivrelaterade tillställningar.

Jag hade varit och hälsat på en sjuk släkting och kom med andan i halsen till biblioteket några minuter innan starten kl 17.30. Då satt två tappra själar där. Snart droppade fler in och slutligen var vi 15 personer som ivrigt väntade. Och väntade.

En bibliotekarie kom in och sa att Jessica var på väg. Hon hade fastnat i trafiken någonstans. Jag hade datorn med mig och hann svara på några jobbmejl. Facebooka lite. Fundera på framtiden …

Hon kom en halvtimme efter utsatt tid, full av energi och ursäkter. Men vad gjorde väl det? Vi fick ändå våra två timmar och lite extra, till brädden fyllda med inspiration, tips och skrivglädje. Hurra!

Vi hann med flera övningar. Som jag saknat att någon ger mig ett ämne och fem minuters skrivtid och säger ”börja”. Det blir alltid något. Inte alltid bra, men det blir alltid något! Glöm skrivkramp, glöm leta efter precis rätt ord, glöm prestationsångest och att hitta det perfekta ämnet. Det är bara att köra på och vara glad över flödet som uppstår.

I den första övningen fick vi fem meningar att utgå ifrån: Jag är, Jag hoppas, Jag drömde, Jag är rädd för, Jag brukar och Jag brukar inte. Bara den första skulle vara sann, alltså innehålla vårt namn som en slags presentation. Sedan var det fritt fram att fantisera vilket jag tog fasta på.

Så här blev min (som vanligt lite dystopiska …):
Jag är Minna. Jag hoppas att jag någon gång blir pigg igen. Tröttheten är klistrad på ryggmärgen som en ryggsäck jag inte kan skaka av mig. Jag vet förstås varför.
Den beror på att jag drömde igen. Samma dröm som återkommit varje natt sedan den 16 december förra året. Den där jag visserligen lever men alla jag känner dör. De är bara borta när jag tror att jag vaknar i drömmen och jag är ensam kvar. Det känns så verkligt.
Jag är rädd för att somna.
Jag brukar gå långa promenader under kyliga kvällar, dricka kaffe sent på natten, se på spännande filmer.
Men jag brukar inte orka hålla mig vaken.

I nästa övning fick vi två hållpunkter: Varje text skulle börja med ”Jag vet allt om …” och sluta med ”Men det berättar jag inte för någon”. Tanken var att öva på att skriva utifrån en form. Vi hann med fyra ämnen och fick sex minuter per text – tänk på det när du läser!

Så här blev mina:

1 Om något slags fordon
Jag vet allt om den mekaniska tjuren som står i hörnet på puben vid Drottningtorget. Han heter Pepe och föddes fri på den sibiriska tundran. Som liten dansade han ystert över de blommande fälten och ju äldre han blev desto längre ifrån sin mamma vågade han sig. Han skulle ha hållit sig där. Nära. För utanför hjordens revir lurade faran. Den kom som ett rökmoln en morgon och hade fyra hjul, en vidunderlig motor och ett flak stort nog för en nyfiken tjurkalv.
Något brände till vid nacken och sedan låg Pepe på flaket med lealösa lemmar och skräck i blick. Om du går riktigt nära och tittar – på riktigt – då kan du se att rädslan fortfarande glimtar till i ögonen. Kanske kan du ana att hans starka ben en gång sprungit fria på tundran. Att han bockat vilt, precis som nu på puben när någon släpper ett mynt i automaten. Men rörelserna förr styrdes inte av en motor. För Pepe har inte alltid varit mekanisk.
Jag vet allt om det, men det berättar jag inte för någon.

2 Om någon känsla
Jag vet allt om kärlek. Om hur den kan få människor att fyllas av styrka och få dem att tro att allt är möjligt. Den får oss att sväva lite ovanför marken, den gör världen lite mer skimrande och rosa, den tänder stjärnor i våra ögon.
Den är så skör, kärleken, ibland som en hägring. Vad betydde den där glimten i ögat? Var det en riktig känsla? Vill han ha mig? Eller bara någon?
Kärleken gör allt svart. När vi förlorar den finner vi ingen mening. Då finns ingen mening. Men det berättar jag inte för någon.

3 Om något väderfenomen
Jag vet allt om dimman som sänker sig över staden. Den är gul. Så skulle det inte bli! Jag ville ju bara göra världen lite bättre men det blev något fel där med färgen. Jag hade tänkt en svagt pastellrosa ton. Dimman är ogenomtränglig. Tänk så fel det kan bli. Nu tvingas människor hålla sig inne. Vi försökte alla mycket hårt, vi famlade på gatorna i veckor innan vi insåg att de dagliga krockarna med andras kroppar inte kunde leda oss framåt. Vi jobbar hemifrån nu, vi som kan. Jag är nere i min källare och rör ihop nya dekokter. Experimenterar mig fram till något som kanske kan ställa allt till rätta. Mina förhoppningar blir allt mer dämpade. Men jag hoppas fortfarande, för dimman är giftig. Men det berättar jag inte för någon.

