Skrivarlyan 2.0

Hej! Vill bara berätta att jag visserligen inte är så flitig på bloggen men det beror inte på att det litterära livet går på sparlåga. Har lyckats uppfylla min ambition om att jobba med manuset varje dag, nästan varje dag.

En ny rutin är att jag sitter vid köksbordet med min lilla bärbara dator i stället för vid den vanliga platsen framför den stationära. Det känns som att jag inte håller på och tappar bort mig i facebook och annat tjafs då. Kanske är det spåren av helgen i Jönköping som biter sig kvar? Där hade jag inte tillgång till trådlöst internet och kunde inte ha datorn till annat än som ren skrivmaskin.

Miljöombyte är alltså bra även efter att en kommit hem. God fredag!

PS: om tolv dagar startar bokrean. DS.

 

Strukturshopping

Nyligen reflekterade min roman-vän Susanne Ahlenius kring ämnet struktur. Jag har också funderat mycket kring det där, nu när jag förmodligen gjort alla fel man kan med manus ett. Eller, fel och fel? Det lärde jag mig ju på Skriva-kryssningen att det inte finns några fel. Bara olika metoder som passar olika människor.

Men eftersom jag i övriga livet gillar ordning och reda och tydliga mål att jobba fram till så borde även mitt författar-jag fungera bäst på det sättet. Så som jag gjorde med Skuggplats – skrev på och ändrade karaktärerna efter hand som det passade för stunden – är alldeles för flummigt för mig.

Jag har saknat något bra sätt att få överblick över mina karaktärer, vad de gör i en viss tidsperiod, hur det påverkar resten av berättelsen. I går gick jag till byn och shoppade några verktyg som jag hoppas ska hjälpa mig: en white board och post it-lappar i glada kulörer.

Strukturverktyg

Strukturverktyg

Min tanke är att perspektiven, det allmänna och karaktärernas, ska symboliseras av en viss bestämd färg på tavlan som jag kan flytta runt och skriva korta kommentarer till. (Inser genast att det knappast kommer att räcka med fyra färger.)

Det borde bli betydligt överskådligare än den metod jag använde senast; att skriva upp alla scener i en wordfil. Det var ett jäkla skrollande.

 

Framtidsblick

När året närmar sig sitt slut är det naturligt att börja sammanfatta det gamla och blicka framåt mot det nya. I år är det mer än bara tolv månader jag knyter ihop: det är äntligen dags att visa upp ett manus som blev till en bok, hurra!

Även om det är svårt att släppa tankarna på Skuggplats nu när boken ska få se dagens ljus, så har jag sedan en tid tillbaka börjat tänka allt mer på de där andra karaktärerna som står på kö för att berätta sin historia. Mitt nya manus! Som ska bli SÅ mycket bättre än det första, just saying.

Nummer två har ingenting med nummer ett att göra, när det gäller innehållet (förutom att den också utspelar sig i Trollhättan). Ändå kommer Skuggplats att ha en avgörande betydelse även för tvåan. För jag lärde mig massor, massor längs vägen under arbetets gång. Mest hur man inte ska göra. Nog så viktigt.

  • Jag tänker inte börja med att hitta en titel. Den får heta Manus två tills vidare.
  • Jag tänker inte berätta om innehållet lika tydligt och tidigt som förra gången. Det ändrar ju sig hela tiden! Manuset i början är långt ifrån det i slutet. I Skuggplats förvandlades en bikaraktär till en av de viktigaste och mest utvecklade. Hepp!
  • Jag tänker tänka mer innan. Veta mer om mina karaktärer, inte hitta på efterhand. Bestämma deras styrkor och svagheter och drivkrafter. Och namn!
  •  Jag ska ha en klart tanke om dramaturgiska kurvor, var de ska placeras och varför. Det får gärna komma som en överraskning för läsaren vad mina karaktärer hittar på, men jag ska veta innan huvudpersonerna gör det.

Om Skuggplats var en lärobok så kanske nästa kan ses som ett delprov på vägen mot diplomet. Arbetet är påbörjat. Och det är hur kul som helst!

