På rätt kurs

Det blev gång två och det blev så mycket bättre. Tydligare mål, en längre text ska vara klar vid sista träffen. Eller klar och klar, så klar den nu blir. En text kan ju putsas på i åratal och så lång tid har vi inte till vårt förfogande, bara tre gånger kvar på Medborgarskolans kortkorta skrivarkurs.

Jag har försökt mejsla fram en idé. Kom en liten bit på vägen i går. Eller rälsen kanske, för jag satt på tåget när jag fick en stund över för lite hjärnstormning.

Och så gjorde jag förresten min läxa till i måndags. Det är ju helt klart att den är skriven i en hast. Till exempel är sista lilla utgången inte det minsta trovärdig. Jag lägger ut den ändå. Som ett exempel på work in progress.

(Tema/ämne: att orsaka någon annan smärta)
Utanför panoramafönstret hördes ljuden av den anonyma storstaden. Sirener. Skratt från förbipasserande. Baspump från klubben bredvid som redan börjat testa ljudet inför nattens nöjen.
Han satt på sängen som knappt hunnit svalna efter passionsexplosionen tidigare. Nyss la han ifrån sig mobiltelefonen. Han hade pratat mjukt i den. Viskat ömma kärleksförklaringar och yttrat besvikelse över en påtvingad arbetshelg på trist hotell.

Hon satt vid spegeln på sminkbordet. Svepte med puderborsten över ansiktet och betraktade honom samtidigt i smyg. Han koncentrerade sig på en bok, bekymmersrynkan mellan ögonen var djup. Sedan tittade han upp, som om hennes blick bränt honom.
”Varför sminkar sig kvinnor? Jag förstår faktiskt inte varför du ska ha smink alls, när vi två ska ut och äta. Du har ju mig. Du ska inte försöka fånga någon annan. Eller?”
Den där tonen i rösten var välbekant. Dåligt samvete som smutsade ner orden.
Hon kom av sig mitt i rörelsen, släppte puderborsten.
”Jag vill vara fin för din skull. För att du ska kunna känna dig stolt.” Hon hörde själv hur svag och fånig rösten lät. ”Och jag har ju inte dig. Inte på riktigt.”
”Nu menar jag den här helgen. Lilla vän, när ska du förstå att livet inte är så himla enkelt? Jag har ett visst anseende att tänka på. Och förpliktelser, mot min familj. Du har mig nu. Jag är bara din i två dagar. Kan du nöja dig med det för stunden, är det tänkbart?”
”Jo. Det förstås, självklart. Förlåt, det var inte meningen att …” Hon tittade åt sidan, blinkade bort det blanka ur ögonen.

Han harklade sig. Det betydde byte av ämne. Mycket riktigt.
”Visserligen är det helg och jag vill inte förstöra den, men på måndag är det dags för avstämning med styrelsen inför årsmötet. Hann du kolla över årsredovisningen i fredags?”
”Den la jag på ditt bord alldeles innan du åkte till flygplatsen. Jag kollade aldrig om den låg kvar när jag var tvungen att springa ner till min taxi. Du kanske inte hann se den?”
”Säger du att den ligger där så tror jag dig.” Ett snabbt harklande igen. ”Och vad är du sugen på för mat, då? Jag tänkte föreslå en bistro här i kvartertet som en god vän rekommenderat. Om du inte har någon annan plan?”
”Plan? Vad skulle det vara? Jag har aldrig varit i Paris”, sa hon.
”Fint. Då kör vi på bistron.”