4 Om något valfritt
Jag vet allt om hur man skriver. Hur man kommer igång och sedan aldrig slutar och håller på tills berättelsen på ett magiskt sätt nått slutet där någon tar emot med blommor och champagne.
Tänk alla år av tvivel. Av skrivkramp och ilska och desperat jakt efter formuleringar och ord som svävar som hägringar precis framför nästan. Så onödigt! För det finns en formel. Den är väldigt enkel och skulle förmodligen kunna hjälpa den mest obegåvade människa att skriva en nobelprisvärdig roman.
Hur den ser ut? Det berättar jag inte för någon.

I februari ordnar biblioteket nästa workshop, då med Kristofer Folkhammar. Kanske går jag på den också!

 

 

 

Kronärtskocka & kafé

I dag har jag gjort två saker som jag gått och funderat på lite av och till men inte kommit till skott med förrän nu. Det började med middagen, som var ett lustigt hopkok av klassiskt svenskt, rödbetor från den egna trädgården, och persiskt (arabiskt?) med en twist, tabbouleh med chilipeppar. Och till detta, en av de där nya sakerna att testa: kronärtskocka!

Vi kom fram till att det smakade helt okej, men kanske mest var en lite rolig grej.

Precis samma sak kan jag säga om kvällens event, ett skrivkafé i Studiefrämjandets regi. Helt gratis, inklusive fika (hembakta hallongrottor) och med ett riktigt härligt och blandat gäng samlat. Allt från en kvinna på 90 år som skriver sagor som utspelar sig på hennes egen barndoms tid, till en kille som flytt oroligheter i Afghanistan och efter bara ett halvår i Sverige både pratar och skriver svenska. Respect!

Skrivkaféet startade redan i våras, men jag är ju lite trögstartad med sånt där. Gick och tänkte att det verkar ju roligt och det borde jag vara med på. Nu är jag det! Får se om jag är med varje vecka, men jag ska nog försöka. Det var rent underbart att komma hemifrån. Att träffa människor. Skrivande människor!

Förresten är ju alla bra saker tre till antalet. Den sista får handla om att jag gjorde något lite annorlunda, tog ett steg utanför min vanliga blygsamma karaktär – jag fick ur mig att jag skrivit en bok under presentationsrundan (låt vara att det delvis berodde på att flera andra också gjort det). Extra kul när det visade sig att flera runt bordet visste precis vilken bok det var och också hade läst den. Tjoho!

Fick också ett tips på ett program. Ska testa det själv först och återkommer om det är något att ha.

 

 

Heureka!

Har gått här hemma och gnisslat tänder och ojat mig. För att jag har så lyxigt problem, det här med att biblioteket bjudit in mig att prata om Skuggplats. Hur gör man? Vad säger man? Blablabla, sånt där har jag ältat utan att komma fram till annat än rent URTRÅKIGA saker.

Men i dag slog mig en ny tanke. Öppnade min gamla mapp med allt material som jag jonglerade med under själva skrivprocessen. I den låg mängder med undermappar och filer. SKRÄP heter några. Det är inte så hårt som det låter utan betyder bara att det är idéer som jag senare förädlat. Ett slags grundmaterial helt enkelt.

En wordfil heter Arbetsplanering. Och det är här rubrikens Heureka! kommer in.

För när jag började tänka på riktigt om vad man egentligen vill höra på sådana där författarföreläsningar – vad jag vill höra – så blev det så självklart. Hur det var att skriva boken. EGENTLIGEN. Alla motgångarna. Lite om medgångar, absolut, men de där knöliga uppförsbackarna man var tvungen att bemästra. De är ju guldkornen här.

Jag behöver inte försöka bli en dålig kopia av någon annan för jag har ju faktiskt något unikt att förmedla. Ingen annan kan berätta hur Skuggplats kom till. Tänker att jag ska läsa lite ur den där arbetsplaneringen också (har ju en timme att fylla!). Förhoppningsvis är det inte bara mig den roar.

 

.

 

Redo för resor och äventyr

Den är vit, den var billig och nu är den äntligen inhandlad: nästa bärbara dator som ska hjälpa mig att producera fria fantasier även när jag är på vift.