Skrivarhelgen startar NU

Gick upp tidigt och fick gjort allt det där praktiska som ändå skulle stört tankebanorna (disk, bäddning, tvätt, trist vardagstjafs). Tänker dela upp dagen i två pass på tre timmar vardera. Där emellan ska jag göra annat. Som att gå till byn och köpa fingervantar. Jag blir lika överraskad varje år av att hösten är kylig och förra årets vantar sorgligt håliga eller bortglömda någonstans.

Nu har jag stängt av mobilen, stänger snart ner internet och öppnar mitt manus för första gången på evigheter. Först på dagordningen: stryk en totalt oviktig karaktär.

När helgen är slut ska jag ha jobbat koncentrerat med texten i tolv timmar. Hoppas det för mig åtminstone en bit på vägen.

 

Jullängtan

Jag gillar jul för att det oftast innebär en massa sköna, röda dagar i kalendern. Den där hysterin orkar jag inte med. Människor som slåss om parkeringsplatser utanför stora shoppingkomplex och sedan väl inne fortsätter att slåss om saker de tror att någon vill ha men som kanske bara hamnar i en loppislåda i en oöppnad förpackning. Tanken gör mig kallsvettig. Särskilt som många inte ens har råd att hålla på så där. Egentligen.

I år ser jag extra mycket fram emot ledigheten. November och december har varit rätt hysteriska månader. Jag skyller på kåken. Den där jag ska skriva min nästa roman, men som ännu inte direkt bjuder in till skrivro. Publicerar en bild, så att ni förstår att jag inte alls överdriver.

Blivande skrivarlya

Blivande skrivarlya

För övrig vill jag meddela att i skallen har det börjat poppa. Idéer som jag testar på mig själv lite försiktigt, för att se om de har någon bäring alls. Tänk om någon gjorde så. Hur skulle omgivningen reagera? En utav de tankarna är jag särskilt nyfiken på att utforska. Det kryper lite i armarna, men skrivbegäret har ännu inte riktigt ramlat ner i fingrarna. Snart kanske. Till jul?

Måste snart bli klar

Skrivarhelg, stod det i arbetsplaneringen. Men oj, så trögstartad jag var i dag. Gjorde en hel massa annat innan jag äntligen fick rumpan på stolen i skrivarlyan och fortsatte bråka med Marika, som nu börjar bli något mer mänsklig.

Jag la till ett nytt kort kapitel i slutet och ändrade lite i början så att hon framstår mer som en schysst mamma och inte bara en frånskild morsa med ny pojkvän som betyder lite för mycket.

I morgon måste jag hamna framför datorn tidigare. Min deadline närmar sig med stormsteg och nu har den plötsligt blivit ännu viktigare att hålla. För helt ur det blå har maken och jag sett till att vi inte kommer att ha några som helst fritidsproblem den närmsta framtiden.

Vi har köpt hus. Utan att vara det minsta på jakt efter ett. Snacka om spontanköp vid kassan!

Och ja – det kommer bli en skrivarlya på vinden. Men man kan säga att det – ehrm – finns ett antal projekt som står före i prioriteringsordningen.

Vardagsglädje i novembermörkret

I dag var en vanlig gråkulen tisdag i november. En sån där typisk vardag som flyter ihop med andra dagar som är till förväxling lika och gör att dagarna bara går och när man tittar tillbaka kommer man med ångest på att hallå, det där var visst livet.

Men i dag gjorde jag just den här vardagen till något att räkna med. Jag är så nöjd med min tisdag och mig själv, för att:

  1. Jag tränade genast efter jobbet som jag hade bestämt.
  2. Jag struntade sedan i att slötitta på något teveprogram som jag ändå inte bryr mig om och satte mig i stället och skrev en timme.
  3. Märkte att på det där dokumentet med lektörens synpunkter har andelen Kvar att göra krympt betydligt till förmån för rubriken Färdigändrat.
  4. Det är fyra veckor kvar till min självutnämnda förlagsdeadline och jag börjar tro att jag kan hålla den.

