Spänning på gång

Jag tog tag i Hotellet igen i går på måndagens skrivkafé. Det är en slags skröna med övernaturliga inslag som ska vara lite läskig och spännande – kanske passa bra runt Halloween – är det tänkt.

Har inte öppnat dokumentet på en månad. Hade dåliga tankar om det, om allt mitt skrivande egentligen. Efter den där blockeringen som startade någon gång i somras har liksom ingenting varit gott nog. (Jag pratar skönlitteratur nu. Som tur är har jag lyckats klämma ur mig fullt publicerbara artiklar inom ramen för mitt nystartade frilansföretag.)

Mina förväntningar var alltså inte särskilt stora när jag öppnade det senast påbörjade alstret till Trollhätteberättelser. Men häpp! Efter en månad i kylan så hade texten visst växt till sig lite. Jag kom inte ens ihåg vad jag hade skrivit och följde nyfiket ordens väg.

Det var inte skitbra. Verkligen inte! När det gäller läskigheterna så måste jag vrida på sådär hundra varv. Men det var inte heller skitdåligt. Det var en text som går att jobba vidare med, hurra. I ren glädje lyckades jag plita ner drygt 6 000 ord på en timme (det fanns bara 4 000 när jag började så det var ett rejält skutt uppåt).

Nu vågar jag åtminstone tro att jag kan skicka in någonting till antologin. Sedan får vi se om den kommer med. Just nu är det inte största bekymret. Innan jag kommer så långt ska jag komma över minst ett par tre pucklar där jag tycker att texten är det sämsta som någonsin dagens ljus. Det verkar ju höra till.

Blockerad

Jag har drabbats av stora problem som jag aldrig känt av på det här sättet tidigare. Förr har jag lätt kunna klämma ur mig en novell på relativt kort tid, det har fastnat en idé i huvudet och sedan har jag liksom bara skrivit klart den.

Plättlätt.

Men nu. Det är inte så att jag har drabbats av idétorka, inte ens skrivkramp. Jag vet inte vilken novell i ordningen till Trollhätteberättelser som jag är inne på. Jag ratade Smörgåsrån. Sedan fick Främlingen på båten. Och mellan de två har jag rynkat på näsan åt minst tio andra idéer som jag inte ens iddes börja skriva på. Inget jag kommer på är liksom värt att slutföra.

Vad i all sin dar kan detta bero på? Prestationskrav? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att den där deadlinen för berättelsen till stadens hundraårsjubileum kryper sakta närmare, medan jag står kvar på samma ruta och stampar.

I kväll på Skrivkaféet började jag på det senaste alstret, Hotellet. Vi får se hur länge den är med i matchen.

PS: roligare ämne: jag har förstås varit på Bokmässan! Rapport och lista över bokköp kommer. DS.

Kronärtskocka & kafé

I dag har jag gjort två saker som jag gått och funderat på lite av och till men inte kommit till skott med förrän nu. Det började med middagen, som var ett lustigt hopkok av klassiskt svenskt, rödbetor från den egna trädgården, och persiskt (arabiskt?) med en twist, tabbouleh med chilipeppar. Och till detta, en av de där nya sakerna att testa: kronärtskocka!

Vi kom fram till att det smakade helt okej, men kanske mest var en lite rolig grej.

Precis samma sak kan jag säga om kvällens event, ett skrivkafé i Studiefrämjandets regi. Helt gratis, inklusive fika (hembakta hallongrottor) och med ett riktigt härligt och blandat gäng samlat. Allt från en kvinna på 90 år som skriver sagor som utspelar sig på hennes egen barndoms tid, till en kille som flytt oroligheter i Afghanistan och efter bara ett halvår i Sverige både pratar och skriver svenska. Respect!

Skrivkaféet startade redan i våras, men jag är ju lite trögstartad med sånt där. Gick och tänkte att det verkar ju roligt och det borde jag vara med på. Nu är jag det! Får se om jag är med varje vecka, men jag ska nog försöka. Det var rent underbart att komma hemifrån. Att träffa människor. Skrivande människor!

Förresten är ju alla bra saker tre till antalet. Den sista får handla om att jag gjorde något lite annorlunda, tog ett steg utanför min vanliga blygsamma karaktär – jag fick ur mig att jag skrivit en bok under presentationsrundan (låt vara att det delvis berodde på att flera andra också gjort det). Extra kul när det visade sig att flera runt bordet visste precis vilken bok det var och också hade läst den. Tjoho!

