Nu får det vara nog!

Det har gått tre och ett halvt år sedan Skuggplats kom ut. Redan innan dess började jag prata om min nästa bok om någon frågade (och det gjorde de – ofta).

Heeerrreeegguuud.

Tre och ett halvt år. Under den tiden har USA fått en president som ingen ens nämnt som en kandidat vid min bokrelease i mars 2014. Folk har hittat kärleken, fått barn, skilt sig, börjat studera, bytt karriärer …. och skrivit böcker.
Jag känner flera väldigt produktiva författare, en av dem har släppt mer än en bok per år i snitt. (Ja, men de är ju rätt korta, brukar jag intala mig som om det spelade någon roll.)

Samtidigt i Trollhättan har jag med allt stelare leende pratat om den där nästa, om manus 2 som minsann fortfarande lever men JUST NU ligger lite långt ner i byrålådan. För att … det är så mycket på jobbet, för att jag inte pallar att sätta mig vid datorn och skriva skönlitterärt när jag redan suttit en hel dag vid en skärm, för att … jag har en massa ursäkter. 

Egentligen har jag ingen riktig ursäkt. Jag kan spendera timmar framför teven (också en skärm!) en vanlig vardag. Det var faktiskt så jag fick min senaste aha-upplevelse. Tittade på Gokväll av alla program och började skämmas på riktigt. Anledningen var den kvällens gäst, Emelie Schepp.

För er som inte är bevandrade (ni lär vara få) så kan jag sammanfatta med att hon INTE är den som hittar på en massa ursäkter.
Läs till exempel denna korta beskrivning från hennes hemsida:
”Emelie Schepp (1979) har under många år arbetat som projektledare i reklambranschen. 2013 gav hon ut sin debutbok Märkta för livet på eget förlag och med 40 000 egenhändigt sålda exemplar rankas hon fortfarande som Sveriges främsta egenutgivare. Sedan dess har hon släppt flera böcker i serien om den komplexa åklagaren Jana Berzelius. Böckerna har sålts till 30-talet länder och blivit läsarfavoriter och bästsäljare i många länder. Emelie Schepp utsågs till Årets Deckarförfattare 2016.”

Japp. När Emelie Schepp skrev den där debuten jobbade hon heltid, hade småbarn och var kvällstrött. För mig hade det tagit slut där. För henne var det bara början. Nu lever hon på sitt författarskap.

Jag skådade inåt och jag skämdes och jag bestämde mig. Nu får det vara nog. Manus 2 ska upp ur lådan och skåda ljuset. Jag fortsätter arbetet med det som ska bli en bok i kväll. Vi hörs!

Kulturskymning (äntligen!)

De senaste veckorna har jag tagit mig i den kulturella och litterära kragen. Allt har skett på kvällstid och två av de mindre viktiga sakerna har varit på stadsbiblioteket.

Det började för ett par veckor sedan då jag var på en bokcirkel på. Den var öppen för alla som hade läst Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Det är en bok jag länge varit nyfiken på och därför bestämde jag mig för att inte bara läsa utan också att gå på cirkeln och diskutera innehållet med andra. Jag var lite väl tidsoptimistisk. Det är inte en helt enkel bok, Sandberg har en egen stil där en person börjar tänka på något och i samma mening kan det komma insikter från två eller tre till  för att slutligen hamna i en miljöbeskrivning eller kanske den första personens tankar om ett  bakverk. Jag hade helt enkelt inte planerat in tid till min läsupplevelse. Det blev hetsigt! Jag plöjde boken vid köksbordet (passande nog, eftersom det är där huvudkaraktären Maj för det mesta håller till) och tvingades lägga ner den med tio sidor och lika många minuter kvar till cirkelstart.

Och det var fantastiskt roligt och givande och jag läste klart boken när jag kom hem men det var ju inte detta som inlägget skulle handla om.

I torsdags var jag på biblioteket igen. Det var premiär för en ny idé: öppen scen. Här kan alla som känner sig manade ställa upp och framföra något. Och det gjorde folk! Och det fanns publik – inte bara jag och närmast sörjande! Jag kunde bara vara där första timmen men hann  uppleva bland annat poesi från en av mina bekanta från förra höstens Skrivkafé. Men framför allt fastnade jag för två av de unga musikerna. Herregud vad de kunde sjunga och spela gitarr.  En kille framförde en akustisk version av Michael Jacksons låt Billie Jean som fick mig att rysa av välbehag. Åh så bra!
(Om jag hade anmält mig för att läsa något alster skulle jag VÄGRAT att gå upp efter honom, texten skulle vittrat bort till stolpiga ord oavsett hur nöjd jag varit hemma. Och jag är ju så sällan nöjd ens där.)

