Sluten cirkel

Den första januari i år skrev jag ett väldigt peppigt inlägg om att Skrivaråret 2015 rivstartade redan på nyårsdagen. Årets sista dag håller stilen. För några dagar sedan kom jag igång med filandet av manus 2. Till min oerhörda glädje såg jag att det bara var några futtiga sidor kvar av första ändringsomgången.

Nu öppnar jag dokumentet. Snart är jag klar. Skrivaråret 2016 kan börja med ett genomgånget råmanus att arbeta vidare. Det känns bra.

Gott nytt år!

Tid att vara snäll

Det hände något stort i dag. Jag öppnade manus två, som legat och jäst i byrålådan (= datorn) sedan slutet av maj. Sju månader! Trots att jag bara hade den sista tredjedelen av första utkastet att fila på innan det var dags att jobba igenom på allvar.

Jag har tänkt på orsaken till det där avbrottet, som ju kom efter en väldigt positiv period av produktivitet efter en tre dagar lång skrivretreat i skiftet januari/februari och inspirerande kurs med Sören Bondeson två helger i april/maj. Varför var jag så kass att jag inte bara fortsatte? Jag har rackat ner på mig själv, mer än en gång. Kom igen, har min inre röst skrikit. Var inte så j***a lat. Bara SÄTT IGÅNG!

Sen tänkte jag igen. Och jag tänkte att jag var värd att vara snäll mot, trots allt. För det här året liknar ingenting annat.

Jag hoppade först in på ett halvårs vikariat som redaktör på en tidning. Att komma in på ett nytt jobb är alltid krävande, men jag tror att det här var lite utanför det normala. Introduktion? Nä, det verkar onödigt. Dessutom verkade det inte finnas någon särskild plan för innehållet, det blev mest som det blev tycker jag. Kvalitetstänket var långt ifrån vad jag var van vid och det hade jag otroligt svårt att släppa. Därför slet jag som en tok, utan att egentligen ha tid och resurser för det. 

I början av våren gick jag en starta eget-kurs, två kvällar i veckan med tretimmarspass varje gång. En fullmatad helg gick till en bokföringskurs. Senare på våren anmälde jag mig spontant till en kurs i löpteknik. Kroppen behöver sitt också. Varje torsdag i sex veckor cyklade jag direkt från jobbet till kursen och därifrån till dusch, mat, vila.

När jag kom hem hade jag ingen ork att skriva på bok. Jag lyckades ändå skriva på under helgerna fram till slutet av maj. Så här i backspegeln var det nog inte så kasst ändå.

I juli tog jag en välbehövlig semester och var hemifrån i flera veckor. I augusti kom nästa utmaning: att starta eget företag och komma underfund med hur allting bäst fungerar. Vilka idéer vill tidningsredaktörerna ha? Hur kan jag sticka ut och locka dem? Och utöver själva kärnverksamheten så fanns det en massa företagande kvar att sätta sig in i, bokföring och annat – nu i skarpt läge. Det har flutit på hyfsat men jag lär mig ännu. Och det är okej!

Vi har precis lämnat julen bakom oss men jag tycker att vi kan fortsätta vara snälla ett tag till. Inte bara mot våra medmänniskor utan också mot oss själva. Jag tänker försöka praktisera de där orden lite oftare. Lätta på tygeln. Släppa piskan. Ha lite roligt!

PS: Jessica Schiefauer berättade något väldigt inspirerande om sin skrivprocess under sitt besök i Trollhättan. Just nu skriver hon en dag i veckan. En dag! Ibland har man perioder då livet kommer emellan, sa hon utan att låta alls uppstressad över det. För hon vet att det där hon får ihop under sina skrivarfredagar kommer till användning när hon kommer in i nästa fas. Allt räknas. Så skönt att höra. DS.

 

 

Värd att vänta på

I torsdags var jag på workshop i skrivandets tecken. Det är vårt eminenta bibliotek som arrangerar en hel serie med små skrivarkurser ledda av namnkunniga författare, för att inspirera vanliga medborgare att fatta pennan och lämna in något alster till Trollhätteberättelser.

