Vad är väl en bal på slottet?

För några veckor sedan var Susanne Ahlenius och Anna Keiler, två av mina härliga romankompisar från London, på återbesök i metropolen. Ann Ljungberg körde då en fortsättning på kursen vi gick 2012, som var för folk som ville komma igång eller få vägledning på något ostyrbart. Nu var det kurs för författare med mer erfarenhet och ett manus snart redo för världens ljus. Typ London 2.0.

Åh, som jag hade velat vara där. Inte blev det bättre av alla uppdateringar på sociala medier som de serverade mig under veckan. Teaterbesök, pubar, ridning i Hyde Park. Och så skrivande förstås. Jag kände ända ner i märgen att jag saknade den där fantastiska bubblan.

Men. Det är inte synd om mig! För även om jag inte kunde gå på bal på slottet i London så händer det snart stora grejer på skrivarfronten!

Jag lyckades komma med på en kurs i gestaltande journalistik som medieinstitutet Fojo arrangerar. Kursen är otroligt populär. Jag har sökt tidigare utan framgång och den här gången fick jag en reservplats som till min lycka blev en ordinarie för några veckor sedan.

Så på söndag tar jag tåget till Kalmar. På måndag morgon inleds en fem dagar lång verkstad med texten i fokus. Och inte torra nyheter. Nej! Gestaltande journalistik handlar om att fånga läsaren och göra texten levande. Få läsaren att känna att hen är med själv (läs kursbeskrivningen här). Skillnaden mot romanförfattandet är ju att journalistiken också måste vara sann (och relevant och en massa annat) men verktygen för skrivandet är desamma.

Kursen är gratis och till och med resan är betald. Eftersom jag är medlem i Journalistförbundet får jag ett stipendium som täcker kostnaden för boende och lite till – tack och bock säger frilansen.

Återkommer med rapportering.

Scener (kurs #3)

Här följer del 3 i min serie inlägg som baseras på Skrivarkursen med Sören Bondeson som jag hade nöjet att gå i april/maj. Det handlar om scener!

Uppbyggnaden av en roman är en hel vetenskap. En roman är en hopkoppling av ett stort antal scener. Det gäller att välja de scener som ska vara med, utifrån det manus man jobbar med. Det går inte bara att ha med ”godsakerna” (till exempel att folk dör i deckare). Det blir en bra kort bok.

Fördelen med att tänka boken i scener, mindre enheter, är att man avgränsar händelser. Det blir som små rutor, man går från scen till scen tills man har en bok.

Det är lätt hänt att bli för ändamålsinriktad, man vill komma till slutet. Försök stanna till, tänk att du är i den här scenen nu och koncentrera dig på den. Ta handlingen sen. Stanna kvar. Bygg ut scenen. Vanligt att den blir för kort, man ser inte möjligheten. Karaktärerna kanske ska prata om något annat också här?

Några generalmisstag att se upp med:

  • För många perspektivpersoner. Tre räcker oftast.
  • För långa tillbakablickar. Kanske är det bättre att göra en parallellberättelse där man följer två tidsspår.
  • Undertext: ofta för skum, något kommer fram för långt fram, läsaren hinner tröttna.
  • TV-seriesjukan. Författaren tittar på tv och skriver sen litteratur på samma sätt. Det är svårare att byta perspektiv och miljö i en text. ”Man måste ta hand om gubben som plötsligt är i New York.” Tänk i scener! Tidshopp: man måste ändå berätta för läsaren vad som hänt, men med närvaro utan att tappa läsaren. Det finns tekniker för det.

Planteringar. Kan vara personer, funkar de, är de för otydliga? Plantera inte in någon bara för att hen är lite kul. De ska ha någon funktion. Kanske kan använda till någon biroll som blir viktig för berättelsen. Kan plocka in folk från verkligheten: byt namn, de känner inte igen sig.
En plantering ska leda till en större sak. ”Här börjar det krångla, sedan smäller det 500 sidor längre fram.”