Hon reste sig och svepte åt sig klänningen som låg på sängöverkastet. När hon lät handduken glida mot golvet såg hon i ögonvrån att han tittade upp igen. Hon klev medvetet sakta i klänningen. Strök på tyget som smekte kroppen.
”Ska du ha den där i kväll?”
”Det hade jag tänkt. Är det något fel på den?”
”Fel? Nä, vad skulle vara fel?” Ett harklande. Svagt den här gången. ”Den kanske är lite … kort? Jag menar, det är rätt svalt på kvällarna.”
”Jag har ingen annan med mig, om jag inte ska ha samma byxor som i går. Vi skulle ju inte så långt, den här funkar nog.”
”Du får naturligtvis ha på det precis vad du vill. Jag menar bara … ja, som kvinna ska du kanske tänka på vilka signaler du sänder ut. Jag säger bara det.”
Hon låtsades inte höra det sista.
”Drar du upp dragkedjan?”
Hon satte sig på sängkanten med ryggen mot honom. Han släppte boken och lutade sig mot henne. Drog först försiktigt men rörelsen gled över i ett hårt ryck. Dragkedjan for upp en bit. Sedan fastnade den. Metalltänderna tuggade sig in i huden mellan skulderbladen med ett dämpat hugg.
”Aj! Vad gör du! Aj! Dra ner, fort, skynda dig!”

Istället för neråt drog han upp, pressade kedjan mot hennes rygg så att blod sipprade ut och värmde och kylde på samma gång och det gjorde så ont att hon skrek och inte kunde hindra tårarna som smetade ut maskaran på kinderna.

Då åkte dragkedjan nedåt, släppte sitt grepp. Smärtan stannade kvar som en bultande påminnelse.
”Men förlåt, jag blev alldeles chockad. Förlåt. Det var inte meningen. Jag vet inte vad som hände, jag blev så skärrad. Förlåt!”
Han lät uppriktigt ledsen. Hon svalde.
”Det gick bra ändå tror jag. Du. Var inte ledsen. Jag fattar väl att du inte gjorde det med flit. Det var en olycka. Du?” Hon vände sig om, strök hans kind. Sträckte på ryggen för att inte huden skulle spännas över såret. Gav honom ett leende. Fick ett tillbaka.
”Fast nu kan du inte ha den klänningen. Vilken klant jag är. Gör det mycket ont?”
”Det går bra. Det kommer att gå bra. Jag tror inte att såret är så djupt, det ser nog värre ut än vad det är med allt blod. Jag tar blusen från i går och byxorna. Det blir bra.”
Hans blick ändrade uttryck, gick från oroligt sökande till normaltillståndet: en upphöjd självsäkerhet. Han lutade sig tillbaka mot sänggaveln, plockade upp sin bok och försvann från hennes närhet både fysiskt och mentalt.

Hon bytte om, fick sakta ned klänningen över höfterna och sedan blusen om ryggen. Hon såg honom i en spegelvänd version på sängen. Inte ett spår fanns kvar av passionen som levt där, bara några timmar tidigare.
Han såg liten ut där i perspektivet genom spegeln. En liten människa. En liten man. Han var obetydligt grå i skenet av stadens ljus som hittade in som stjärnpunkter genom panoramafönstret. Ljuden av storstaden var mer påträngande nu. Sirener och skratt och pumpande basljud.
Hon ställde sig vid sängens gavel. Han tittade upp. Harklade sig.
”Ska vi gå?”
Hon tittade honom rakt in i ögonen.
”Vi ska inte gå. Jag ska gå.”

Har funderingar på att samla mina noveller nånstans här på bloggen vid senare tillfälle (läs: när jag har en samling). Om jag filar om den här så kanske den platsar där.

PS: nästa inlägg kommer att vara en recension av Skuggplats. Med både beröm och kritik. Det du! DS.

Skepp med slagsida

Åhåj! Jag sjösatte mitt manus i dag. Men det var ett ynligt och magert skelett till farkost, det måste jag säga. Har försökt få ordning på strukturen så här långt. Det ser inte bra ut. Skeppet lutar betänkligt åt vänster. Men å andra sidan visste jag ju att det i detta tidiga skede skulle vara långt ifrån sjödugligt.

Följer Sören Bondesons råd om att punkta upp ”kotor” (vändpunkter) och ”punkter” (scener) som leder fram till de större händelserna. Och när jag nu organiserar  så ser jag tydligt behovet av att säkra upp babord. (?) Nä, jag orkar inte googla fram om det är rätt sida. Nog med sjöfartstermer!

