Snart tillbaka

Hej! Vill bara tala om att jag lever och har hälsan men däremot inte skriver något särskilt alls för tillfället. Allt är ändå som det ska. Jag har varit på en toppensemester i Österrike – bjuder på ett skönt bildbevis att njuta av (upptäckte att det där gnälliga förra inlägget var mitt senaste, ve och fasa). Hörs snart!

lantligt landskap

På okänd mark

silhuettpublik

 

Helt galet. Jag, Minna Ulin, har denna helg varit på fotbollsmatch. Och inte vad som helst för blåbärsserie, utan engelska Premier League. Liverpool vs Hull City.

En killkompis har fyllt 40 och ville uppfylla en gammal dröm genom att åka till Liverpool och se favoritlaget spela. I helgen blev det av och jag var en av de fyra som ingick i sällskapet. Och den enda som inte kunde ett endaste dyft om vilka som ingick i truppen eller annan kuriosa. Men kul hade jag ändå! Vi stod på det som är fansens allra heligaste, the Kop på Anfield arena, där de allra mest inbitna hejar fram sitt lag med sånger och ramsor. Det var svårt att inte ryckas med.

Nu hade ju detta inget med skrivande att göra. Ville bara berätta att jag för en gångs skull hade en bra anledning till att jag inte producerat någon text. Men snart är alla räddningars månad november här – och då ska det bli åka av på ett helt annat plan. Todelo!

Ordkunskap

I dag har jag lärt mig två saker, båda mycket positiva. Det första är att en trädgård går att använda till att slappa i. Man måste inte ha på sig arbetskläder och med svetten lackande jaga ogräs, plantera om något eller odla. Det går att bara sitta i en solstol med en tidning och njuta.

Och eftersom ovan nämnda tidning var senaste numret av Skriva (som kom för ett par veckor sedan men som fram till i dag varit inplastad och oläst) så lärde jag mig också ett nytt begrepp.

Ställtid.

Det är tiden då författaren inte skriver eller sitter och petar med annat i sitt manus. Men som ändå är både produktiv och viktig – det är den där luckan då vi finner tid att mentalt gå igenom en massa viktiga saker som vi sedan kan ta med oss när det är dags att faktiskt skriva. Det kan man göra samtidigt som man trädgårdsarbetar (häpp!), diskar eller läser till exempel.

Bästa nyheterna på länge. Jag prokrastinerar med andra ord inte för tillfället. Jag bara utnyttjar min ställtid till max.

Svart och vitt

Det är så mycket jag borde och skulle. Skriva, för det första. Men jag har vänt ryggen åt manuset och inte skrivit en endaste icke-jobbrelaterad rad på hela september och knappt något innan dess heller.

Jag har hamnat i nån slags livskris, minor sort. Det pågår en massa strul och inget kommer göra det bättre om inte jag själv agerar. Därför borde jag vara taggad som aldrig förr och bara ta tag i det. Men allt som händer är att jag förgås av en inre längtan, mot nytt, mot annat, som bara gör mig förlamad och får magen att pyra av ilska och vanmakt. Jag ser egentligen de där naturliga stegen som jag borde ta. Men jag står still, bakbunden av feghet och rädsla i en rätt ocharmig mix.

Men just när jag behöver det som mest händer det faktiskt väldigt roliga saker också. Litteraturrelaterade, vad annars?

  1. Har varit på mitt första möte med Facebook-gruppen Författare i Väst. Det gav mersmak! Och kontakter. Nu ska jag till exempel stå och visa upp Skuggplats på kulturdagarna i Uddevalla 8-9 november tillsammans med Charlotte Wikhall, som skrivit fem romaner varav en – Mirakeldagar – är rykande färsk. (Mer info om kulturdagarna senare, det verkar inte finnas något på kommunens hemsida än.)
  2. Jag har fått klartecken för att det blir en författarkväll med mig på Kronan Bibliotek i Trollhättan. (Hjälp!) Datum är inte helt spikat, men vi har pratat om två onsdagar i oktober som möjliga alternativ. Jag ska snacka om mig och Skuggplats i en timme ungefär, frågestund och boksignering ingår. (Sa jag hjälp!?)
  3. Och snart är det bokmässa igen. Har ovanligt många montrar med kända ansikten att besöka i år.

Annat roligt som hänt: Susanne Ahlenius erotiska deckare Dödlig åtrå har släppts! Här kan du läsa om vad som verkar ha varit en magisk releasefest. Kunde inte närvara tyvärr, eftersom den var på en måndag och dessutom i Stockholm.