För blott 2 800 kronor köpte jag en Asus X200M Notebook PC. Den har en massa tekniskt tjafs som jag knappt orkar tänka på. Inte den kraftfullaste maskinen, men när jag frågade försäljaren om han tyckte att jag skulle ta den här eller en annan för 4 500 kronor så sa han att Asusen var ett bättre val för mina behov. Skriva och nån gång slösurfa, med andra ord.

Bara att invänta någon rolig skrivarresa då. Nå???

Behov av bärbart

För inte allt för länge sedan gav vår stationära dator upp efter lång tids kamp mot ålderdom och allsköns krämpor.

En olycka kommer sällan ensam (ja, ibland är floskler det enda som passar in). För i våras skulle maken låna med sig min lilla bärbara hp Compaq mini till en cykelresa, för att föra in alla mil från puls-gps-allsköns andra funktioner-klockan. Den fick flyga till Mallorca och det var förmodligen det sista den lille stackaren gjorde i livet. Nu står den och tuggar utan att lyckas vakna till liv. ”Windows startar” säger den. Fast den ljuger.

Min fina dator! Som varit med mig i New York, på skrivarkurs i London, på allsköns tågresor. Som också funkat som spotify-dator när vi haft fest. Jag var väldigt förtjust, mer än jag brukar vara i maskiner. Nåväl, den var billig och jag köpte den för drygt fyra år sedan. Trots att jag är långt ifrån en slit- och slängare inser jag att den kanske också gjort sitt.

Men vad ska jag köpa i stället? Funderar lite på den här, en Acer Aspire men tar tacksamt emot tips!

Den får inte kosta multum, för jag kommer inte att använda den dagligen utan mer som ett komplement när jag behöver skriva utanför hemmet. Jag ska inte spela på den, inte photoshoppa, inte kreera nya underverk med det senaste krävande grafikprogrammet. Bara skriva. (”Bara”? Haha!)

Och behovet av bärbart kan snart vara överhängande. Den där FB-gruppen jag gick med i (Författare i Väst) kan föra mig till ett skrivretreat i Jönköpingstrakten inom en månad. Tjoho! (Visserligen är det bara jag som anmält mig än, men ändå.)

På rätt kurs

Det blev gång två och det blev så mycket bättre. Tydligare mål, en längre text ska vara klar vid sista träffen. Eller klar och klar, så klar den nu blir. En text kan ju putsas på i åratal och så lång tid har vi inte till vårt förfogande, bara tre gånger kvar på Medborgarskolans kortkorta skrivarkurs.

Jag har försökt mejsla fram en idé. Kom en liten bit på vägen i går. Eller rälsen kanske, för jag satt på tåget när jag fick en stund över för lite hjärnstormning.

Och så gjorde jag förresten min läxa till i måndags. Det är ju helt klart att den är skriven i en hast. Till exempel är sista lilla utgången inte det minsta trovärdig. Jag lägger ut den ändå. Som ett exempel på work in progress.

(Tema/ämne: att orsaka någon annan smärta)
Utanför panoramafönstret hördes ljuden av den anonyma storstaden. Sirener. Skratt från förbipasserande. Baspump från klubben bredvid som redan börjat testa ljudet inför nattens nöjen.
Han satt på sängen som knappt hunnit svalna efter passionsexplosionen tidigare. Nyss la han ifrån sig mobiltelefonen. Han hade pratat mjukt i den. Viskat ömma kärleksförklaringar och yttrat besvikelse över en påtvingad arbetshelg på trist hotell.

Hon satt vid spegeln på sminkbordet. Svepte med puderborsten över ansiktet och betraktade honom samtidigt i smyg. Han koncentrerade sig på en bok, bekymmersrynkan mellan ögonen var djup. Sedan tittade han upp, som om hennes blick bränt honom.
”Varför sminkar sig kvinnor? Jag förstår faktiskt inte varför du ska ha smink alls, när vi två ska ut och äta. Du har ju mig. Du ska inte försöka fånga någon annan. Eller?”
Den där tonen i rösten var välbekant. Dåligt samvete som smutsade ner orden.
Hon kom av sig mitt i rörelsen, släppte puderborsten.
”Jag vill vara fin för din skull. För att du ska kunna känna dig stolt.” Hon hörde själv hur svag och fånig rösten lät. ”Och jag har ju inte dig. Inte på riktigt.”
”Nu menar jag den här helgen. Lilla vän, när ska du förstå att livet inte är så himla enkelt? Jag har ett visst anseende att tänka på. Och förpliktelser, mot min familj. Du har mig nu. Jag är bara din i två dagar. Kan du nöja dig med det för stunden, är det tänkbart?”
”Jo. Det förstås, självklart. Förlåt, det var inte meningen att …” Hon tittade åt sidan, blinkade bort det blanka ur ögonen.