Fick också ett tips på ett program. Ska testa det själv först och återkommer om det är något att ha.

 

 

Scener (kurs #3)

Här följer del 3 i min serie inlägg som baseras på Skrivarkursen med Sören Bondeson som jag hade nöjet att gå i april/maj. Det handlar om scener!

Uppbyggnaden av en roman är en hel vetenskap. En roman är en hopkoppling av ett stort antal scener. Det gäller att välja de scener som ska vara med, utifrån det manus man jobbar med. Det går inte bara att ha med ”godsakerna” (till exempel att folk dör i deckare). Det blir en bra kort bok.

Fördelen med att tänka boken i scener, mindre enheter, är att man avgränsar händelser. Det blir som små rutor, man går från scen till scen tills man har en bok.

Det är lätt hänt att bli för ändamålsinriktad, man vill komma till slutet. Försök stanna till, tänk att du är i den här scenen nu och koncentrera dig på den. Ta handlingen sen. Stanna kvar. Bygg ut scenen. Vanligt att den blir för kort, man ser inte möjligheten. Karaktärerna kanske ska prata om något annat också här?

Några generalmisstag att se upp med:

  • För många perspektivpersoner. Tre räcker oftast.
  • För långa tillbakablickar. Kanske är det bättre att göra en parallellberättelse där man följer två tidsspår.
  • Undertext: ofta för skum, något kommer fram för långt fram, läsaren hinner tröttna.
  • TV-seriesjukan. Författaren tittar på tv och skriver sen litteratur på samma sätt. Det är svårare att byta perspektiv och miljö i en text. ”Man måste ta hand om gubben som plötsligt är i New York.” Tänk i scener! Tidshopp: man måste ändå berätta för läsaren vad som hänt, men med närvaro utan att tappa läsaren. Det finns tekniker för det.

Planteringar. Kan vara personer, funkar de, är de för otydliga? Plantera inte in någon bara för att hen är lite kul. De ska ha någon funktion. Kanske kan använda till någon biroll som blir viktig för berättelsen. Kan plocka in folk från verkligheten: byt namn, de känner inte igen sig.
En plantering ska leda till en större sak. ”Här börjar det krångla, sedan smäller det 500 sidor längre fram.”

Scener kan vara olika långa och ha olika syften. Att vara i scenen innebär att ha full koll på olika människor som är där. De har olika agendor. En vill göra något, en har hamnat där av en slump. Man måste veta deras agendor för att ha koll på vad de ska säga, ifall det rör sig om människor.

Att dela in text i mindre block ger bättre koncentration. I stället för att behöva tänka på vad som ska hända senare, fokus på det som händer. Planera händelseförlopp. Författaren vet att den ska gå från ett ställe till ett annat (i det stora, generella händelseförloppet), men hur ska man ta sig dig? Det fixar vi i scenen.

Att tänka i scener är ett sätt att få kontroll på idén, dra ner den till en lägre nivå.

Man kan ha flera tidslinjer och flera perspektiv som berättar storyn. Se upp för allt för korta scener eller för många scenklipp mellan olika tider, det blir rörigt. Klipp när det blir spännande.

Varje scen har ett syfte. Ibland handlar det om att bygga upp något inför en senare scen, så att det som sedan händer blir trovärdigt. Dessa scener kan man upptäcka efter ett tag att de behövs, då får man lägga till.

Scener kan vara avbildande: man är där, helt enkelt. Ofta mer dialogbaserade. ”man kommer in, de börjar snacka, man lämnar scenen.” De kan också vara skildrande: man skildrar det som hänt, man är indirekt på plats och beskriver mer. Det är svårare. Scenerna kan bli för informativa, man tappar gestaltning. Då får man bygga in att man är på plats. Händelsemeningar driver berättelsen framåt. Andra meningar som mer skapar stämning kan behöva tryckas in i skildrande scen för att ge närvaro.

Långa tidsepoker är ett bekymmer, man kan inte hoppa över tre år. Sammanfatta. Tillbakablicken får inte vara för lång, utan att man bygger in stämning. Ha ljuset framför dig: närvaro till läsaren. Låt det styra. Annars är man rökt!

