Regn & ro

Jag har varit ledig i två och en halv vecka och hittills ägnat mig åt att bada, grilla, hänga med folk och pyssla med hus och trädgård. Som sig bör!

Jag brukar faktiskt inte skriva eller göra särskilt mycket annat som har med skönlitteratur att göra på sommaren. Men i dag hände det! Efter en dag med målarpensel i handen pockade lusten på. Maken roade sig i en biljardhall och ute öste regnet ner. Lugnet hann i kapp mig. Jag plockade jag upp mitt utskrivna råmanus och började läsa. 

Har nu hunnit till sidan 28 av 72. Visst återstår en massa jobb, men till min glädje upptäckte jag att det inte är en total katastrof. Hoppet lever!

Nystart

Jag hör sannerligen inte till dem som säger att det ska bli skönt att komma in i rutinerna igen efter semestern. Tvärtom! Jag skulle kunna vara ledig alltid, om det inte var för det där med ekonomin.

Men alldeles nyss fick jag en liten ryckning som jag tror hade med det där att göra. Jag kände att jag såsat runt nog. Rent skönlitterärt, alltså. Det är dags att skriva och jag längtar.

Förutom att fortsätta finslipa på manus 2 så ska jag också knåpa ihop en berättelse på Trollhätte-tema. Nästa år fyller staden 100 år och det ska firas på en mängd olika sätt. Till exempel vill kultur- och fritidsförvaltningen att medborgarna skicka in dikter, noveller, reportage … ja kort sagt text med orten i fokus.

För snart fyra år sedan fick jag med novellen Kärlekens stig i Trollhätte-antologin Lågor (läs mer under Publicerat). Jag hoppas komma med även den här gången. Deadline vid årsskiftet – dags att sätta igång!

PS: jag har nu också sänkt priset på Skuggplats. Läs mer här! DS.

Snart tillbaka

Hej! Vill bara tala om att jag lever och har hälsan men däremot inte skriver något särskilt alls för tillfället. Allt är ändå som det ska. Jag har varit på en toppensemester i Österrike – bjuder på ett skönt bildbevis att njuta av (upptäckte att det där gnälliga förra inlägget var mitt senaste, ve och fasa). Hörs snart!

lantligt landskap

Det är fint här hemma i alla fall

Jaha, här sitter jag och prokrastinerar. Efter att ha tvingats in från trädgårdsarbetet inte mindre än två gånger av regnet i går så plockade jag upp manus 2. Stor suck. För det var längesedan detta alster var med i matchen. Det som ska bli bok nummer två och som jag tänker planera och strukturera innan jag sätter fart eftersom jag lärde mig av bok nummer ett att det inte är en bra metod för mig att bara flumma runt och skriva lite vad som helst och hoppas på det bästa. Och ändra, ändra, ändra sen när jag kommer på bättre tankar.

Insåg med bister kyla varför det pratas om att man ska försöka hålla en skrivrutin. Jobba med manuset, åtminstone öppna det, med jämna mellanrum. Nu var jag tvungen att gå tillbaka och titta; vilka av alla planerade ändringar vad gäller tidsplan, karaktärer, händelser hade jag faktiskt lagt in i manuset. Jag har ju en massa tankar nedklottrade i ett block, från mina tågresor som jag använt till att spåna och fila idéer. Det var där den stora sucken kom. Så många tankar, så lite att visa för det.

Jag jobbade inte särskilt länge med manuset igår. Sedan visade sig solen en stund igen och äppelträdet skrek beskär mig, beskär mig! Jag beskar, beskar tills det började regna igen. Gjorde sedan allt och inget som var tvunget att tas itu med (diska, sova middag, laga mat) förutom att återvända till datorn.

Därför sitter jag här igen i dag. Inget har hänt. Karaktärerna undrar fortfarande varför de är fast i sina startbojor. De vill utvecklas, börja leva sina liv. Nu. Senaste noteringen i mitt tågspånarblock lyder ”nu är det nog planerat – testa om det håller. SKRIV.” Dags att lyda.

