Skrivarhelgen startar NU

Gick upp tidigt och fick gjort allt det där praktiska som ändå skulle stört tankebanorna (disk, bäddning, tvätt, trist vardagstjafs). Tänker dela upp dagen i två pass på tre timmar vardera. Där emellan ska jag göra annat. Som att gå till byn och köpa fingervantar. Jag blir lika överraskad varje år av att hösten är kylig och förra årets vantar sorgligt håliga eller bortglömda någonstans.

Nu har jag stängt av mobilen, stänger snart ner internet och öppnar mitt manus för första gången på evigheter. Först på dagordningen: stryk en totalt oviktig karaktär.

När helgen är slut ska jag ha jobbat koncentrerat med texten i tolv timmar. Hoppas det för mig åtminstone en bit på vägen.

 

Utmanad, igen

Vana följare av den här bloggen vet ju att jag är en riktigt sucker för utmaningar. Och när det inte räcker med de helt vanliga jag möter i vardagen så kryddar mina bloggvänner tillvaron med utmaningar att skriva om.

Tidigare alster har varit Tegelstenar jag läst och Visste du detta om mig. Den senaste, från Susanne Ahlenius, är en ren bloggutmaning. Och självklart antar jag den, annars skulle jag inte vara jag. (Tre jag i en mening, börjar bli ego helt uppenbart.)

1) Vem inspirerade dig/ uppmanade dig att börja blogga?
Ingen uppmanade mig. Inspirationen som slutligen ledde till att jag tog klivet kom från ett tidigt nummer av tidningen Skriva, som körde en guide till hur man startar en blogg. Jag följde den till punkt och pricka och valde också WordPress som plattform och har aldrig ångrat det.

2) Hur väljer du ämnen att blogga om?
Väldigt olika. Men jag håller mig till skrivande och läsande i en vid bemärkelse. När jag var tjänstledig skrev jag varje dag och vissa av de inläggen blev krystade. Nu tycker jag att det blir för lite bloggande och försöker skärpa mig, men eftersom jag inte ägnat mig särskilt mycket åt mitt manus sista tiden så märks det direkt på bloggandet. Det är väl en naturlig konsekvens.

3) Vad vet de flesta inte om dig?
Jag har en massa hemligheter som de flesta aldrig kommer att få veta. Jag är en rätt hemlig person, bara.
Men nåt får jag väl bjuda på: jag har varit en tjockis, jag har varit normalviktig och jag har varit så smal att människor i min närhet börjat oroa sig. Men jag har aldrig varit helt nöjd med min kropp. (Fy, så sorgligt. Och fy så sorgligt att det där nog är så vanligt.)

4) Vilka tre ord beskriver din stil allra bäst?
Jag är en kameleont utan egen stil. Det kan vara rätt bra, för man passar in helt okej lite varstans. Nackdelen är att man aldrig är helt rätt nånstans. Med åren har jag kanske ändå utvecklat nån slags stil, jag tror människor runt omkring tänker att jag har färgstarka kläder med mycket mönster. Det är sommar-Minna de tänker på i så fall. (Jag valde att tänka på stil som något yttre men inser att det finns en mängd andra tolkningar.)

5) Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Träna, laga mat, baka, skriva, läsa, fotografera och bildbehandla i photoshop till exempel. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Och det var det hele! Nu är jag lite nyfiken på om inte Sandra Rogers och Katja Holgersson vill leka lite bloggutmaning också?

Tågfärd

På tåg mot arbetskonferens i Stockholm. Trots avfärd i gryningen har jag valt bort umgänge med John Blund. I stället för att sova har jag ägnat mig åt folklivsforskning (tacksamt med folk som sitter nära i flera timmar).

Men framför allt: jag har fortsatt bena ut vad som ska hända i manus två och vad som driver huvudkaraktärerna. Jag börjar gilla dem! De är rätt mänskliga.

I ögonvrån ser jag att även mina medpassagerare folklivsforskar. Det är rätt många nyfikna blickar på mig och mitt block. Jag bygger med andra ord upp förväntningar redan vid detta tidiga stadium 🙂

Uppryckning – javisst!

Kulturtanten har fått eld under skorna. Eller ja, åtminstone lite glöd och det är sannerligen inte det sämsta.