Herrreeeeguuud! för att uttrycka sig lite ranelidskt.

Och ja, jag vet, jämfört med några av mina mest ambitiösa skrivarbekanta är lite träning och en futtig timme med manuset blott en ynka droppe i havet. Men jag får inte alltid till den där timmen, varken på gymmet eller i skrivarlyan, hur goda föresatser jag än har. Så klapp på axeln, från mig själv till mig själv.

Min kompis GW

Filade klart första utkastet av det där som jag skrev om förra gången, att karaktärerna tittar på Veckans brott. Och jag hade så roligt!

Mest åt Leif GW Persson.

Han har en massa kul manér för sig, ännu tydligare nu när jag research-tittat på programmet och detaljstuderat hur han pratar, andas, pillar sig i håret, plockar med glasögonen, lutar sig fram och tillbaka över bordsytan. Med mera. Och sen har han ju ett särskilt språk. En slags blandning av söderslang och professors-lingo som jag försökt fånga i mitt fiktiva specialprogram om försvunna personer.

Det känns som om vi känner varandra lite bättre nu. Du och jag, GW. (Och lite humor måste du ju ha, även om du i teven verkar göra allt för att dölja det. Annars skulle du ju inte saluföra bobblehead-dockor av dig själv!)

Sammanställning av helgen

Äntligen fick jag ro och ork att sätta mig och jobba med manuset. Är mycket nöjd med helgens insats, som bland annat innehållit följande från lektörens lista:

  • Har strukit 34 suckar (av 48!), knappt 20 rynkade pannor och tagit bort ett tiotal onödiga andningar. Behöver nog kolla igenom manuset en gång till senare, så att det inte innehåller en massa trams av det slaget när det är onödigt. Men ibland får karaktärerna självklart andas, sucka och rynka pannan!
  • Har påbörjat en mängd nya scener för att täppa till logikluckan att det är för lite ståhej kring Williams försvinnande. Nu har jag bland annat lagt till en jobbig kvällstidningsreporter (Lukas Lender!) och en smaskig löpsedel.
  • För att öka uppståndelsen ytterligare har jag planerat för att Missing People ska ta sig an William och att han blir ett fall i Veckans brott. Eftersom jag aldrig sett programmet får jag nog researchtitta först (tack för Play!) och noga anteckna alla manér som Leif GW Persson har för sig. Glasögon av, glasögon på, med mera.
  • Har ändrat några enklare logiska luckor som inte kräver så många nyskrivna scener. Någon fick jag till genom att stryka text, så det gick ju fort.
  • En synpunkt var att jag överanvänder greppet att ha enstaka meningar på en egen rad. Och nu när jag kollar kritiskt på detta ser jag det väldigt tydligt. Vad tänkte jag på egentligen? Har påbörjat ändringen av detta.
  • Fixa indrag efter ny rad samt raden efter dialog.Jag trodde att sådant layoutfix hörde till redigeringen av boksidorna, men hade väl fel eftersom det var en punkt jag absolut skulle ändra enligt lektören. Påbörjat.
  • Påbörjat ändringar som gör att dialogen talar för sig själv, utan att jag måste beskriva hur karaktärerna ser ut eller vad de gör när de säger något.
  • Redan i fredags tittade jag över slitna uttryck och märkliga ordval.

I fredags jobbade jag två timmar, i går fem och i dag drygt fyra timmar. Elva timmar på en helg. Inte illa. Men det är ganska mycket kvar, redigeringen tar väldigt långt tid eftersom jag hela tiden måste ha koll på att jag inte gör så att något blir tokigt före eller efter ändringen.

Var ska det sluta?

Ojoj, detta börjar bra. Gick upp före sju och åt frukost med sömndrucken make. Begav mig sedan raka vägen till skrivarlyan och dagens uppgifter. Utan att passera Gå. Eller i alla fall stanna vid diskbänken med koppar och tallrikar som ropade surmulet efter mig.

Skriva, inte diska. Ni hör ju. Jag är både wild AND crazy.