Men det var ju inte heller veckans kulturella höjdpunkt, åtminstone inte på ett personligt plan.

För den infann sig i dag – och i kväll. Jag skrev! På manus två! Började redan under så kallad arbetstid och har fortsatt ända fram till nu. (21.30 en fredagskväll – kan man få något pris för det?)
Hur det gick? Jo, tack. Inte snabbt men noggrant. Jag körde igenom de första två ”kapitlen” (jag har inte bestämt mig för om de här korta styckena ens kan kallas kapitel). Jag läste högt och ändrade ord och fraser som skorrade. Bytte ut styltig blixtlåsdialog (”Vart tar du vägen?” ”Jag klarar mig alltid.” Tråååk!), filade bort formuleringar som fick mig att rodna av skam över hur tillgjorda de lät och ifrågasatte varenda stavelse. Strök en del, la till lite grann.

Eftersom jag för tillfället är en ganska sorglig figur så har jag inte heller något socialt inplanerat på lördagskvällen. Det får bli litterärt igen. Och det är ju inte det sämsta!

Värd att vänta på

I torsdags var jag på workshop i skrivandets tecken. Det är vårt eminenta bibliotek som arrangerar en hel serie med små skrivarkurser ledda av namnkunniga författare, för att inspirera vanliga medborgare att fatta pennan och lämna in något alster till Trollhätteberättelser.

Nu var det dubbla Augustprisvinnaren Jessica Schiefauer som skulle hålla i kvällen. Helt gratis. Det är ganska fantastiskt, när jag tänker på alla tusenlappar jag hittills hunnit lägga på både bra och mindre bra skrivrelaterade tillställningar.

Jag hade varit och hälsat på en sjuk släkting och kom med andan i halsen till biblioteket några minuter innan starten kl 17.30. Då satt två tappra själar där. Snart droppade fler in och slutligen var vi 15 personer som ivrigt väntade. Och väntade.

En bibliotekarie kom in och sa att Jessica var på väg. Hon hade fastnat i trafiken någonstans. Jag hade datorn med mig och hann svara på några jobbmejl. Facebooka lite. Fundera på framtiden …

Hon kom en halvtimme efter utsatt tid, full av energi och ursäkter. Men vad gjorde väl det? Vi fick ändå våra två timmar och lite extra, till brädden fyllda med inspiration, tips och skrivglädje. Hurra!

Vi hann med flera övningar. Som jag saknat att någon ger mig ett ämne och fem minuters skrivtid och säger ”börja”. Det blir alltid något. Inte alltid bra, men det blir alltid något! Glöm skrivkramp, glöm leta efter precis rätt ord, glöm prestationsångest och att hitta det perfekta ämnet. Det är bara att köra på och vara glad över flödet som uppstår.

I den första övningen fick vi fem meningar att utgå ifrån: Jag är, Jag hoppas, Jag drömde, Jag är rädd för, Jag brukar och Jag brukar inte. Bara den första skulle vara sann, alltså innehålla vårt namn som en slags presentation. Sedan var det fritt fram att fantisera vilket jag tog fasta på.

Så här blev min (som vanligt lite dystopiska …):
Jag är Minna. Jag hoppas att jag någon gång blir pigg igen. Tröttheten är klistrad på ryggmärgen som en ryggsäck jag inte kan skaka av mig. Jag vet förstås varför.
Den beror på att jag drömde igen. Samma dröm som återkommit varje natt sedan den 16 december förra året. Den där jag visserligen lever men alla jag känner dör. De är bara borta när jag tror att jag vaknar i drömmen och jag är ensam kvar. Det känns så verkligt.
Jag är rädd för att somna.
Jag brukar gå långa promenader under kyliga kvällar, dricka kaffe sent på natten, se på spännande filmer.
Men jag brukar inte orka hålla mig vaken.

I nästa övning fick vi två hållpunkter: Varje text skulle börja med ”Jag vet allt om …” och sluta med ”Men det berättar jag inte för någon”. Tanken var att öva på att skriva utifrån en form. Vi hann med fyra ämnen och fick sex minuter per text – tänk på det när du läser!