Scener kan vara olika långa och ha olika syften. Att vara i scenen innebär att ha full koll på olika människor som är där. De har olika agendor. En vill göra något, en har hamnat där av en slump. Man måste veta deras agendor för att ha koll på vad de ska säga, ifall det rör sig om människor.

Att dela in text i mindre block ger bättre koncentration. I stället för att behöva tänka på vad som ska hända senare, fokus på det som händer. Planera händelseförlopp. Författaren vet att den ska gå från ett ställe till ett annat (i det stora, generella händelseförloppet), men hur ska man ta sig dig? Det fixar vi i scenen.

Att tänka i scener är ett sätt att få kontroll på idén, dra ner den till en lägre nivå.

Man kan ha flera tidslinjer och flera perspektiv som berättar storyn. Se upp för allt för korta scener eller för många scenklipp mellan olika tider, det blir rörigt. Klipp när det blir spännande.

Varje scen har ett syfte. Ibland handlar det om att bygga upp något inför en senare scen, så att det som sedan händer blir trovärdigt. Dessa scener kan man upptäcka efter ett tag att de behövs, då får man lägga till.

Scener kan vara avbildande: man är där, helt enkelt. Ofta mer dialogbaserade. ”man kommer in, de börjar snacka, man lämnar scenen.” De kan också vara skildrande: man skildrar det som hänt, man är indirekt på plats och beskriver mer. Det är svårare. Scenerna kan bli för informativa, man tappar gestaltning. Då får man bygga in att man är på plats. Händelsemeningar driver berättelsen framåt. Andra meningar som mer skapar stämning kan behöva tryckas in i skildrande scen för att ge närvaro.

Långa tidsepoker är ett bekymmer, man kan inte hoppa över tre år. Sammanfatta. Tillbakablicken får inte vara för lång, utan att man bygger in stämning. Ha ljuset framför dig: närvaro till läsaren. Låt det styra. Annars är man rökt!

Fastna inte i tankemönster: gör tvärtemot! Vad händer då? Ett sätt att bryta mönstret. Man ser inte lösningen på ett problem om man inte börjar rucka på sitt vanliga arbetssätt. Det finns lösningar på allt!

Det är vanligt att man börjar scenerna på samma sätt. Variera starten! Inre monolog, miljö, rakt in i handlingen … Beskrivningar lugnar ner, inre monolog drar upp tempot.

Planering (kurs #2)

Det ingår mycket mer i romanskrivandet än att bara skriva själva romanen. Det här långa inlägget handlar om planering för att skriva lång, utifrån Sören Bondesons kurs.

Att allting bara ska rulla på och fixa sig när man skriver en längre text är en romantisk bild. Men på så vis liknar romanskrivandet livet, jag kanske måste tänka till. Det rullar inte bara på av sig själv, utan att jag anstränger mig.

Många skriver i ett rus, sen tar det slut efter 20 eller 50 sidor och blir inget mer eftersom man saknar en taktik för fortsättningen. Man måste bli mer medveten om skrivprocessen, inte bara skriva på. Stanna upp. Analysera. Har jag tryckt ihop saker som egentligen är 20 sidor i mitten och 20 i början?

Ju mer komplicerad berättelse, desto viktigare med synops – alltså en plan för berättelsen. I en kriminalroman är det absolut nödvändigt. Man måste ha stenkoll på detaljerna, vad har jag lagt ut, när ska det plockas upp i berättelsen? Ofta har man bytt fokus lite mot slutet, då måste man sedan styra upp det.

Organisera tänkandet. Ju fler perspektiv och idéer, desto svårare att hålla allt i huvudet. Det behövs ett system! Man behöver inte planera minutiöst och hålla sig till det – det blir lätt för stelt. Se planen som en karta, en vägledning. Romanen blir inte exakt som man tänkt sig, men det är klart bättre att åtminstone ha gjort en skiss innan. Se det som att du läser på innan du semestrar på ett nytt resmål, för att få ut så mycket som möjligt. Sen kan det ju bli så att Sicilien inte var så snyggt i verkligheten som det verkade när du läste på.