  • Har börjat mina anteckningar kring Minnets envishet så att jag kan ge några vettiga synpunkter nån gång. Får läsa om början, för jag startade med projektet när jag fortfarande led av svår renoveringsbaksmälla och helt enkelt inte klarade att hålla ögonen öppna. Det är bara halva sanningen, den andra är att han kräver en hel del av sin läsare, den gode Peter Fahlén!
  • Jag har skaffat mig något att se fram emot: en skrivarkryssning med bästa romankurskompisarna Ann Hugosson och Anna Keiler som jag ska dela hytt med och sen tror jag minsann att ovan nämnde Fahlén skulle med också. Hurra! (Ja, alla andra som var med på romankursen i London är också bäst, men de kunde inte komma den här gången.)
  • I samband med kryssningen ska jag och maken lyxa till det med en långhelg i Stockholm. Vi flyger upp på fredagen, jag kryssar söndag till måndag då han får lite ”egentid”, sen kommer jag tillbaka för en sista natt innan vi reser hem igen på tisdag morgon. Den här gången SKA vi få till ett besök på restaurang Chez Betty! De har ju alltid stängt annars när vi är i huvudstaden.

Wohoooo! Ja, ni förstår ju att jag är hur taggad som helst. Bara det där att ha nåt att se fram emot i mitten av november när allt är som en trång yllefilt om halsen, det är ju smått fantastiskt.

Skissar vidare

Är så nöjd med min nyfunna arbetsmetod. Inte hetsa fram något, går den ut på. Och att först tänka, sen skriva. Veta mer i förväg, inte hitta på allt efterhand. Det blir nog omskrivningar så att det räcker ändå.

Tiden snor jag fortfarande åt mig på tågresor Trollhättan – Göteborg tur och ibland också retur ungefär en gång per vecka. Då skissar jag så snabbt handen tillåter. Mellan svarta, hårda pärmar växer scener, karaktärer, tidsperspektiv och bärande personlighetsdrag fram.

En gång i veckan. Det är ju alldeles för lite. Ja, jag hör era suckar, ser era himlande ögon. Men ni har fel! Det är ju så mycket mer än vad jag presterat det senaste halvåret. Och, känns det som i detta späda stadium, betydligt bättre.

För nu när jag motat undan den där allt för otåliga sidan av mig själv har jag samtidigt öppnat manegen för den andra sidan. Hon som sättet upp en strategi, följer den. Och levererar.

20130618-191601.jpg

Jag har det bra

Detta är en serie i tre delar som ska bevisa att jag minsann kan annat än att sura och gnälla. Jag har det bra. Säkert bättre än de flesta. Men ibland behöver jag bara påminna mig om det och se det goda i stället för att gnälla över sånt jag ändå inte kan rå över.

Så här kommer en liten lista över blessings som jag tänkt på senaste tiden.

  1. Jag är frisk och har ett jobb. En älskad soul mate till make som får mig att skratta och som håller om mig när jag behöver det.
  2. Det där jobbet finns på cykelavstånd – och jag älskar friheten i det. Dessutom, trots en del mörka moln (bokstavligen, inte bara i mitt sinne) så har jag lyckats undvika regn nästan alla dagar. Och när det faktiskt har regnat så visade det sig att min hud var vattentät och inte smälte bort.
  3. Jag trodde aldrig att det skulle ske och i så fall verkligen inte så snabbt. Men jag bara älskar min trädgård! Kan stå i timtal och bara betrakta allt som gror, helt av sig själv. Och äppelträdet, det är ju ett kapitel för sig. Blomningen gjorde att jag ett tag trodde att vi flyttat till något sagoland. Magiskt.
  4. I dag var jag ute en sväng med bilen. Solen smekte vägen, jag var nästan helt själv. Då spelas Tracy Chapmans Fast car på radion. Ojojoj. Jag höjde så att volymen nästan fick rutorna att skallra. Hennes röst. Och texten. Den texten! Den är svart men så bra att jag fick ståpäls av lycka.
  5. Apropå text. Trots allt så har jag ju lyckats skriva en längre text med en början, en mitt och ett slut. Det kan inte alla skryta med.
  6. Apropå text #2. Jag gör tvärtom i arbetsrutinen med min nya idé. Lär långsamt känna karaktärerna innan jag börjar jobba på dator. Så sent som i dag satt jag och noterade diverse om mina två huvudkaraktärer när jag hade Göteborgsresa med tåg på schemat.

Avslutningsvis lite bildbevis från min vardag. Todelo!

Mitt äppelträd i full blom

Trollhätte kanal

Trollhätte kanal för ett par veckor sedan. Två minuter senare är jag hemma, utan en droppe regnvatten på mig.

 

 

Deltidsförfattare på väg

Glömde två viktiga faktorer i mitt bottenlägesinlägg om ett tynande författarliv.

