Lögnen

Jag är så jäkla fake. Står och berättar om min skrivprocess offentligt när jag ingen har. Jag har fastnat i nåt slags tillstånd då jag närmast känner mig rädd för mitt manus. Det där som jag borde ta tag i. Det där som jag säger att jag jobbar med.

Har jag tänkt för mycket på att jag ska planera storyn, med dramaturgiska kurvor och krokar och bihistorier och tidsplan och försökt sätta mig in i Scrivener och … Ock, ock. Så blir det liksom för stort, hela projektet?

I stället för att skriva ser jag på teve, wordfeudar. Hittar på hundra andra saker under de där stunderna när jag har tid och borde umgås med mitt manus åtminstone, om jag nu inte hittar orden. Det är nog det som är felet. Det har gått så lång tid att jag inte känner de där karaktärerna längre. De har flutit ut på en bräcklig träjolle och skymtar knappt bland dimsjoken. Ibland hör jag dem, som en vag hörselhägring.

Jag får skärpa mig nu. Dyka i och dra dem i land, rädda dem. Om de vill ha mig.

Löfte till mig själv (offentligt på bloggen så att jag inte kan gömma mig) blir att i november ska manuset öppnas varje dag.

Motståndsrörelse

Jag älskar att skriva och skapa karaktärer och fiktiva berättelser. Det är bland det bästa jag vet. Brukar jag säga.

Men varför, varför, varför känner jag då ett sånt massivt motstånd inför att göra det? Det är enbart tack vare min höga arbetsmoral som min senaste novellidé faktiskt har växt till sig i helgen. Har bestämt att jag ska skriva en timme per dag. Och har jag bestämt så blir det så. Men inte utan att först skjuta upp den där timmen så långt det går och hitta på en miljon andra saken som bara MÅSTE bli klara först.

Jag tror att det är för att jag skriver nytt. Den fasen är den jag gillar minst. När det är oklart hur det ska bli, om det ska bli något alls. Däremot älskar jag när det finns ett ordentligt skelett till en berättelse på pränt, även om det är kantigt och uselt skrivet. För då kan jag utveckla, fila, slipa. Kort sagt: hantverka.

Det är den moroten jag får påminna mig om. Den hägrar ganska nära min mule, för jag har trots allt skrivit ner det mesta av första utkastet till min sommarnovell. Hurra!