Ofta börjar en berättelse med en scen i huvudet, men man vet inte om det blir början på historien. (Eller egentligen om den scenen sedan platsar.) En idé behöver läggas ut i en mängd olika scener.

Berättelsen kan bli baktungt om man måste skriva en massa om vad som hänt innan läsaren kommer in i storyn. Olika tidsplan kan vara en lösning, att man delar upp historien. Nutid är kanske en vecka. Backstoryn är 20 år.

Att använda sig av scenario är ett funktionellt system för att skiva långt.
Tänk ut olika huvudpunkter. Här är jag, dit ska jag. Hur tar jag mig dit? Krävs en helhetssyn. Skriv ner allt du vet om storyn. Exempel: mord i början. Presentation av huvudkaraktärerna. Mord igen. Reder upp mordet. Det måste byggas upp en massa scener för att få detta att hålla ihop.

Scenario kan göras på olika sätt. Post it-lappar: visar scen, med tid, plats, händelse kortfattat. Eller en white board med anteckningar.

Det får inte märkas att författaren styr läsaren åt något håll, blir konstruerat. Det ska finnas en poäng med att folk hamnar i säng med någon, eller vad de nu gör. Därför behövs scener som ger bakgrund till människor, men de scenerna får inte heller bli tråkiga.

Skriv ner varje idé så snart du kommer på den, så att du inte tappar bort den. Det kan gå ett år från att man kommer på idén tills man ska skriva den i sin roman.

Bryt ner kapitel till scener. Börja skriv, då ser man hur förloppet kommer att vara. Ger kontroll över situationen, en ledstång eller karta så att man inte irrar runt i djungeln. Det blir inte tråkigt: berättelsen blir ändå inte exakt som man har planerat.

Sören Bondeson skriver en slags loggbok, där han beskriver det viktigaste som händer i varje scen. Bra att kunna gå tillbaka och titta utan att behöva läsa igenom hela den långa texten. I loggboken står alltså vad som verkligen händer i varje scen, vilket ju kan vara skillnad mot planen för vad skulle hända. (Planen är budgeten och loggboken är resultatet, i ekonomiska termer.)

Att jobba med scenariot kan vara väldigt lekfullt, man får hitta på och testa idéer. Den barnsliga sidan får komma in. Att skriva är i stället mer ett nötande

 I scenariot kan man ha med:

  1.  Handlingen. Viktiga vändpunkter. Huvudspår och villospår (minst tre i en kriminalroman).
  2.  Personerna. Hur gamla är de, tidigare leverne och förhållanden, vänner, vanor, konflikter, personligheten – vad driver en människa?
  3. Miljön. Var ska jag vara någonstans?
  4. Perspektiven. Hur ska jag lägga upp det, vilka ska berätta detta? Ibland får man ändra när berättelsen utvecklas.
  5. Vad är jag ute efter, vad är min mission, vad vill jag undersöka?

När man ställer frågor uppstår genast nya. Sören har ett spån-dokument vid sidan om, där han skriver ner alla fladdrande tankar. Sedan för han över brainstorming-tankarna i en mer organiserad lista.

Kritik av typen ”Boken spretar åt olika håll” betyder oftast att författaren inte har koll på läget. Man ska veta mer än det som sedan hamnar i boken. Då känner man sig säker på det som står. Det tar tid! Men det får man tugga i sig.

Skrivande (kurs #1)

Här följer några första tankar om skrivprocessen, från Sören Bondesons kurs.

Litteratur går att göra på många olika sätt, men det finns många grundläggande saker att utgå ifrån. Vill man göra tvärtom måste man först veta vad det är man bryter mot.

Man måste lära sig hur man fungerar i skrivprocessen. Det hänger på en själv vad som passar, man kan ta in tips från andra men det finns ingen sanning om hur det ska gå till. En fungerande skrivprocess får man till genom en mix av olika intryck, egna tankar och att testa sig fram. Hitta en metod som passar dig. Skriv mycket och skriv om, eller skriv sakta och ha det mer klart på första gången.