Han harklade sig. Det betydde byte av ämne. Mycket riktigt.
”Visserligen är det helg och jag vill inte förstöra den, men på måndag är det dags för avstämning med styrelsen inför årsmötet. Hann du kolla över årsredovisningen i fredags?”
”Den la jag på ditt bord alldeles innan du åkte till flygplatsen. Jag kollade aldrig om den låg kvar när jag var tvungen att springa ner till min taxi. Du kanske inte hann se den?”
”Säger du att den ligger där så tror jag dig.” Ett snabbt harklande igen. ”Och vad är du sugen på för mat, då? Jag tänkte föreslå en bistro här i kvartertet som en god vän rekommenderat. Om du inte har någon annan plan?”
”Plan? Vad skulle det vara? Jag har aldrig varit i Paris”, sa hon.
”Fint. Då kör vi på bistron.”

Hon reste sig och svepte åt sig klänningen som låg på sängöverkastet. När hon lät handduken glida mot golvet såg hon i ögonvrån att han tittade upp igen. Hon klev medvetet sakta i klänningen. Strök på tyget som smekte kroppen.
”Ska du ha den där i kväll?”
”Det hade jag tänkt. Är det något fel på den?”
”Fel? Nä, vad skulle vara fel?” Ett harklande. Svagt den här gången. ”Den kanske är lite … kort? Jag menar, det är rätt svalt på kvällarna.”
”Jag har ingen annan med mig, om jag inte ska ha samma byxor som i går. Vi skulle ju inte så långt, den här funkar nog.”
”Du får naturligtvis ha på det precis vad du vill. Jag menar bara … ja, som kvinna ska du kanske tänka på vilka signaler du sänder ut. Jag säger bara det.”
Hon låtsades inte höra det sista.
”Drar du upp dragkedjan?”
Hon satte sig på sängkanten med ryggen mot honom. Han släppte boken och lutade sig mot henne. Drog först försiktigt men rörelsen gled över i ett hårt ryck. Dragkedjan for upp en bit. Sedan fastnade den. Metalltänderna tuggade sig in i huden mellan skulderbladen med ett dämpat hugg.
”Aj! Vad gör du! Aj! Dra ner, fort, skynda dig!”

Istället för neråt drog han upp, pressade kedjan mot hennes rygg så att blod sipprade ut och värmde och kylde på samma gång och det gjorde så ont att hon skrek och inte kunde hindra tårarna som smetade ut maskaran på kinderna.

Då åkte dragkedjan nedåt, släppte sitt grepp. Smärtan stannade kvar som en bultande påminnelse.
”Men förlåt, jag blev alldeles chockad. Förlåt. Det var inte meningen. Jag vet inte vad som hände, jag blev så skärrad. Förlåt!”
Han lät uppriktigt ledsen. Hon svalde.
”Det gick bra ändå tror jag. Du. Var inte ledsen. Jag fattar väl att du inte gjorde det med flit. Det var en olycka. Du?” Hon vände sig om, strök hans kind. Sträckte på ryggen för att inte huden skulle spännas över såret. Gav honom ett leende. Fick ett tillbaka.
”Fast nu kan du inte ha den klänningen. Vilken klant jag är. Gör det mycket ont?”
”Det går bra. Det kommer att gå bra. Jag tror inte att såret är så djupt, det ser nog värre ut än vad det är med allt blod. Jag tar blusen från i går och byxorna. Det blir bra.”
Hans blick ändrade uttryck, gick från oroligt sökande till normaltillståndet: en upphöjd självsäkerhet. Han lutade sig tillbaka mot sänggaveln, plockade upp sin bok och försvann från hennes närhet både fysiskt och mentalt.

Hon bytte om, fick sakta ned klänningen över höfterna och sedan blusen om ryggen. Hon såg honom i en spegelvänd version på sängen. Inte ett spår fanns kvar av passionen som levt där, bara några timmar tidigare.
Han såg liten ut där i perspektivet genom spegeln. En liten människa. En liten man. Han var obetydligt grå i skenet av stadens ljus som hittade in som stjärnpunkter genom panoramafönstret. Ljuden av storstaden var mer påträngande nu. Sirener och skratt och pumpande basljud.
Hon ställde sig vid sängens gavel. Han tittade upp. Harklade sig.
”Ska vi gå?”
Hon tittade honom rakt in i ögonen.
”Vi ska inte gå. Jag ska gå.”

Har funderingar på att samla mina noveller nånstans här på bloggen vid senare tillfälle (läs: när jag har en samling). Om jag filar om den här så kanske den platsar där.

PS: nästa inlägg kommer att vara en recension av Skuggplats. Med både beröm och kritik. Det du! DS.