Jag har totalt 35 scener med mer eller mindre planerat innehåll (några har jag börjat skriva på, andra är mer som en instruktion till mig själv). Av de 35 är 4 vändpunkter. Alldeles för lite tror jag. (Och då är jag ändå osäker på den sista. Är det en vändpunkt, egentligen?) 20 av scenerna ligger i det jag strukturellt kallar ”Starten”. 9 finns i ”Mitten” och de sista 6 i ”Slutet.”

Arbetet fortsätter, således. Tänker ägna resten av veckan åt att fingranska mina partier. Vad saknas? Ska något bort?

Men sen tänker jag inte vänta för länge med själva skrivjobbet. För en planering går alltid att ändra, men börjar jag inte skriva så blir det aldrig blir någon bok.

Alla dessa val

Först skulle ett traditionellt förlag ge ut boken hade jag tänkt. Det kommer inte att ske. Sen skulle jag ge ut den själv. Sa jag. Som om det innebar bara en enda väg att gå.

Men i stället är det val, val och åter val att göra. När jag kollar runt på de olika möjligheterna ser jag att de flesta har olika paket med nästan identiskt innehåll (pliktexemplar, bokrondellen, en viss minimiupplaga) men däremot kan priserna skilja sig åt en del och även vilka valmöjligheter det finns för till exempel omslaget.

Jag hade ju först tänkt att ta ett sånt där ”författarpaket” så att boken får ett isbn-nummer och skickas till bibliotekstjänst för eventuell recension och en massa annat. Men sen tänkte jag igen.

Detta alster är ju egentligen en ren byrålådeprodukt som kanske inte ska luftas i offentligheten. Ett manus som lärt mig massor om hur jag bör göra nästa gång. Som involverat folk omkring mig som är värda att se någon slags resultat. Efter allt mitt prat.

Att någon utöver de närmast sörjande och kanske en ytterligare liten snäv och nyfiken krets skulle köpa den ser jag inte som särskilt troligt. Så då kan jag välja att ”bara” trycka upp ett par hundra ex och skicka signerade böcker till dem som hojtar om ett intresse. 200 kan låta mycket, men jag har rätt gott om förvaringsplats och det finns ju inget bäst före-datum att förhålla sig till.

Men. Det där är ju inget jag behöver ta tag i precis just nu. Först: fila vidare på manuset. Jag vill ju trots allt att det ska vara så bra som möjligt utifrån sina förutsättningar. Är på sidan 30 av 210, så nu får jag rappa på om min deadline ska hålla.

Skrivarhelgen startar NU

Gick upp tidigt och fick gjort allt det där praktiska som ändå skulle stört tankebanorna (disk, bäddning, tvätt, trist vardagstjafs). Tänker dela upp dagen i två pass på tre timmar vardera. Där emellan ska jag göra annat. Som att gå till byn och köpa fingervantar. Jag blir lika överraskad varje år av att hösten är kylig och förra årets vantar sorgligt håliga eller bortglömda någonstans.

Nu har jag stängt av mobilen, stänger snart ner internet och öppnar mitt manus för första gången på evigheter. Först på dagordningen: stryk en totalt oviktig karaktär.

När helgen är slut ska jag ha jobbat koncentrerat med texten i tolv timmar. Hoppas det för mig åtminstone en bit på vägen.

 

Utmanad, igen

Vana följare av den här bloggen vet ju att jag är en riktigt sucker för utmaningar. Och när det inte räcker med de helt vanliga jag möter i vardagen så kryddar mina bloggvänner tillvaron med utmaningar att skriva om.

Tidigare alster har varit Tegelstenar jag läst och Visste du detta om mig. Den senaste, från Susanne Ahlenius, är en ren bloggutmaning. Och självklart antar jag den, annars skulle jag inte vara jag. (Tre jag i en mening, börjar bli ego helt uppenbart.)

1) Vem inspirerade dig/ uppmanade dig att börja blogga?
Ingen uppmanade mig. Inspirationen som slutligen ledde till att jag tog klivet kom från ett tidigt nummer av tidningen Skriva, som körde en guide till hur man startar en blogg. Jag följde den till punkt och pricka och valde också WordPress som plattform och har aldrig ångrat det.