Nu var det dubbla Augustprisvinnaren Jessica Schiefauer som skulle hålla i kvällen. Helt gratis. Det är ganska fantastiskt, när jag tänker på alla tusenlappar jag hittills hunnit lägga på både bra och mindre bra skrivrelaterade tillställningar.

Jag hade varit och hälsat på en sjuk släkting och kom med andan i halsen till biblioteket några minuter innan starten kl 17.30. Då satt två tappra själar där. Snart droppade fler in och slutligen var vi 15 personer som ivrigt väntade. Och väntade.

En bibliotekarie kom in och sa att Jessica var på väg. Hon hade fastnat i trafiken någonstans. Jag hade datorn med mig och hann svara på några jobbmejl. Facebooka lite. Fundera på framtiden …

Hon kom en halvtimme efter utsatt tid, full av energi och ursäkter. Men vad gjorde väl det? Vi fick ändå våra två timmar och lite extra, till brädden fyllda med inspiration, tips och skrivglädje. Hurra!

Vi hann med flera övningar. Som jag saknat att någon ger mig ett ämne och fem minuters skrivtid och säger ”börja”. Det blir alltid något. Inte alltid bra, men det blir alltid något! Glöm skrivkramp, glöm leta efter precis rätt ord, glöm prestationsångest och att hitta det perfekta ämnet. Det är bara att köra på och vara glad över flödet som uppstår.

I den första övningen fick vi fem meningar att utgå ifrån: Jag är, Jag hoppas, Jag drömde, Jag är rädd för, Jag brukar och Jag brukar inte. Bara den första skulle vara sann, alltså innehålla vårt namn som en slags presentation. Sedan var det fritt fram att fantisera vilket jag tog fasta på.

Så här blev min (som vanligt lite dystopiska …):
Jag är Minna. Jag hoppas att jag någon gång blir pigg igen. Tröttheten är klistrad på ryggmärgen som en ryggsäck jag inte kan skaka av mig. Jag vet förstås varför.
Den beror på att jag drömde igen. Samma dröm som återkommit varje natt sedan den 16 december förra året. Den där jag visserligen lever men alla jag känner dör. De är bara borta när jag tror att jag vaknar i drömmen och jag är ensam kvar. Det känns så verkligt.
Jag är rädd för att somna.
Jag brukar gå långa promenader under kyliga kvällar, dricka kaffe sent på natten, se på spännande filmer.
Men jag brukar inte orka hålla mig vaken.

I nästa övning fick vi två hållpunkter: Varje text skulle börja med ”Jag vet allt om …” och sluta med ”Men det berättar jag inte för någon”. Tanken var att öva på att skriva utifrån en form. Vi hann med fyra ämnen och fick sex minuter per text – tänk på det när du läser!

Så här blev mina:

1 Om något slags fordon
Jag vet allt om den mekaniska tjuren som står i hörnet på puben vid Drottningtorget. Han heter Pepe och föddes fri på den sibiriska tundran. Som liten dansade han ystert över de blommande fälten och ju äldre han blev desto längre ifrån sin mamma vågade han sig. Han skulle ha hållit sig där. Nära. För utanför hjordens revir lurade faran. Den kom som ett rökmoln en morgon och hade fyra hjul, en vidunderlig motor och ett flak stort nog för en nyfiken tjurkalv.
Något brände till vid nacken och sedan låg Pepe på flaket med lealösa lemmar och skräck i blick. Om du går riktigt nära och tittar – på riktigt – då kan du se att rädslan fortfarande glimtar till i ögonen. Kanske kan du ana att hans starka ben en gång sprungit fria på tundran. Att han bockat vilt, precis som nu på puben när någon släpper ett mynt i automaten. Men rörelserna förr styrdes inte av en motor. För Pepe har inte alltid varit mekanisk.
Jag vet allt om det, men det berättar jag inte för någon.

2 Om någon känsla
Jag vet allt om kärlek. Om hur den kan få människor att fyllas av styrka och få dem att tro att allt är möjligt. Den får oss att sväva lite ovanför marken, den gör världen lite mer skimrande och rosa, den tänder stjärnor i våra ögon.
Den är så skör, kärleken, ibland som en hägring. Vad betydde den där glimten i ögat? Var det en riktig känsla? Vill han ha mig? Eller bara någon?
Kärleken gör allt svart. När vi förlorar den finner vi ingen mening. Då finns ingen mening. Men det berättar jag inte för någon.