Fastna inte i tankemönster: gör tvärtemot! Vad händer då? Ett sätt att bryta mönstret. Man ser inte lösningen på ett problem om man inte börjar rucka på sitt vanliga arbetssätt. Det finns lösningar på allt!

Det är vanligt att man börjar scenerna på samma sätt. Variera starten! Inre monolog, miljö, rakt in i handlingen … Beskrivningar lugnar ner, inre monolog drar upp tempot.

Planering (kurs #2)

Det ingår mycket mer i romanskrivandet än att bara skriva själva romanen. Det här långa inlägget handlar om planering för att skriva lång, utifrån Sören Bondesons kurs.

Att allting bara ska rulla på och fixa sig när man skriver en längre text är en romantisk bild. Men på så vis liknar romanskrivandet livet, jag kanske måste tänka till. Det rullar inte bara på av sig själv, utan att jag anstränger mig.

Många skriver i ett rus, sen tar det slut efter 20 eller 50 sidor och blir inget mer eftersom man saknar en taktik för fortsättningen. Man måste bli mer medveten om skrivprocessen, inte bara skriva på. Stanna upp. Analysera. Har jag tryckt ihop saker som egentligen är 20 sidor i mitten och 20 i början?

Ju mer komplicerad berättelse, desto viktigare med synops – alltså en plan för berättelsen. I en kriminalroman är det absolut nödvändigt. Man måste ha stenkoll på detaljerna, vad har jag lagt ut, när ska det plockas upp i berättelsen? Ofta har man bytt fokus lite mot slutet, då måste man sedan styra upp det.

Organisera tänkandet. Ju fler perspektiv och idéer, desto svårare att hålla allt i huvudet. Det behövs ett system! Man behöver inte planera minutiöst och hålla sig till det – det blir lätt för stelt. Se planen som en karta, en vägledning. Romanen blir inte exakt som man tänkt sig, men det är klart bättre att åtminstone ha gjort en skiss innan. Se det som att du läser på innan du semestrar på ett nytt resmål, för att få ut så mycket som möjligt. Sen kan det ju bli så att Sicilien inte var så snyggt i verkligheten som det verkade när du läste på.

Ofta börjar en berättelse med en scen i huvudet, men man vet inte om det blir början på historien. (Eller egentligen om den scenen sedan platsar.) En idé behöver läggas ut i en mängd olika scener.

Berättelsen kan bli baktungt om man måste skriva en massa om vad som hänt innan läsaren kommer in i storyn. Olika tidsplan kan vara en lösning, att man delar upp historien. Nutid är kanske en vecka. Backstoryn är 20 år.

Att använda sig av scenario är ett funktionellt system för att skiva långt.
Tänk ut olika huvudpunkter. Här är jag, dit ska jag. Hur tar jag mig dit? Krävs en helhetssyn. Skriv ner allt du vet om storyn. Exempel: mord i början. Presentation av huvudkaraktärerna. Mord igen. Reder upp mordet. Det måste byggas upp en massa scener för att få detta att hålla ihop.

Scenario kan göras på olika sätt. Post it-lappar: visar scen, med tid, plats, händelse kortfattat. Eller en white board med anteckningar.

Det får inte märkas att författaren styr läsaren åt något håll, blir konstruerat. Det ska finnas en poäng med att folk hamnar i säng med någon, eller vad de nu gör. Därför behövs scener som ger bakgrund till människor, men de scenerna får inte heller bli tråkiga.

Skriv ner varje idé så snart du kommer på den, så att du inte tappar bort den. Det kan gå ett år från att man kommer på idén tills man ska skriva den i sin roman.

Bryt ner kapitel till scener. Börja skriv, då ser man hur förloppet kommer att vara. Ger kontroll över situationen, en ledstång eller karta så att man inte irrar runt i djungeln. Det blir inte tråkigt: berättelsen blir ändå inte exakt som man har planerat.

Sören Bondeson skriver en slags loggbok, där han beskriver det viktigaste som händer i varje scen. Bra att kunna gå tillbaka och titta utan att behöva läsa igenom hela den långa texten. I loggboken står alltså vad som verkligen händer i varje scen, vilket ju kan vara skillnad mot planen för vad skulle hända. (Planen är budgeten och loggboken är resultatet, i ekonomiska termer.)