2) Hur väljer du ämnen att blogga om?
Väldigt olika. Men jag håller mig till skrivande och läsande i en vid bemärkelse. När jag var tjänstledig skrev jag varje dag och vissa av de inläggen blev krystade. Nu tycker jag att det blir för lite bloggande och försöker skärpa mig, men eftersom jag inte ägnat mig särskilt mycket åt mitt manus sista tiden så märks det direkt på bloggandet. Det är väl en naturlig konsekvens.

3) Vad vet de flesta inte om dig?
Jag har en massa hemligheter som de flesta aldrig kommer att få veta. Jag är en rätt hemlig person, bara.
Men nåt får jag väl bjuda på: jag har varit en tjockis, jag har varit normalviktig och jag har varit så smal att människor i min närhet börjat oroa sig. Men jag har aldrig varit helt nöjd med min kropp. (Fy, så sorgligt. Och fy så sorgligt att det där nog är så vanligt.)

4) Vilka tre ord beskriver din stil allra bäst?
Jag är en kameleont utan egen stil. Det kan vara rätt bra, för man passar in helt okej lite varstans. Nackdelen är att man aldrig är helt rätt nånstans. Med åren har jag kanske ändå utvecklat nån slags stil, jag tror människor runt omkring tänker att jag har färgstarka kläder med mycket mönster. Det är sommar-Minna de tänker på i så fall. (Jag valde att tänka på stil som något yttre men inser att det finns en mängd andra tolkningar.)

5) Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Träna, laga mat, baka, skriva, läsa, fotografera och bildbehandla i photoshop till exempel. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Och det var det hele! Nu är jag lite nyfiken på om inte Sandra Rogers och Katja Holgersson vill leka lite bloggutmaning också?

Tågfärd

På tåg mot arbetskonferens i Stockholm. Trots avfärd i gryningen har jag valt bort umgänge med John Blund. I stället för att sova har jag ägnat mig åt folklivsforskning (tacksamt med folk som sitter nära i flera timmar).

Men framför allt: jag har fortsatt bena ut vad som ska hända i manus två och vad som driver huvudkaraktärerna. Jag börjar gilla dem! De är rätt mänskliga.

I ögonvrån ser jag att även mina medpassagerare folklivsforskar. Det är rätt många nyfikna blickar på mig och mitt block. Jag bygger med andra ord upp förväntningar redan vid detta tidiga stadium 🙂

Uppryckning – javisst!

Kulturtanten har fått eld under skorna. Eller ja, åtminstone lite glöd och det är sannerligen inte det sämsta.

  • Har börjat mina anteckningar kring Minnets envishet så att jag kan ge några vettiga synpunkter nån gång. Får läsa om början, för jag startade med projektet när jag fortfarande led av svår renoveringsbaksmälla och helt enkelt inte klarade att hålla ögonen öppna. Det är bara halva sanningen, den andra är att han kräver en hel del av sin läsare, den gode Peter Fahlén!
  • Jag har skaffat mig något att se fram emot: en skrivarkryssning med bästa romankurskompisarna Ann Hugosson och Anna Keiler som jag ska dela hytt med och sen tror jag minsann att ovan nämnde Fahlén skulle med också. Hurra! (Ja, alla andra som var med på romankursen i London är också bäst, men de kunde inte komma den här gången.)
  • I samband med kryssningen ska jag och maken lyxa till det med en långhelg i Stockholm. Vi flyger upp på fredagen, jag kryssar söndag till måndag då han får lite ”egentid”, sen kommer jag tillbaka för en sista natt innan vi reser hem igen på tisdag morgon. Den här gången SKA vi få till ett besök på restaurang Chez Betty! De har ju alltid stängt annars när vi är i huvudstaden.

Wohoooo! Ja, ni förstår ju att jag är hur taggad som helst. Bara det där att ha nåt att se fram emot i mitten av november när allt är som en trång yllefilt om halsen, det är ju smått fantastiskt.