Att skriva en roman tar längre tid än man tror. Talang är bara en talang om man inte jobbar med det. Måste höja sig till en elitnivå även som skribent, upp i mördarbacken – det ska göra ont!

Bestäm vissa tider, ge skrivandet en kontinuitet. Måste inte vara varje dag eller på heltid. Kan vara svårare med disciplin när man har för mycket tid och inga krav utifrån. Hitta luckor! Lägg ner Facebook och andra tidstjuvar. (TV!) Man måste välja bort något för att kunna hitta tid till skrivandet, det går inte att göra allt hela tiden.

De flesta hamnar någon gång i ett läge då man tycker att allt man skrivit är skit. Var lite snäll mot dig själv! Tänk att du är i barnbacken när du börjar skriva och det tar faktiskt ett tag innan man ska åka i svart pist.

Att skriva är en lek. Ett rollspel. Här får man bygga världar, plocka fram barnasinnet. Även om ämnet är allvarligt. I litteraturen får man chansen att leva i en annan värld – eller många olika världar samtidigt. Kom ihåg att det är kul!

Deltidsrapport

Har nu ägnat en av två helger i Stockholm. Det blev flera kära återseenden med vänner, god mat och vin, en nästan helt tappad röst efter fredagen (pratar jag för lite i vanliga fall?)

Men framför allt: skrivarkurs med Sören Bondeson! Som jag längtat. Som jag byggt upp förhoppningar. Men den här gången levde verkligheten upp till dem. Härliga deltagare och en kunnig ledare med inte så lite klurig humor. Hurra!

Vi har inte skrivit så mycket, lyssnat  och diskuterat desto mer. Två snabba övningar blev det, och som vanligt bjuder jag på resultatet av dem här (om ni lovar att hålla förutsättningarna i minnet: helt oförberett, ett ämne presenteras, kör i tio minuter).

1: Inre monolog. Här var uppgiften att gå in i en människas huvud och låta den tänka. Vi fick ett antal olika utgångspunkter att välja på och jag bestämde mig illa kvickt för den som gick ut på att en karaktär är i full färd med att mörda någon. Så här blev den:

Sluta stirra jag orkar inte med dina ögon! Vad svårt det är. Vad han sprattlar och gör motstånd. Kämpar. Han har ju inget att leva för han borde slappna av och bara låta det hända. Sluta vill jag skrika. Men jag håller tyst, bara mina tunga andetag fylla rummet. Det är så jäkla tungt. Har jag fått så dåligt flås? Måste börja jogga igen.

Han låter nästan inte alls. Bara då och då kommer ett väsande andetag som slipper igenom strupen när mina händer tar ett nytt tag om hans hals.

På teve går det så snabbt att mörda någon. Jag har tryckt och tryckt i en kvart nu och han ligger fortfarande där och sprattlar. Mina svettdroppar är en pöl på hans panna. Jag har snart inga krafter kvar och vad ska jag då göra? Jag kan inte ge upp. Han måste dö. Det står mellan oss. Finns han kvar måste jag bort. Jag trycker lite till. Jag trycker för livet. Blunda din jävel, sluta stirra! Han är mörkröd. Det börjar kanske närma sig. Men sluta stirra! Jag pallar inte de där ögonen. De glor på mig, anklagande. Som om jag gjorde något fel. Han har ju gjort fel, därför ligger han där på sängen och kämpar.

2: Inledningsscenen. Vi fick en mängd textsnuttar, ungefär som baksidestexter, att välja på. Sedan skulle vi hitta på en inledningsscen till den berättelsen. Det fanns inte mycket tid att vela på så jag bestämde mig snabbt för historien om den stillsamme Erik. Som under allt det välordnade lever ett dubbelliv.Så här blev den:

Erik knäpper skjortans knappar ända upp till adamsäpplet och drar snabbt på sig kavajen. Inget av den rosa behån syns. Han vet ändå att den finns där under och det räcker. Ilningar av välbehag skjuter upp på ryggraden.