Lovar att fortsätta på positiva spåret och se till att SKRIVA nåt till nästa inlägg.

Dagens verktyg

Äggklocka

Bara sju minuter kvar!

Jag har testat ett nytt grepp ett par dagar, för att komma åt herr Prokrastinering. När jag tryckt igång datorn sätter jag en äggklocka på femton minuter. Det är min ”uppvärmningstid” då det står mig fritt att kolla facebook, bloggar, mejl och what not.

Senast när den ringer (väldigt högt!) ska jag ha öppnat dagens manusuppgift och kanske till och med hunnit plocka med ett ord eller två. Om inte, är det en tydlig signal att jag ska släppa allt annat och GENAST SÄTTA FART!

Det här tipset kommer från Ann Ljungberg. Jag har anmält mig till hennes gratiskurs Skriv boken steg för steg, vilket innebär att man då och då får ett mejl med lite matnyttigt för skrivandet.

Fast. Nu ljög jag visst. Hennes tips var ju helt tvärtom. Man ska sätta sin äggklocka, så långt är det rätt, men under tiden som den tickar ska man arbeta intensivt och får släppa sitt manus först när tiden går ut.

(Rebell är mitt mellannamn.)

”Feltryckning räddade kulturtant”

Fredag efter tröttsam arbetsvecka som ännu inte ens är slut. Make på äventyr. Ensam gräsänka med kulturella ambitioner. Så vad gör man? Skriver dikter, läser stora verk, skapar. Kanske.

Jag å andra sidan parkerade rumpan i en bekväm tevefåtölj med en gigantisk påse smågodis som sällskap. Åt till gränsen för illamående. Sträckte mig för att byta kanal men tog visst fel fjärrkontroll. Svart ruta, bara en –bleep-bleep-bleep– siffra i ett hörn och ingen möjlighet att återgå till föregående läge.

Åhhhh. Mörka moln. Jag blev så bleep-bleep-bleep-bleep irriterad att jag hade lust att slänga ut -bleep-skapet.

Sen kom jag på mig själv. Detta är ju ett tecken från ovan. För vad håller jag på med? Här serveras en riktig chans att äntligen göra allt det där jag inte hinner annars (och ja, hinner uttalas just här väljer bort). Alltså blogga, skriva rent mitt manus, skriva ner anteckningar till utlovad feedback kring Minnets envishet eller fortsätta läsa nästa bok som ligger och ser övergiven ut på nattduksbordet.

Ändå hade jag i stället tänkt välja den där dumburken, som ändå bara bjöd på gammal skåpmat jag inte ville se ens första gången.

Var är passionen?

Det var det, det

För fem veckor sedan satt jag här på bloggen och babblade om alla veckor i frihet jag hade framför mig. Sen sa det sviiiisssccchhh! Och nu är semestern över, för i morgon är det vardag igen.

Självklart har jag inte gjort allt det där jag skrev. Jag har fikat mer än jag tränat, läst alldeles för lite och skrivit ingenting alls. Men det har ändå inte varit helt bortkastat, ur författarsynpunkt. För jag har läst nästan hela mitt manus, bara några futtiga sidor kvar nu. Och med ett hälsosamt sjumånadersperspektiv stod flera saker plötsligt solklara.

Som att en karaktär ska bort. Markera, delete. Bara sådär. Utan att det kommer bli nån skillnad i huvudstoryn. Så varför skulle han vara kvar.

Jag märker också att jag gödslar med känsloladdade ord, särskilt när det handlar om karaktären Marika. Det är ju hennes son som försvinner och självklart ska hon vara förtvivlad men det måste komma fram på annat sätt, mer sparsmakat, än det jag har framför mig nu. Läsaren ska ju kunna dra slutsaten om hennes sorg utan dessa gräsliga adjektiv som jag tyngt ner berättelsen med. Bedrövligt!

Jag har bestämt vad nästa steg i följetången om Bakom stängda dörrar blir också. Mer om det i ett senare inlägg.

Och till slut – newsflash – jag har läst ut Peter Fahléns bok Minnets envishet! Det tog löjligt lång tid, mest för att jag märkte att det inte funkade att läsa vid sängdags när jag redan var lite halvtrött. Den berättelsen kräver uppmärksamhet! Mer ingående rapport kommer, först till skribenten och kanske senare till bloggen.

Ha det underbart, alla ni som fortfarande firar semester!