(Ps. Till mitt försvar vill jag ändå nämna att jag skrivit lite på en novell under sommaren. Men sen inser jag att den också ingick i den stora uppskjutarkonspirationen jag har mot mitt författarjag. Det är ju BOKEN jag ska skriva på. Ds.

Fail!

I dag är det den 23 juli och därmed bara en dryg vecka kvar till de första novelltävlingarnas inlämningsdatum, Hemmets veckotidning och Mix Förlag/Adlibris Mondo, alltså den 1 augusti. Det kommer inte att gå. Jag har inte skrivit en rad på en vecka trots att jag kom igång rätt hyfsat med en av mina alster.

Jaha, tänker du säkert. Hon har solat och badat och slappat i värmeböljan. Men så väl är det inte. Jag har ägnat första semesterveckan iförd heltäckande svarta kläder och målat balkongerna på huset, ett lager grundfärg och två med oljefärg. Det. Tog. Sjukt. Lång. Tid.

Och trots att jag nu är klar och borde kunna sno ihop resten av min text på en dryg vecka så kommer jag inte att ägna mig åt skrivande alls från och med fredag. Då blir det semester, på riktigt. Utomlands. Långt borta från småsysslor i huset men även lika långt från min dator och min text.

Strunt samma. Det fanns ju flera skepp att kliva på, Tidningen Skriva och Året Runt med deadline 31 augusti och 30 september. Fick dessutom tips via melj om en annan tävling, från Content central med deadline 11 augusti.

Får se vad det blir, men först ska här njutas! God sommar.

Belöningar

Har rivit av dagens skrivartimme, och det utan att det ens tog emot. Hurra! Nu belönar jag mig med ett avsnitt av Hela Sverige bakar (lite skämsvarning på den, jag vet) och balanserar sedan upp det med träningsinspirationsprogrammet Svett och etikett.

Hmmmm, dubbelt så mycket teve som skrivande. DET är skämsvarning på riktigt!

Men snart är det semester och då ska jag steppa upp skrivandet ytterligare. Minst 90 minuter per dag, mer om det är innesittarväder.

Motståndsrörelse

Jag älskar att skriva och skapa karaktärer och fiktiva berättelser. Det är bland det bästa jag vet. Brukar jag säga.

Men varför, varför, varför känner jag då ett sånt massivt motstånd inför att göra det? Det är enbart tack vare min höga arbetsmoral som min senaste novellidé faktiskt har växt till sig i helgen. Har bestämt att jag ska skriva en timme per dag. Och har jag bestämt så blir det så. Men inte utan att först skjuta upp den där timmen så långt det går och hitta på en miljon andra saken som bara MÅSTE bli klara först.

Jag tror att det är för att jag skriver nytt. Den fasen är den jag gillar minst. När det är oklart hur det ska bli, om det ska bli något alls. Däremot älskar jag när det finns ett ordentligt skelett till en berättelse på pränt, även om det är kantigt och uselt skrivet. För då kan jag utveckla, fila, slipa. Kort sagt: hantverka.

Det är den moroten jag får påminna mig om. Den hägrar ganska nära min mule, för jag har trots allt skrivit ner det mesta av första utkastet till min sommarnovell. Hurra!

Det var det, det

För fem veckor sedan satt jag här på bloggen och babblade om alla veckor i frihet jag hade framför mig. Sen sa det sviiiisssccchhh! Och nu är semestern över, för i morgon är det vardag igen.

Självklart har jag inte gjort allt det där jag skrev. Jag har fikat mer än jag tränat, läst alldeles för lite och skrivit ingenting alls. Men det har ändå inte varit helt bortkastat, ur författarsynpunkt. För jag har läst nästan hela mitt manus, bara några futtiga sidor kvar nu. Och med ett hälsosamt sjumånadersperspektiv stod flera saker plötsligt solklara.

Som att en karaktär ska bort. Markera, delete. Bara sådär. Utan att det kommer bli nån skillnad i huvudstoryn. Så varför skulle han vara kvar.

