Gratis fika (skrivtid ingår)!

veckansvego kladdig chokladkolakaka

Förra veckans fika: kladdig chokladkolakaka (bild ovan). I kväll: en simpel rulltårta (med jordgubbsfyllning). Om nu inte trevligt sällskap, inspirerande övningar och skrivro skulle räcka finns det alltså flera orsaker att komma till Studiefrämjandets skrivkafé i Trollhättan på tisdagarna.

Vi har plats för fler. Välkommen!

skrivkafé

Övningar önskas!

En stående punkt på Studiefrämjandets skrivcafé är frivilliga skrivövningar. Den som behöver lite inspiration eller hjälp med att komma igång kan utgå från några olika uppgifter som ledarna förberett.

Nu är jag en av ledarna. På tisdag i nästa vecka är det mitt ansvar att ha med något som kan få andra att dra proppen ur skrivbaljan.

Hjälp!

Några idéer har jag förstås, till exempel ”vad händer om …” som jag skrev om tidigare. Men det är många gånger kvar. Har du tips på en bra övning? Eller vet du någon bra sajt där jag kan botanisera? Tipsa gärna!

Snabbskrivet

I dag var det mastodontträff på skrivarkursen – tre timmar på ett kafé. Eftersom starten försenades klämmer vi ihop sex träffar på fem, och därför blev det längre i dag.

Vi hann med flera korta skrivövningar. En gick ut på att vi fick en lapp med sex olika fraser. Vi skulle använda minst en av dem i en berättelse som vi fick 20 minuter på oss att slutföra.

Detta var fraserna vi fick:

  • orm i gräset

  • då lade han handen över

  • döden var nära nu

  • något som droppar

  • vad mamma skulle säga

  • alldeles mörkt, men

    Och så här blev min snabbt nedtecknade historia:

    De hade träffats i natt igen fastän båda visste att det var förbjudet. Kanske var det som hänt ett straff. Blöt asfalt. Skrikande däck. Ett fyllo som körde mot rött och fick hennes blå Audi att bli en halvmeter kortare.

    Sedan. Blåljusstackato och skrikande sirener. Ilfart mot sjukhuset.
    Och nu var de här. Han på en säng med landstingsvita lakan och ett ansikte som nästan försvann in i kuddens nyans. Högerarmen i ett blodigt paket. Och insidan … läkaren hade inte behövt säga något, hon förstod ändå att döden var nära nu.

    ”Finns det någon annan anhörig som vi ska kontakta” hade läkaren sagt, som för att fylla ut tystnaden.
    Hon ville inte svara. Orden krängde och stretade emot som en orm i gräset. Visst fanns det anhöriga. En fru och två barn. Det var de som skulle vara här, inte hon.
    Hon hade bara skakat på huvudet, satt sig vid hans sida. Ville ha honom för sig själv en sista gång. Hon strök försiktigt på hans vänsterarm, den friska. Då la han handen över hennes och hon stillnade i rörelsen.

    Det var märkligt tyst, bara pysandet av maskinen som höll honom igång och något som droppade längre bort. Steg susade förbi i korridoren, livet fortsatte, vardagen mitt i natten. Utanför fönstret var det alldeles mörkt, men månen var full och lyste upp den svartvåta parkeringen när molnen snabbt drog förbi.

    Det pep från maskinen. Snabbare. Intensivare. Ljudet fick människor att rusa till.

    Hon såg allt som i en film, var bara en åskådare på avstånd. Såg hur de slet upp hans skjorta, skrek ut order, kämpade för att rädda hans liv.
    Han var här bara för att de hade bestämt sig för att träffas. Fast båda visste att det var förbjudet.
    Hon borde inte vara här. Och nu när hon ändå var det borde hon ringa dem, de anhöriga, och säga vad som hänt. Men det ända hon kunde göra var att gråtande trycka sig mot väggen och undra vad mamma skulle säga.

    Som du kanske märkte fick jag med inte en utan alla fraserna. Guldstjärna på det. (?)