3 Om något väderfenomen
Jag vet allt om dimman som sänker sig över staden. Den är gul. Så skulle det inte bli! Jag ville ju bara göra världen lite bättre men det blev något fel där med färgen. Jag hade tänkt en svagt pastellrosa ton. Dimman är ogenomtränglig. Tänk så fel det kan bli. Nu tvingas människor hålla sig inne. Vi försökte alla mycket hårt, vi famlade på gatorna i veckor innan vi insåg att de dagliga krockarna med andras kroppar inte kunde leda oss framåt. Vi jobbar hemifrån nu, vi som kan. Jag är nere i min källare och rör ihop nya dekokter. Experimenterar mig fram till något som kanske kan ställa allt till rätta. Mina förhoppningar blir allt mer dämpade. Men jag hoppas fortfarande, för dimman är giftig. Men det berättar jag inte för någon.

4 Om något valfritt
Jag vet allt om hur man skriver. Hur man kommer igång och sedan aldrig slutar och håller på tills berättelsen på ett magiskt sätt nått slutet där någon tar emot med blommor och champagne.
Tänk alla år av tvivel. Av skrivkramp och ilska och desperat jakt efter formuleringar och ord som svävar som hägringar precis framför nästan. Så onödigt! För det finns en formel. Den är väldigt enkel och skulle förmodligen kunna hjälpa den mest obegåvade människa att skriva en nobelprisvärdig roman.
Hur den ser ut? Det berättar jag inte för någon.

I februari ordnar biblioteket nästa workshop, då med Kristofer Folkhammar. Kanske går jag på den också!

 

 

 

Hänt och händer

Har ju alldeles glömt att uppdatera om den senaste tidens – och framtidens – litterära händelser.

Som jag nämnt tidigare var det avslutning med skrivkaféet som jag hängt på lite nu och då under hösten. De som ville fick läsa något alster på biblioteket förra måndagen. Har du Facebook kan du se en bild av mig in action här!

Jag läste början på den där novellen som jag kämpat med. Ett experiment i konsten att skriva skräck med lite övernaturliga inslag. Andra gör det bättre, men det är ju kul att få prova. Publikreaktionerna kändes positiva men jag tror ändå inte att detta blir mitt bidrag till Trollhätteberättelser. Kanske publicerar jag novellen i sin helhet här på bloggen, men då får jag fila lite till först.

Skrivkaféet är ett arrangemang som Studiefrämjandet håller i. Och nästa år ska jag dela ledarskapet med tjejen som haft ansvaret hittills. Hon ska studera och orkar inte hålla i det själv och jag kan behöva något litet kvällsprojekt. Vi kör igång den 19 januari och håller öppet varje tisdag till den 5 april. Gratis! Här kan du läsa mer om vårens arrangemang.

Sedan kommer förhoppningsvis även fem onsdagskvällar fyllas med litterära godsaker. Folkuniversitetet och Trollhättans stadsbibliotek planerar att starta en bokcirkel den 9 mars-6 april. Jag anmälde mig spontant och hastigt och hoppas nu att tillräckligt många andra gör det så att det blir av. Läs mer här. 

Men det är inte vår än! Redan i morgon händer det grejer. Jag ska på Skrivarworkshop på stadsbiblioteket i Trollhättan. Det är Augustprisade författaren Jessica Schiefauer som håller i övningarna. Ska bli så kul att få välbehövliga tips och inspiration!

Förutom allt detta har jag också tänkt att jag skulle hinna skriva lite framöver.

Håll tummarna

Varför vara ute i god tid när man kan göra något i sista minuten? Jag fick precis iväg mitt bidrag till Ann Ljungbergs #superVIPtävling. En person vinner coachning och mycket mer under ett helt år med målsättningen att göra klart ett manus till en bok. Inte kattskit!

På grund av en massa anledningar (mer om det i senare inlägg) har jag inte gjort klart manus 2 än. Kanske nästa år – om jag vinner. Pretty please? (Fast jag vet ju att jag har mer tur i kärlek än tävlingar och det är jag faktiskt väldigt nöjd med på det stora hela.)