Att jobba med scenariot kan vara väldigt lekfullt, man får hitta på och testa idéer. Den barnsliga sidan får komma in. Att skriva är i stället mer ett nötande

 I scenariot kan man ha med:

  1.  Handlingen. Viktiga vändpunkter. Huvudspår och villospår (minst tre i en kriminalroman).
  2.  Personerna. Hur gamla är de, tidigare leverne och förhållanden, vänner, vanor, konflikter, personligheten – vad driver en människa?
  3. Miljön. Var ska jag vara någonstans?
  4. Perspektiven. Hur ska jag lägga upp det, vilka ska berätta detta? Ibland får man ändra när berättelsen utvecklas.
  5. Vad är jag ute efter, vad är min mission, vad vill jag undersöka?

När man ställer frågor uppstår genast nya. Sören har ett spån-dokument vid sidan om, där han skriver ner alla fladdrande tankar. Sedan för han över brainstorming-tankarna i en mer organiserad lista.

Kritik av typen ”Boken spretar åt olika håll” betyder oftast att författaren inte har koll på läget. Man ska veta mer än det som sedan hamnar i boken. Då känner man sig säker på det som står. Det tar tid! Men det får man tugga i sig.

Att snacka om det som bränner

Just nu tänker jag extra mycket på hur folk pratar. I mitt manus, alltså. Efter kursen med Sören Bondeson är det som att en den där berömda polletten trillade ner. Visst, jag har både lästa och hört om hur viktigt det är att karaktärerna pratar så att det blir trovärdigt, men jag har helt enkelt inte varit mogen att ta till mig kunskapen.

Förrän nu! Hoppas jag åtminstone, för jag känner mig fortfarande som ett barn som testar en ny leksak.

Den där leksaksliknelsen är inte helt tagen ur luften – för det är kul att försöka få påhittade figurer att prata om man gör i verkliga livet. Och mänskligt kommunikation går sällan ut på att bara byta information rätt och slätt.

Nyligen skulle jag till exempel ha en dialog där karaktär A och B pratar om A:s förhållande till sin dominanta dotter som hon inte vågar stå upp mot. A vill undvika ämnet, det är jobbigt att prata om att man kan vara rädd för sitt eget barn.

I grundvarianten var det så där blixtlåstråkigt.
”Är du rädd för ditt eget barn?”
”Men vad säger du, det är väl klart att jag inte är!”

Typ.

Nu när jag ändrat så håller A på med en massa oviktigt strunt och i stället för att svara ställer hon motfrågor om vardagliga saker (som ”när är maten klar” och ”dricker vi vatten till?”). Det märks att frågan bränner just för att hon undviker den. Så. Mycket. Bättre!

Skrivande (kurs #1)

Här följer några första tankar om skrivprocessen, från Sören Bondesons kurs.

Litteratur går att göra på många olika sätt, men det finns många grundläggande saker att utgå ifrån. Vill man göra tvärtom måste man först veta vad det är man bryter mot.

Man måste lära sig hur man fungerar i skrivprocessen. Det hänger på en själv vad som passar, man kan ta in tips från andra men det finns ingen sanning om hur det ska gå till. En fungerande skrivprocess får man till genom en mix av olika intryck, egna tankar och att testa sig fram. Hitta en metod som passar dig. Skriv mycket och skriv om, eller skriv sakta och ha det mer klart på första gången.

Att skriva en roman tar längre tid än man tror. Talang är bara en talang om man inte jobbar med det. Måste höja sig till en elitnivå även som skribent, upp i mördarbacken – det ska göra ont!

Bestäm vissa tider, ge skrivandet en kontinuitet. Måste inte vara varje dag eller på heltid. Kan vara svårare med disciplin när man har för mycket tid och inga krav utifrån. Hitta luckor! Lägg ner Facebook och andra tidstjuvar. (TV!) Man måste välja bort något för att kunna hitta tid till skrivandet, det går inte att göra allt hela tiden.

De flesta hamnar någon gång i ett läge då man tycker att allt man skrivit är skit. Var lite snäll mot dig själv! Tänk att du är i barnbacken när du börjar skriva och det tar faktiskt ett tag innan man ska åka i svart pist.

Att skriva är en lek. Ett rollspel. Här får man bygga världar, plocka fram barnasinnet. Även om ämnet är allvarligt. I litteraturen får man chansen att leva i en annan värld – eller många olika världar samtidigt. Kom ihåg att det är kul!