Jag märker också att jag gödslar med känsloladdade ord, särskilt när det handlar om karaktären Marika. Det är ju hennes son som försvinner och självklart ska hon vara förtvivlad men det måste komma fram på annat sätt, mer sparsmakat, än det jag har framför mig nu. Läsaren ska ju kunna dra slutsaten om hennes sorg utan dessa gräsliga adjektiv som jag tyngt ner berättelsen med. Bedrövligt!

Jag har bestämt vad nästa steg i följetången om Bakom stängda dörrar blir också. Mer om det i ett senare inlägg.

Och till slut – newsflash – jag har läst ut Peter Fahléns bok Minnets envishet! Det tog löjligt lång tid, mest för att jag märkte att det inte funkade att läsa vid sängdags när jag redan var lite halvtrött. Den berättelsen kräver uppmärksamhet! Mer ingående rapport kommer, först till skribenten och kanske senare till bloggen.

Ha det underbart, alla ni som fortfarande firar semester!

 

 

Äntligen lite ostadigt väder

I går kväll satt jag med maken och tittade på väderleksrapporten. Sol utlovades så långt det gick att se. Jag sa: ”om det blir någon dag med regn ska jag läsa”. För så illa är det. Jag har inte öppnat mina sidor än, trots att det gått snart två veckor sedan jag hittade manuset på vinden.

Så vad har hänt? Jo, tack en hel del. Har semestrat i Berlin en långhelg, grillat en massa, fikat och grejat ute i trädgården. Den blir lite finare för varje dag. Men en snygg trädgård gör ju ingen författare!

Som du kanske vet har SMHI fel ibland. Eller också hade någon förlagsgud ett finger med i spelet. För jag vaknade till regnvåt asfalt, träd som kämpade mot vinden och fjorton grader. Den där solen som utlovades i går lyste klart med sin frånvaro.

Och. Halleluja. Jag satte mig under eftermiddagen i en bekväm fåtölj med en kopp kaffe och började läsa. Trots att jag inte ens tittat åt manuset sedan tidigt i december kändes allt väldigt välbekant, som att dra på sig ett par bekväma och sedan länge ingångna tofflor.

Hann inte färdigt, långt ifrån. Men hann i alla fall tänka att även om jag inte tycker att allting är skit så förstår jag varför den inte blivit antagen. Det är något omoget över texten, särskilt inledningsvis. Jag vet ju att särskilt en av karaktärerna växer till sig rejält mot slutet. Om man orkar läsa så långt.

Fortsättning följer.

PS: vadå ”satte mig under eftermiddagen” kanske du tänker. Ja. Var tvungen att städa först. Kommer aldrig lyckas bli en sån där skönt bohemisk kulturtant som rycker kokett på axlarna åt dammråttor och disk. Kan man vara lite lagom prydlig och ändå kulturell? Hoppas, hoppas. DS.

Fyndigt värre

En vecka senare. Ja, jag har bakat, fikat, träffat vänner, druckit rosé (dock ej i solstol) och handlat en massa nytt skräp (?) till mitt hem och börjat på några av alla husprojekt som var inplanerade till semestern.

Och nej, jag har inte skrivit klart bok nr ett eller hunnit en väldigt lång väg på den nya och jag har inte läst en endaste bok som någon annan skrivit.

Men. Jag menar: Men! I dag hittade jag det fysiska manuset till Bakom stängda dörrar. Det var som att jag drogs automatiskt till rätt låda på vinden, för pappersbunten låg i den första jag öppnade. ”Hej”, sa den. Som en kär gammal vän. ”Läs mig vettja.”

Och jag skulle. Men sen kom det oväntat besök så det får vänta tills i morgon. Spontana människor får man ju passa på att underhålla.

För dig som undrar och våndas över hur livet flyter på i min trädgård så får jag lugna dig med en bild från verkligheten (som sköter sig helt själv, till min stora lättnad och glädje). Veckans blomma heter pion. Tydligen finns en massa underarter, men det överlåter jag åt experterna. Är nöjd att jag kan säga mer än att det bara är ”blommor”.

Pioner

Pioner