Läs mer om Ann Ljungbergs tävling här. Är du lite snabb hinner du vara med, i dag är sista dagen. Lycka till! (Nä, det menar jag faktiskt inte.)

Njutningsfull felsökning pågår

Jag hatar starten. Den där stunden efter att första planeringen är klar och alla goda tankar ska ner på papper. Orden faller platt. De förmår inte alls att förmedla känslan jag var ute efter, folk är döda pappersfigurer och allt de gör är bara övertydligt eller så flummigt att ingen förstår vad det ska handla om.

Sån är jag. Inte bara skönlitterärt, jag gillar inte den där första trevande stunden när jag jobbar med en journalistisk text som ska omvandlas från inspelat prat till något som någon kan finna intressant eller lärorikt eller vad nu poängen är. Men det är värre med det skönlitterära.

Men sen, när jag trasslat mig igenom första utkastet och själva skelettet är klart – då börjar det roliga! Nu är jag i det stadiet med den där @&%% novellen som kanske ska skickas till antologin som ges ut i samband med stadens hundraårsjubileum.

Det är underbart! Ordmärkaren i mig får festa och kommentera, den lilla kreativa själen får värka fram bättre formuleringar, smartare gestaltning, jag får skriva uppmanande kommentarer i marginalen som om jag var min egen stränga lärarinna … Och se hur det sakteliga blir bättre. Hurra!

Vi får se hur långt jag kommer. Novellen är lite av ett experiment, jag har testat att få med lite övernaturliga element för första gången. Det är svårt! Texten har i alla fall förbättrats ett par vändor nu, men jag har mer skoj kvar innan jag bestämmer mig för om det blir den … eller om jag snabbt skriver ihop nåt helt annat.

bloggbild redigering spöknovell

 

Persongestaltning (kurs #4)

Dags för ett nytt inlägg om erfarenheterna från Sören Bondesons kurs i Stockholm. Den här gången blir det en liten inblick i den svåra konsten persongestaltning.

En roman kan handla om vad som helst. Den behöver inte ens ha någon större handling, bara det är bra persongestaltning. Man måste bli intresserad av människan, vilja fortsätta läsa.

Gestaltning är ett ord som ofta blir luddigt. Gestaltning är inte information utan att levandegöra. Gestalterna får ett eget liv, de börjar leva i huvudet. Läsaren och skribenten möts på halva vägen. Författaren ger en hänvisning om miljö och person, men läsaren fyller i. Det är unikt för litteraturen: att man skapar bilder i huvudet och läsaren är med på resan.

Hur? Ge människor ett inre liv som gör dem intressanta. Man orkar inte umgås med pappfigurer, det blir tråkigt. Läsaren vill följa människor som tvivlar, löser problem, blir förbannade. Därför är det svårt med många perspektiv: det tar tid att gestalta människor. Ännu svårare är det i noveller.

Vanliga missar: man skriver ut för lite, sparar till senare. Läsaren måste från början veta något om människan, minst tre olika grejer för varje person – som man sedan återkommer till. Var inte för vag i början. Ofta tror man att det är tillräckligt spännande att inte veta, men NEJ. ”Människor som står i ett hörn och ser svåra ut” funkar inte som huvudperson.
Men å andra sidan: starta inte med ett CV. Pytsa ut under hela historien; hur ser känslolivet ut, vad gör de?

Tre sätt att gestalta människor.

  1. Den inre monologen. En gestaltning (spegel) av människans inre liv. Två varianter: den beskrivande. ”han tänkte att han skulle slå ihjäl kärringen.” Blir lite distanserat. Kan också vara närmare första person: ”nu går jag ut i vedboden och hämtar yxan.” blir närmare. Man får bestämma hur nära man vill vara i olika situationer. Hur man gör hänger ihop med berättelsen.
  2. Handlingar. Vad människan gör.
  3. Bakgrundshistorien. Något att luta sig emot, pytsa ut under berättelsens gång. Kommer hela tiden olika saker från karaktärens bakgrund, som berättar hur människan blev som den blev.

Nu: novellskrivande!