Oväntad skjuts

Dag två av min kurs på Fojo i Kalmar är till ända. Vilken verkstad! Mesta tiden ägnar vi åt olika övningar, testar verktyg och metoder för att förmedla känslor och stämningar i våra texter. Och även om målgruppen är journalister så är många av exemplen vi får från skönlitteraturen. Verktygen är ju som sagt desamma i mångt och mycket.

I dag skulle vi till exempel ”sälja” en kurskamrater på Fyndbörsen. Knepet var att beskriva personen som ett dött föremål (i min text blev bordsgrannen Björn en bil, i annonsen stod bland annat att det var en  ”välvårdad Volvo med 20 000 mil på mätaren”). Det var förbjudet att skriva ut personens namn för sedan fick vi höra alla beskrivningar och gissa vem som beskrevs. Kul! (Mindre kul kanske att jag som föremål blev en stol med ”bekväm dyna”. Hm! Sommarformen är inte vad den varit.)

Senare på eftermiddagen fick vi i uppgift att skriva ett anslag, en början på några få meningar (eller en enda) som ska dra in läsaren och få hen nyfiken på resten. Det skulle vara antingen början på ett personporträtt eller en roman. Och det skulle vara självbiografiskt.

Pust tänkte jag först. Romanen om mig, vad skulle den handla om? Med 15 minuters kombinerad idé- och skrivtid går det liksom inte att fastna i grubblande. Jag valde vad jag tyckte var den lätta vägen: en romanstart med min klassresa som tema. Det skulle väl gå att få några lockande rader av hur den osäkra 25-åriga metallarbetaren för första gången ser ett anrikt lärosäte från insidan. Tänkte jag. Utan att veta att det skulle komma mer.

Så här blev mitt anslag: ”Det finns inga likheter mellan Göteborgs Universitet och fabriken där bilar produceras på löpande band. Hon klev in på marmorgolvet med darriga ben.”

När jag hörde alla andras lockande starter blev jag ganska trött (redan) på min idé. Hur uttjatad och ointressant var den inte?

Därför sjönk jag in i en stor inre suck när nästa uppgift kom. Nu skulle vi testa att panorera och zooma in i våra texter. ”Låt inte texten stå still!” uppmanade kursledaren Rosmarie Holmström och visade några exempel på textsnuttar där skribenten visade upp en briljant förmåga att lotsa läsaren genom tid och rum, från stort till smått i en ständig rörelse framåt, uppåt, inåt.

Hur skulle jag kunna applicera det där på min text? Inte hade jag tänkt skriva någon självbiografisk roman och därför inte heller tänkt på någon fortsättning på de där första raderna. Men det var bara att börja jobba. Snabbt.

Så här blev det: ”Det finns inga likheter mellan Göteborgs Universitet och fabriken där bilar produceras på löpande band. Hon klev in på marmorgolvet med darriga ben. Hörsalen har plats för hundra och åter hundra studenter med stolsrader i bråddjup fallhöjd. Längst fram står en man. Översta knapphålet i hans skjorta har fransat sig och blivit för stort. Ny lyser hans hals vit samtidigt som han talar. Hundra och åter hundra pennor rasslar självsäkert i stolsraderna.
Vägen till biblioteket har himlen som tak. Där inne står dammiga böcker i täta rader. Allra längst in, bland Austen och Shakespeare och Defoe, finns en stol i ett hörn dit få hittar.”

När jag hade läst upp alstret var jag redo att knyckla ihop pappret till en liten boll att sparka in i närmsta papperskorg. Men då hände något. En liten minnesbild ploppade upp. Om Karin i manus 2 som gjort en klassresa och är familjens första student på universitetet. Jag har krånglat med hur det ska framgå – genom gestaltning – och bara skrivit en liten snutt från en examensfest där det hintas om hennes bakgrund.

Kanske kan mitt kursexperiment – i starkt förädlad form – införlivas i manuset? Jag tror faktiskt att det kan gå.

I morgon: skrivexperiment på Öland!

 

 

 

 

Persongestaltning (kurs #4)

Dags för ett nytt inlägg om erfarenheterna från Sören Bondesons kurs i Stockholm. Den här gången blir det en liten inblick i den svåra konsten persongestaltning.

En roman kan handla om vad som helst. Den behöver inte ens ha någon större handling, bara det är bra persongestaltning. Man måste bli intresserad av människan, vilja fortsätta läsa.

Gestaltning är ett ord som ofta blir luddigt. Gestaltning är inte information utan att levandegöra. Gestalterna får ett eget liv, de börjar leva i huvudet. Läsaren och skribenten möts på halva vägen. Författaren ger en hänvisning om miljö och person, men läsaren fyller i. Det är unikt för litteraturen: att man skapar bilder i huvudet och läsaren är med på resan.