Så här blev mina:

1 Om något slags fordon
Jag vet allt om den mekaniska tjuren som står i hörnet på puben vid Drottningtorget. Han heter Pepe och föddes fri på den sibiriska tundran. Som liten dansade han ystert över de blommande fälten och ju äldre han blev desto längre ifrån sin mamma vågade han sig. Han skulle ha hållit sig där. Nära. För utanför hjordens revir lurade faran. Den kom som ett rökmoln en morgon och hade fyra hjul, en vidunderlig motor och ett flak stort nog för en nyfiken tjurkalv.
Något brände till vid nacken och sedan låg Pepe på flaket med lealösa lemmar och skräck i blick. Om du går riktigt nära och tittar – på riktigt – då kan du se att rädslan fortfarande glimtar till i ögonen. Kanske kan du ana att hans starka ben en gång sprungit fria på tundran. Att han bockat vilt, precis som nu på puben när någon släpper ett mynt i automaten. Men rörelserna förr styrdes inte av en motor. För Pepe har inte alltid varit mekanisk.
Jag vet allt om det, men det berättar jag inte för någon.

2 Om någon känsla
Jag vet allt om kärlek. Om hur den kan få människor att fyllas av styrka och få dem att tro att allt är möjligt. Den får oss att sväva lite ovanför marken, den gör världen lite mer skimrande och rosa, den tänder stjärnor i våra ögon.
Den är så skör, kärleken, ibland som en hägring. Vad betydde den där glimten i ögat? Var det en riktig känsla? Vill han ha mig? Eller bara någon?
Kärleken gör allt svart. När vi förlorar den finner vi ingen mening. Då finns ingen mening. Men det berättar jag inte för någon.

3 Om något väderfenomen
Jag vet allt om dimman som sänker sig över staden. Den är gul. Så skulle det inte bli! Jag ville ju bara göra världen lite bättre men det blev något fel där med färgen. Jag hade tänkt en svagt pastellrosa ton. Dimman är ogenomtränglig. Tänk så fel det kan bli. Nu tvingas människor hålla sig inne. Vi försökte alla mycket hårt, vi famlade på gatorna i veckor innan vi insåg att de dagliga krockarna med andras kroppar inte kunde leda oss framåt. Vi jobbar hemifrån nu, vi som kan. Jag är nere i min källare och rör ihop nya dekokter. Experimenterar mig fram till något som kanske kan ställa allt till rätta. Mina förhoppningar blir allt mer dämpade. Men jag hoppas fortfarande, för dimman är giftig. Men det berättar jag inte för någon.

4 Om något valfritt
Jag vet allt om hur man skriver. Hur man kommer igång och sedan aldrig slutar och håller på tills berättelsen på ett magiskt sätt nått slutet där någon tar emot med blommor och champagne.
Tänk alla år av tvivel. Av skrivkramp och ilska och desperat jakt efter formuleringar och ord som svävar som hägringar precis framför nästan. Så onödigt! För det finns en formel. Den är väldigt enkel och skulle förmodligen kunna hjälpa den mest obegåvade människa att skriva en nobelprisvärdig roman.
Hur den ser ut? Det berättar jag inte för någon.

I februari ordnar biblioteket nästa workshop, då med Kristofer Folkhammar. Kanske går jag på den också!

 

 

 

Kronärtskocka & kafé

I dag har jag gjort två saker som jag gått och funderat på lite av och till men inte kommit till skott med förrän nu. Det började med middagen, som var ett lustigt hopkok av klassiskt svenskt, rödbetor från den egna trädgården, och persiskt (arabiskt?) med en twist, tabbouleh med chilipeppar. Och till detta, en av de där nya sakerna att testa: kronärtskocka!

Vi kom fram till att det smakade helt okej, men kanske mest var en lite rolig grej.

Precis samma sak kan jag säga om kvällens event, ett skrivkafé i Studiefrämjandets regi. Helt gratis, inklusive fika (hembakta hallongrottor) och med ett riktigt härligt och blandat gäng samlat. Allt från en kvinna på 90 år som skriver sagor som utspelar sig på hennes egen barndoms tid, till en kille som flytt oroligheter i Afghanistan och efter bara ett halvår i Sverige både pratar och skriver svenska. Respect!

Skrivkaféet startade redan i våras, men jag är ju lite trögstartad med sånt där. Gick och tänkte att det verkar ju roligt och det borde jag vara med på. Nu är jag det! Får se om jag är med varje vecka, men jag ska nog försöka. Det var rent underbart att komma hemifrån. Att träffa människor. Skrivande människor!