Han hör Elisabeths morgonrutiner på andra sidan sovrumsdörren; hon spolar på toaletten, vattnet i duschen går i gång. ”Ska jag?” han ställer frågan tyst till sig själv fast han redan vet svaret. Snabbt drar han upp lådan i garderoben, rafsar undan svarta strumpor och lika svarta kalsonger. Längst in finns en mindre låda, som en skimrande hemlighet. Han drar upp den. Spetstrosan är lika rosa som behån men har en prislapp som dinglar i grenen. Han drar bort den, drar av sig byxorna, klär sig.

När han knäppt gylfen och vänder sig om kommer Elisabeth in med vått hår.
”God morgon älskling. Redo för en dag på kontoret? Var det årsbokslut nu, din stackare.”
”Just det. Årsbokslut. Värsta tiden på året. Jag får åka in och lida.” Han försöker få till en matchande min men kan inte hålla tillbaka leendet när han rättar till trosan som glidit in mellan skinkorna.
(Småfånigt, jag vet!)

Nu ska jag börja fundera på något mycket värre. Hemläxan. Det är en sak att klämma ur sig något på några minuter. En helt annan att ha en dryg vecka på sig. Hej prestationsångest!

Förutsättningarna nu: Skriv en eller två scener, inte en hel novell. (”Får vi till slutet är det mer tur än skicklighet.”) Dra på med dialogen, var inte snål utan låt dem prata.Max tio sidor. Deadline 3 maj.
Vi ska läsa alla kursdeltagares texter men särskilt noga en text som vi ska granska kritiskt. Sedan får resten, och Sören, komma med sina synpunkter på svagheter och styrkor och skribenten får berätta hur hen tänkt med texten.

Vi har en massa ämnen att välja på och det har blivit hög tid att bestämma vad jag ska skriva om. Vi hörs!

Kursad

Jag känner mig som om jag blivit överkörd av en mental ångvält och precis lyckats undkomma med själen i behåll. Den här våren – puh! Jag har precis avslutat en 30-timmars kurs för nyföretagare. Den har inneburit att jag suttit måndag och onsdagar mellan 18 och 21 och fått ta del av inspiration och viktiga saker att kunna inför starten av min enskilda firma. Förra helgen gick jag också en grundkurs i bokföring, lördag och söndag mellan 9 och 16. Utöver detta har jag förstås arbetat. Sa jag puh?

Någonting blir naturligtvis lidande och föga förvånande är det skrivandet. Jag har inte släppt manus 2 helt, men dragit ner på tiden betänkligt under de senaste veckorna.

Nu är det alltså över med kursandet och jag ser ett annat ljus i tunneln. I går vaknade jag tidigt, var pigg och kände en fantastisk skrivlust! Datorn liksom drog mig till sig. Och det var roligt! Ägnade mig bland annat åt ett stycke som jag tycker är ganska bra i grunden, men som behövde lite jobb för att bli ännu bättre.

Snart blir det kurs igen! Nästa helg: del 1 av 2 med Sören Bondeson.

 

Yes – fullbokat!

I går började jag fundera på den där kursen med Sören Bondeson som jag anmält mig till. Skulle den bli av? Eller inte? Nu vet jag att det i alla fall inte är för få sökande! Föreningen Ordfront har stängt anmälan eftersom kursen är fullbokad och jag har tidigare fått bekräftat att jag är anmäld. Puh!

Stockholm, Stockholm nu kommer jag. Inte bara en utan två gånger inom loppet av några veckor.

Det var precis vad den här våren behövde! Fast jag har en massa annat skoj i form av bokreleaser och författarträffar närmsta tiden så är jag sjukt sugen på att njuta av den där känslan. Kurskänslan. När man är ett gäng i ett rum och bara drar i sig kunskap, testar nya idéer, vrider till det där som man tog för givet och ser hur något helt annat kommer ut på andra sidan. Pratar, andas, lever text.

PS: hade tänkt skriva när jag kom hem efter jobbet men fastnade i soffan med en näve gräddkola framför ett teveprogram jag inte brydde mig om. Äsch! DS.