Frisedel

Hej, det är jag, den sällan sedda gästen på min egen blogg.

Kort uppdatering: jobba, jobba, prosit, jobba, slipa, måla, host, host, spika.

Har alltså börjat arbeta efter juluppehållet och fortsätter med evighetsprojektet husrenovering samtidigt som jag försöker mota en förkylningsolle i grind. Orkar knappt läsa innan sängdags, är helt slut.

Som väntat har jag inget hört från förlagen, de vill ju ha två till tre månader på sig att refusera så det ska de få.

Och jag var inte med i radioprogrammet Christer. Det ringde visserligen en tjej och ställde lite frågor och undrade om jag fortfarande var intresserad. Det betydde dock inte garanterad medverkan och inte återkom de. Kvoten 40-åriga journalister var väl fylld. Eller så var det för att jag inte för mitt liv kunde komma på ett snabbt svar på en av frågorna: om du fick vara en romankaraktär för en dag, vem skulle du välja? Vet fortfarande inte!

Och nej, inte en rad har jag skrivit på något fiktivt. Tur att jag skriver i jobbet så att jag inte glömmer helt hur man gör.

Även om jag nu befinner mig i romanlimbo så kan jag lova en sak: jag kommer tillbaka. Jag har för en gångs skull släppt lite på mina tyglar och gett mig ledigt, men det är ju inte för all framtid. Vi hörs!

Jag är inte helt karaktärslös

Häromdagen blev jag lite ivrig och satte mig och bara skrev ner allt jag kom på om en idé som jag burit på ett tag. Var folk jobbade, hur de hamnat där de är, vad som driver en av karaktärerna till en ganska ovanlig handling och vad NNs vuxna barn tycker om det som sker.

Hur roligt som helst! Idén är fortfarande allt för lös i kanterna för att jag ska känna mig bekväm med att berätta om den i detalj. Men så mycket kan jag avslöja att den utspelar sig i Trollhättan (var annars?) och att berättelsen har två tydliga huvudkaraktärer, en man och en kvinna.

De två ännu namnlösa karaktärerna knackade tidigt på och klev in i mitt medvetande. Just nu håller de som bäst på att rumstera om och göra sig hemmastadda. Varmt välkomna, säger jag!

Dags att vända blad – igen

Häromdagen började jag på ett av fynden från bokmässan: Caitlin Morans Konsten att vara kvinna. Kommer att lägga ner den. Åtminstone tillfälligt.

Den är inte dålig, det är verkligen inte det. Även om den inte helt motsvarar baksidestexten och promotionsnacket innan, där det gång på gång framhålls hur rolig boken är. Den är rolig. Men också allvarlig, arg, ambitiös och driven. Jag gillart. Men just nu behöver jag fiction, något som drar mig ur den här verkligheten och bort i världar jag annars aldrig får besöka.

Och efter förra sega läsupplevelsen tror jag att jag har precis vad jag behöver i en bokhylla nära mig. Anders de la Mottes uppföljare till succén [geim]. Återstår att se om [buzz] är en lika effektiv bladvändare.

Ahhhh!

Så äntligen. Deadlines på jobbet är mötta och avklarade, gamla papper och surdegar från skrivbordet rensade. Än har inte skallen hunnit i kapp för jag är tröttare än kôrv som man säger här i Trollhättan.

Ett gott tecken: jag kände skrivlust när jag kom hem i dag. Dessvärre tog jag ut kreativiteten på annat. I juni lovade jag styrelsen i min bostadsrättsförening att fotografera vår omgjorda gård. Äntligen fick jag det ur världen.

Lite kreativt jobb alltså, även om det inte blev något på papper.

gårdskollage

Kreativt utlopp …

Kaos dödar kreativitet

Körigt värre på jobbet, massor av aktiviteter vid sidan av (mestadels roliga!) och lite vanliga rutiner i form av träning och annat på det.

Summa: hjärnan i kaos, splittrade tankar, ingen ro att hitta idéer till noveller eller skisser till framtida böcker.

I mitt fall är lugn, inte kaos, som göder produktiviteten bäst.

Om en dryg vecka lugnar det sig lite. Då!

(Och nej, har inget mer hört om lektörstjänsten. De letar väl vidare.)

Amatörpsykolog

En tanke slog mig i morse. Vågar jag inte bli klar?

Har ju haft en veckas skrivuppehåll. Bara inte pallat att sätta mig och jobba på. Trots att jag har ganska klara idéer kring vad som ska läggas till. Trots att jag nästan är klar.

För det är nära nu. Det är mycket nära nu.

Visst, några tillägg, lite puts. Men herregud vad det är nära nu.

Så då kom alltså den där tanken när jag började fundera på varför i allsin dar jag inte bara satte mig och gjordet. Är jag rädd för vad som kommer sen? Vågar jag inte släppa taget? Säga bye, bye lille vän nu har jag gjort vad jag kan så nu får du klara dig själv.

Insikten skakade om mig lite. För jag är väl ingen jävla fegis?

Nu: skriva!

Som maskrosfrön för vinden …

… ja så enkelt skingras de. Mina planer för boken alltså.

Men jag har skrivit. Massor, massor. Bara det att det har handlat om hyreshöjningar, ministerbesök och bostadsbränder.

Inte en rad om en fiktiv unge som försvinner.

I dag satte jag jobbpunkt vid 19-tiden. I går var jag hemma efter 19.30.
Ja. Det är nu ni ska tycka synd om mig!
Och ja. Det är nu ni ska förståelse för att boken aldrig verkar bli klar.

Jag får se fram emot helgen av flera skäl. Då ska jag vara helt ledig från jobb och i alla fall få några timmar över till William och alla andra karaktärer.

De tror väl snart att jag övergivit dem.

Svart måndag …

… ja, visserligen rasade inte börsen. Och inte protesterade FRA-motståndarna på grund av mig.

Det var nog egentligen bara jag som drabbades av sura uppstötningar vid tanken på att jag inte kommer att ens öppna mitt manus i dag.

Först jobb, jobb, jobb. Sen matlagning. Och nu: måndagens traditionella pubquiz. Bästa laget, After Victoria, har chans till fyra segrar i rad! Sånt får man väl inte missa?

Men nu för jag handen över platsen där jag tror att hjärtat bor. Lovar högt och högtidligt att jag ska klara veckans skrivarmål trots den dåliga starten. Hey, det är ju massor av dagar kvar!

Snavade till på vardagen …

Oj, det var den mest produktiva dagen någonsin. Skrev, skrev, skrev. Allt liksom bara landade där det skulle. Vilken toppendag, en av många. Har knappt räkningen på alla som genererat tusentals nya ord som passat precis där de skulle i manuset.

Näeh! Det hände något i dag. Sovmorgon, tvätt av bil, lunch på stan, frisörbesök (ett riktigt, för mig!), ”en” öl på stammispuben därefter. Och inget skrivande.

Inte en rad. Knappt att jag har tänkt på Isabella, Marika och de andra.

Så du vet ju hur läget är nu. Jante står och gapar om min oduglighet. Tack vare den där ölen struntar jag i det. Just nu. Men förmodligen blir det lite helgarbete för att balansera upp.

För jag har ju så mycket som måste ut och tiden är utmätt. Om en vecka sitter jag i ekorrhjulet igen. Då blir det skrivande på helger och kvällar, precis som för de flesta med författarambitioner.