Förresten är ju alla bra saker tre till antalet. Den sista får handla om att jag gjorde något lite annorlunda, tog ett steg utanför min vanliga blygsamma karaktär – jag fick ur mig att jag skrivit en bok under presentationsrundan (låt vara att det delvis berodde på att flera andra också gjort det). Extra kul när det visade sig att flera runt bordet visste precis vilken bok det var och också hade läst den. Tjoho!

Fick också ett tips på ett program. Ska testa det själv först och återkommer om det är något att ha.

 

 

Heureka!

Har gått här hemma och gnisslat tänder och ojat mig. För att jag har så lyxigt problem, det här med att biblioteket bjudit in mig att prata om Skuggplats. Hur gör man? Vad säger man? Blablabla, sånt där har jag ältat utan att komma fram till annat än rent URTRÅKIGA saker.

Men i dag slog mig en ny tanke. Öppnade min gamla mapp med allt material som jag jonglerade med under själva skrivprocessen. I den låg mängder med undermappar och filer. SKRÄP heter några. Det är inte så hårt som det låter utan betyder bara att det är idéer som jag senare förädlat. Ett slags grundmaterial helt enkelt.

En wordfil heter Arbetsplanering. Och det är här rubrikens Heureka! kommer in.

För när jag började tänka på riktigt om vad man egentligen vill höra på sådana där författarföreläsningar – vad jag vill höra – så blev det så självklart. Hur det var att skriva boken. EGENTLIGEN. Alla motgångarna. Lite om medgångar, absolut, men de där knöliga uppförsbackarna man var tvungen att bemästra. De är ju guldkornen här.

Jag behöver inte försöka bli en dålig kopia av någon annan för jag har ju faktiskt något unikt att förmedla. Ingen annan kan berätta hur Skuggplats kom till. Tänker att jag ska läsa lite ur den där arbetsplaneringen också (har ju en timme att fylla!). Förhoppningsvis är det inte bara mig den roar.

 

.

 

Redo för resor och äventyr

Den är vit, den var billig och nu är den äntligen inhandlad: nästa bärbara dator som ska hjälpa mig att producera fria fantasier även när jag är på vift.

För blott 2 800 kronor köpte jag en Asus X200M Notebook PC. Den har en massa tekniskt tjafs som jag knappt orkar tänka på. Inte den kraftfullaste maskinen, men när jag frågade försäljaren om han tyckte att jag skulle ta den här eller en annan för 4 500 kronor så sa han att Asusen var ett bättre val för mina behov. Skriva och nån gång slösurfa, med andra ord.

Bara att invänta någon rolig skrivarresa då. Nå???

Behov av bärbart

För inte allt för länge sedan gav vår stationära dator upp efter lång tids kamp mot ålderdom och allsköns krämpor.

En olycka kommer sällan ensam (ja, ibland är floskler det enda som passar in). För i våras skulle maken låna med sig min lilla bärbara hp Compaq mini till en cykelresa, för att föra in alla mil från puls-gps-allsköns andra funktioner-klockan. Den fick flyga till Mallorca och det var förmodligen det sista den lille stackaren gjorde i livet. Nu står den och tuggar utan att lyckas vakna till liv. ”Windows startar” säger den. Fast den ljuger.

Min fina dator! Som varit med mig i New York, på skrivarkurs i London, på allsköns tågresor. Som också funkat som spotify-dator när vi haft fest. Jag var väldigt förtjust, mer än jag brukar vara i maskiner. Nåväl, den var billig och jag köpte den för drygt fyra år sedan. Trots att jag är långt ifrån en slit- och slängare inser jag att den kanske också gjort sitt.

Men vad ska jag köpa i stället? Funderar lite på den här, en Acer Aspire men tar tacksamt emot tips!

Den får inte kosta multum, för jag kommer inte att använda den dagligen utan mer som ett komplement när jag behöver skriva utanför hemmet. Jag ska inte spela på den, inte photoshoppa, inte kreera nya underverk med det senaste krävande grafikprogrammet. Bara skriva. (”Bara”? Haha!)

Och behovet av bärbart kan snart vara överhängande. Den där FB-gruppen jag gick med i (Författare i Väst) kan föra mig till ett skrivretreat i Jönköpingstrakten inom en månad. Tjoho! (Visserligen är det bara jag som anmält mig än, men ändå.)