  • Min kompis GW

    Filade klart första utkastet av det där som jag skrev om förra gången, att karaktärerna tittar på Veckans brott. Och jag hade så roligt!

    Mest åt Leif GW Persson.

    Han har en massa kul manér för sig, ännu tydligare nu när jag research-tittat på programmet och detaljstuderat hur han pratar, andas, pillar sig i håret, plockar med glasögonen, lutar sig fram och tillbaka över bordsytan. Med mera. Och sen har han ju ett särskilt språk. En slags blandning av söderslang och professors-lingo som jag försökt fånga i mitt fiktiva specialprogram om försvunna personer.

    Det känns som om vi känner varandra lite bättre nu. Du och jag, GW. (Och lite humor måste du ju ha, även om du i teven verkar göra allt för att dölja det. Annars skulle du ju inte saluföra bobblehead-dockor av dig själv!)

    Krax, krax, sa författaren

    Jag är en ganska tystlåten person. Gillar att lyssna, iaktta. Just nu är det helt andra saker på tapeten i skrivarlyan.

    För jag håller på med högläsningsövningar igen. Tycker faktiskt det är ganska jobbigt att höra min egen röst hela tiden. Mal, mal, mal. Tugg, tugg, tugg.
    Försöker vara lite teatralisk, höja och sänka tonläget, för att det inte ska bli så förbaskat entonigt. Det blir ingen ansökan till scenskolan härifrån, kan jag härmed berätta.

    Men även om det är lite kinkigt så tar jag tjuren vid hornen, en klunk honungste och fortsätter. För det är så nyttigt. Så fort orden kommer ut i ljuset så hörs det direkt när något klingar falskt. Då snubblar tungan och gör en frivolt. Ingen vacker syn.

    Tekopp

    Högläsarens bäste vän.

     

     

    Ny produktionsstrategi

    Efter London. Skallen är som bakfull efter alla intryck. Och jag som skulle bli så produktiv nu.

    I måndags var det okej. Intalar jag mig. Men egentligen skrev jag inget nytt, bara slipade till en övning som jag gjorde på kursen.

    I går var det katastrofläge. Satt visserligen vid datorn hela dagen. Hade till och med texten uppe. Men skrev? Det kan jag inte skryta med. I stället blev det lite facebook, lite photoshop, lite wordfeud, lite skrivande på bloggen, lite läsande på andras bloggar, lite tankeflykt i allmänhet.

    Såg att en av mina kurskamrater fått ett produktionskrav på två A4 per dag. Jiiiiissseeess. Det fick mig att skriva Kom igen!!!! med fetsvarta, arga bokstäver i min arbetsplanering för i dag.

    Och det ska jag. Med hjälp av en komigång-övning från kursen som går ut på att man på måfå väljer ut en fras från baksidan på en kontaktkarta. Det kan stå till exempel ”Jag har disciplin”. Sedan ska jag skriva något om det i tio minuter utan att fundera på att det ska bli särskilt bra. En slags lugn jogg innan löpturen tar fart på allvar.

    Övningskort

    Ordkortlek

    Hej, Hättan!

    Är lite trött efter att ha stigit upp vid 04.30 och väckt liv i den engelska tuppen innan jag stapplade iväg till Paddington station för att ta tåget till Heathrow där planet förde mig till Göteborg där den älskade maken stod och väntade och tog mig hem till Trollhättan. Som ibland kallas Hättan.

    Jag är alltså hemma men ändå inte säker på att jag har landat. Vilken vecka! Vilka kurskamrater! Vilken ledare! En ny öppningsscen med spänstig (?) dialog, nya ingångar till hur jag ska presentera den störda karaktären Agnes och en hel del annat bubblar i huvudet och väntar på att få hamna på pränt.

    Bildbevis kommer vid senare tillfälle. Men nu, för fasen, är det ju helg. En tradition som jag håller på trots att jag redan haft lördag hela veckan.