Hur? Ge människor ett inre liv som gör dem intressanta. Man orkar inte umgås med pappfigurer, det blir tråkigt. Läsaren vill följa människor som tvivlar, löser problem, blir förbannade. Därför är det svårt med många perspektiv: det tar tid att gestalta människor. Ännu svårare är det i noveller.

Vanliga missar: man skriver ut för lite, sparar till senare. Läsaren måste från början veta något om människan, minst tre olika grejer för varje person – som man sedan återkommer till. Var inte för vag i början. Ofta tror man att det är tillräckligt spännande att inte veta, men NEJ. ”Människor som står i ett hörn och ser svåra ut” funkar inte som huvudperson.
Men å andra sidan: starta inte med ett CV. Pytsa ut under hela historien; hur ser känslolivet ut, vad gör de?

Tre sätt att gestalta människor.

  1. Den inre monologen. En gestaltning (spegel) av människans inre liv. Två varianter: den beskrivande. ”han tänkte att han skulle slå ihjäl kärringen.” Blir lite distanserat. Kan också vara närmare första person: ”nu går jag ut i vedboden och hämtar yxan.” blir närmare. Man får bestämma hur nära man vill vara i olika situationer. Hur man gör hänger ihop med berättelsen.
  2. Handlingar. Vad människan gör.
  3. Bakgrundshistorien. Något att luta sig emot, pytsa ut under berättelsens gång. Kommer hela tiden olika saker från karaktärens bakgrund, som berättar hur människan blev som den blev.

Nu: novellskrivande!

Att snacka om det som bränner

Just nu tänker jag extra mycket på hur folk pratar. I mitt manus, alltså. Efter kursen med Sören Bondeson är det som att en den där berömda polletten trillade ner. Visst, jag har både lästa och hört om hur viktigt det är att karaktärerna pratar så att det blir trovärdigt, men jag har helt enkelt inte varit mogen att ta till mig kunskapen.

Förrän nu! Hoppas jag åtminstone, för jag känner mig fortfarande som ett barn som testar en ny leksak.

Den där leksaksliknelsen är inte helt tagen ur luften – för det är kul att försöka få påhittade figurer att prata om man gör i verkliga livet. Och mänskligt kommunikation går sällan ut på att bara byta information rätt och slätt.

Nyligen skulle jag till exempel ha en dialog där karaktär A och B pratar om A:s förhållande till sin dominanta dotter som hon inte vågar stå upp mot. A vill undvika ämnet, det är jobbigt att prata om att man kan vara rädd för sitt eget barn.

I grundvarianten var det så där blixtlåstråkigt.
”Är du rädd för ditt eget barn?”
”Men vad säger du, det är väl klart att jag inte är!”

Typ.

Nu när jag ändrat så håller A på med en massa oviktigt strunt och i stället för att svara ställer hon motfrågor om vardagliga saker (som ”när är maten klar” och ”dricker vi vatten till?”). Det märks att frågan bränner just för att hon undviker den. Så. Mycket. Bättre!

Ska (kanske) lära mig att skriva

Ända sedan jag läste Sören Bondesons Konsten att döda har jag varit nyfiken på att gå någon av hans kurser. Lusten ökade ett snäpp när jag lyssnade på hans föredrag under Skrivas kryssning i november 2013. Och häromdagen såg jag ett inlägg i en av författargrupperna jag är med i på Facebook. En kvinna hade anlitat Bondeson som lektör och varit minst sagt helnöjd. De hade suttit i sju timmar och gått igenom varenda ord i hennes bok. Jösses!

Det som gjort att jag tvekat är avståndet. Skrivarkurserna med Sören Bondeson genomförs i Stockholm, där arrangören Ordfront finns. Kursen pågår i fyra dagar, som är uppdelade på två helger. Nästa tillfälle är den 25-26 april och den 9-10 maj.

Och vet ni vad – den här gången struntade jag i att det är dyrt och ligger 42 mil från mitt hem. Jag har anmält mig! Tjoho!

Den första helgen hänger maken på, så det blir en kombo av skrivande och myshelg med restaurangbesök. Jag har till och med bokat flyg och hotell trots att jag inte ens vet om jag fick plats på kursen. Deltagarantalet är som mest 12 personer och det har gått två år sedan kursen gick senast så det kanske blir lite tryck.

Men so what. Det värsta som kan hända är att jag får åka till huvudstaden och umgås med vänner vi sällan ser och det kan jag faktiskt leva med.