Att vakna med lust

Har haft några riktigt jobbiga veckor rent professionellt. Skulle behövt klona mig åtminstone en gång för att hinna med allt. I går var jag ledig och stupade i säng före 22 efter en dag med friskt trädgårdsarbete.

I dag! Vaknade pigg och utvilad strax efter 6. Kände något i kroppen. Skrivlust! Gick upp vid 6.30 (på en ledig dag!). En timme senare är datorn i gång och jag är mer än redo att ägna manus 2 lite kvalitetstid.

Har förresten avslutat kursen med Sören Bondeson, återkommer med lite fylligare rapportering om detta. Men jag lyckades till slut få iväg min övningstext som fick helt okej mottagande av de övriga deltagarna på kursen. Olyckligtvis inte så djupa kommentarer från kurskamraten som fick i uppdrag att opponera på mig eftersom ”hen hade missförstått vems text som skulle djpupanalyseras”. Trist och nonchalant, uppdraget var solklart.

Jag hade tänkt publicera texten här men avstår av två skäl. Dels blev den så lång och extra jobbig att läsa eftersom jag inte kunde formatera webbtexten med indrag som gav lite andrum. Men det viktigaste skälet är ändå att texten hör till Manus 2 och jag har ju bestämt att jag inte ska göra som med ettan och visa upp långa stycken i förtid. (Som om någon som eventuellt läser här också läser boken som eventuellt blir kvar någon gång och dessutom kommer ihåg detta inlägg.)

Lördagskväll i skrivarlyan

JA! Det är 1 november och jag har ägnat inte mindre än fyra timmar av min eftermiddag/kväll åt manus 2. Lördag kväll, dessutom. Lite godis, lite vatten och en massa uppdämd bestämdhet och lust att skriva gjorde susen.

Förvisso skrev jag inte särskilt mycket. Dagens insats handlade mer om att kolla över vad jag gjorde senast (för VÄLDIGT länge sedan). Och hepp! Det fanns visst en poäng med den långa ställtiden, för nu såg jag snabbt och tydligt hur väldigt framtung historien var. En massa bakgrund i den viktiga första delen, vilket är ett stort tabu enligt min nya husgudinna KM Weiland – och jag tror henne fullt ut.

(Skuggplats lider för övrigt av samma problem med för mycket info i början, och nu är ju tanken att jag inte ska upprepa mina misstag utan ta lärdom av dem.)

Så jag höll på och funderade och ändrade. Tack vare att jag testar Scrivener så är det arbetet plötsligt löjligt lätt. Bara dra och släppa textsnutten till ett mer lämpligt ställe och sedan få full överblick på resultatet. Jag är fortfarande nybörjare men lär fortsätta använda programmet och ser nu ett slut på det eviga word-skrollandets dagar. Hoooray!

För övrigt funderar jag också på att stryka en av bihistorierna. Den kändes plötsligt helt onödig. Får sova på saken.

Snart november

Jag har inte glömt mitt löfte till mig själv: i november ska manuset öppnas varje dag. ”Varje” innebär minst fem dagar per vecka, för det är ingen idé att avge löften som i praktiken är omöjliga att hålla.

Det betyder att jag börjar (om) i morgon. Och goda nyheter: jag längtar. Vill få fart på de där figurerna, den där storyn som jag tycker borde ha en riktigt bra chans att bli något.

För övrigt så är inte min tänkta skärpning i just november på något vis kopplad till NaNoWriMo* som råkar börja då. I år är jag inte med eftersom jag inte tyckte att det gav mig så mycket förra gången, när jag testade för första gången. Eller jo, något fick jag ju: dåligt samvete för att min produktion inte höll måttet.

*NaNoWriMo Står för National Novel Writing Month, som går ut på att man ska skriva en roman/ett utkast på 50 000 ord på en månad.

Äntligen lördag och regn

Vaknar till regnet som smattrar mjukt mot gatan utanför. Ledig lördag, utan en endaste plan, ett endaste måste. Tack vare de där dropparna inte heller någon inre trädgårdsmästare som skriker order om vad som ska utföras där ute på vår gröna plätt.

Ska skriva. Äntligen! Fortsätter på min sommarspänningsnovell. Nu ska karaktärerna Oscar och Mathilde vara beredda på att bli rädda – riktigt rädda.

En lätt ryckning …

Jag kände något tidigare i dag. Något som fick upp mig ur tevesoffan som annars varit en lite väl kär vän sista tiden. Det var något som pirrade i mig, liksom från insidan, och vägrade släppa greppet.

Skrivlust. Ja!

Och det trots att jag försöker överleva en riktig skitvecka just nu. Eller kanske just därför. Jag behöver få fly in i en annan värld, en där jag bestämmer precis hur folk ska agera och vad de ska säga och hur de ska säga det.