1: Det är bokrea och jag tänker inte gå dit! För första gången sen … nä, det kan jag inte ens komma på när det senast hände! I flera år har vi ju dessutom gått på premiären vid midnatt, förra året blev jag till och med filmad.

Men alltså inget i år. Av flera skäl. Jag vill inte köpa hem tunga saker som ändå snart ska packas ner i flyttlådor. Jag hinner inte läsa så mycket just nu. Jag har inte kommit på någon speciell titel som jag vill ha. Jag har fortfarande inte betat av mina fynd från bokmässan i september och jag har säkert kvar någon bok från rean förra året också.

2: Tidningen Skriva, som jag brukar kasta mig över, ligger fortfarande inplastad på en pall i hallen, sorgligt oläst och övergiven.

Men jag har lite goda nyheter också. Hittade lite skrivtid som låg och skräpade på tåget till Göteborg. Jag åker hit för redaktionellt samarbete en gång i veckan och har hittills inte gjort så mycket mer än betraktat omgivningarna som susar förbi och fipplat lite med snuttefilten för vuxna  (=Iphone). I dag kom jag äntligen ihåg att ta med mig mitt anteckningsblock för nästa bokidé. En dryg halvtimmes spånande är kanske inte så mycket men det är betydligt mer än jag fått till i år.

Och: det är ju våååååår ute! Visserligen har det inte något med författeri att göra, men ändå. Hej och välkommen säger jag.

Jag är inte helt karaktärslös

Häromdagen blev jag lite ivrig och satte mig och bara skrev ner allt jag kom på om en idé som jag burit på ett tag. Var folk jobbade, hur de hamnat där de är, vad som driver en av karaktärerna till en ganska ovanlig handling och vad NNs vuxna barn tycker om det som sker.

Hur roligt som helst! Idén är fortfarande allt för lös i kanterna för att jag ska känna mig bekväm med att berätta om den i detalj. Men så mycket kan jag avslöja att den utspelar sig i Trollhättan (var annars?) och att berättelsen har två tydliga huvudkaraktärer, en man och en kvinna.

De två ännu namnlösa karaktärerna knackade tidigt på och klev in i mitt medvetande. Just nu håller de som bäst på att rumstera om och göra sig hemmastadda. Varmt välkomna, säger jag!

Dyk längre ner och stanna kvar

Jag brukar inte vara särskilt skrivtaggad på måndagar. Dels för att jag ägnat mig åt manuset lite extra på helgen och dels för att allt känns lite trögare på veckans första dag, både på och utanför jobbet.

Men i dag kände jag ett sug redan innan jag lämnat skrivbordet där jag får betalt för att trycka fram texter, och annat. Så pass sugen att jag tänker sätta tänderna i den sista, och svåraste, lektörssynpunkten.

”Det som ibland kan störa är att berättarperspektivet så ofta bryts. Det fungerar för det mesta bra med cliff-hangers, som skapar spänning och driver berättelsen framåt, men när dramatiken stiger eller vid känsliga situationer kan jag önska att du kunde vila
i situationen, gå lite djupare och stanna kvar i den i stället för att snabbt gå vidare till nästa person.”

Nu blir energiinsamling: kaffe i Orwell-koppen, gott & blandat-påsen är redan öppnad och har gett den första sockerkicken. Jag passar på att tacka tv-bolagen för att de aktivt stöttar mitt författande genom att sända en massa program som jag inte vill se.

Måste snart bli klar

Skrivarhelg, stod det i arbetsplaneringen. Men oj, så trögstartad jag var i dag. Gjorde en hel massa annat innan jag äntligen fick rumpan på stolen i skrivarlyan och fortsatte bråka med Marika, som nu börjar bli något mer mänsklig.

Jag la till ett nytt kort kapitel i slutet och ändrade lite i början så att hon framstår mer som en schysst mamma och inte bara en frånskild morsa med ny pojkvän som betyder lite för mycket.

I morgon måste jag hamna framför datorn tidigare. Min deadline närmar sig med stormsteg och nu har den plötsligt blivit ännu viktigare att hålla. För helt ur det blå har maken och jag sett till att vi inte kommer att ha några som helst fritidsproblem den närmsta framtiden.

Vi har köpt hus. Utan att vara det minsta på jakt efter ett. Snacka om spontanköp vid kassan!

Och ja – det kommer bli en skrivarlya på vinden. Men man kan säga att det – ehrm – finns ett antal projekt som står före i prioriteringsordningen.