Persongestaltning (kurs #4)

Dags för ett nytt inlägg om erfarenheterna från Sören Bondesons kurs i Stockholm. Den här gången blir det en liten inblick i den svåra konsten persongestaltning.

En roman kan handla om vad som helst. Den behöver inte ens ha någon större handling, bara det är bra persongestaltning. Man måste bli intresserad av människan, vilja fortsätta läsa.

Gestaltning är ett ord som ofta blir luddigt. Gestaltning är inte information utan att levandegöra. Gestalterna får ett eget liv, de börjar leva i huvudet. Läsaren och skribenten möts på halva vägen. Författaren ger en hänvisning om miljö och person, men läsaren fyller i. Det är unikt för litteraturen: att man skapar bilder i huvudet och läsaren är med på resan.

Hur? Ge människor ett inre liv som gör dem intressanta. Man orkar inte umgås med pappfigurer, det blir tråkigt. Läsaren vill följa människor som tvivlar, löser problem, blir förbannade. Därför är det svårt med många perspektiv: det tar tid att gestalta människor. Ännu svårare är det i noveller.

Vanliga missar: man skriver ut för lite, sparar till senare. Läsaren måste från början veta något om människan, minst tre olika grejer för varje person – som man sedan återkommer till. Var inte för vag i början. Ofta tror man att det är tillräckligt spännande att inte veta, men NEJ. ”Människor som står i ett hörn och ser svåra ut” funkar inte som huvudperson.
Men å andra sidan: starta inte med ett CV. Pytsa ut under hela historien; hur ser känslolivet ut, vad gör de?

Tre sätt att gestalta människor.

  1. Den inre monologen. En gestaltning (spegel) av människans inre liv. Två varianter: den beskrivande. ”han tänkte att han skulle slå ihjäl kärringen.” Blir lite distanserat. Kan också vara närmare första person: ”nu går jag ut i vedboden och hämtar yxan.” blir närmare. Man får bestämma hur nära man vill vara i olika situationer. Hur man gör hänger ihop med berättelsen.
  2. Handlingar. Vad människan gör.
  3. Bakgrundshistorien. Något att luta sig emot, pytsa ut under berättelsens gång. Kommer hela tiden olika saker från karaktärens bakgrund, som berättar hur människan blev som den blev.

Nu: novellskrivande!

Scener (kurs #3)

Här följer del 3 i min serie inlägg som baseras på Skrivarkursen med Sören Bondeson som jag hade nöjet att gå i april/maj. Det handlar om scener!

Uppbyggnaden av en roman är en hel vetenskap. En roman är en hopkoppling av ett stort antal scener. Det gäller att välja de scener som ska vara med, utifrån det manus man jobbar med. Det går inte bara att ha med ”godsakerna” (till exempel att folk dör i deckare). Det blir en bra kort bok.

Fördelen med att tänka boken i scener, mindre enheter, är att man avgränsar händelser. Det blir som små rutor, man går från scen till scen tills man har en bok.

Det är lätt hänt att bli för ändamålsinriktad, man vill komma till slutet. Försök stanna till, tänk att du är i den här scenen nu och koncentrera dig på den. Ta handlingen sen. Stanna kvar. Bygg ut scenen. Vanligt att den blir för kort, man ser inte möjligheten. Karaktärerna kanske ska prata om något annat också här?

Några generalmisstag att se upp med:

  • För många perspektivpersoner. Tre räcker oftast.
  • För långa tillbakablickar. Kanske är det bättre att göra en parallellberättelse där man följer två tidsspår.
  • Undertext: ofta för skum, något kommer fram för långt fram, läsaren hinner tröttna.
  • TV-seriesjukan. Författaren tittar på tv och skriver sen litteratur på samma sätt. Det är svårare att byta perspektiv och miljö i en text. ”Man måste ta hand om gubben som plötsligt är i New York.” Tänk i scener! Tidshopp: man måste ändå berätta för läsaren vad som hänt, men med närvaro utan att tappa läsaren. Det finns tekniker för det.

Planteringar. Kan vara personer, funkar de, är de för otydliga? Plantera inte in någon bara för att hen är lite kul. De ska ha någon funktion. Kanske kan använda till någon biroll som blir viktig för berättelsen. Kan plocka in folk från verkligheten: byt namn, de känner inte igen sig.
En plantering ska leda till en större sak. ”Här börjar det krångla, sedan smäller det 500 sidor längre fram.”

Scener kan vara olika långa och ha olika syften. Att vara i scenen innebär att ha full koll på olika människor som är där. De har olika agendor. En vill göra något, en har hamnat där av en slump. Man måste veta deras agendor för att ha koll på vad de ska säga, ifall det rör sig om människor.

Att dela in text i mindre block ger bättre koncentration. I stället för att behöva tänka på vad som ska hända senare, fokus på det som händer. Planera händelseförlopp. Författaren vet att den ska gå från ett ställe till ett annat (i det stora, generella händelseförloppet), men hur ska man ta sig dig? Det fixar vi i scenen.

Att tänka i scener är ett sätt att få kontroll på idén, dra ner den till en lägre nivå.

Man kan ha flera tidslinjer och flera perspektiv som berättar storyn. Se upp för allt för korta scener eller för många scenklipp mellan olika tider, det blir rörigt. Klipp när det blir spännande.

Varje scen har ett syfte. Ibland handlar det om att bygga upp något inför en senare scen, så att det som sedan händer blir trovärdigt. Dessa scener kan man upptäcka efter ett tag att de behövs, då får man lägga till.

Scener kan vara avbildande: man är där, helt enkelt. Ofta mer dialogbaserade. ”man kommer in, de börjar snacka, man lämnar scenen.” De kan också vara skildrande: man skildrar det som hänt, man är indirekt på plats och beskriver mer. Det är svårare. Scenerna kan bli för informativa, man tappar gestaltning. Då får man bygga in att man är på plats. Händelsemeningar driver berättelsen framåt. Andra meningar som mer skapar stämning kan behöva tryckas in i skildrande scen för att ge närvaro.

Långa tidsepoker är ett bekymmer, man kan inte hoppa över tre år. Sammanfatta. Tillbakablicken får inte vara för lång, utan att man bygger in stämning. Ha ljuset framför dig: närvaro till läsaren. Låt det styra. Annars är man rökt!

Fastna inte i tankemönster: gör tvärtemot! Vad händer då? Ett sätt att bryta mönstret. Man ser inte lösningen på ett problem om man inte börjar rucka på sitt vanliga arbetssätt. Det finns lösningar på allt!

Det är vanligt att man börjar scenerna på samma sätt. Variera starten! Inre monolog, miljö, rakt in i handlingen … Beskrivningar lugnar ner, inre monolog drar upp tempot.

Planering (kurs #2)

Det ingår mycket mer i romanskrivandet än att bara skriva själva romanen. Det här långa inlägget handlar om planering för att skriva lång, utifrån Sören Bondesons kurs.

Att allting bara ska rulla på och fixa sig när man skriver en längre text är en romantisk bild. Men på så vis liknar romanskrivandet livet, jag kanske måste tänka till. Det rullar inte bara på av sig själv, utan att jag anstränger mig.

Många skriver i ett rus, sen tar det slut efter 20 eller 50 sidor och blir inget mer eftersom man saknar en taktik för fortsättningen. Man måste bli mer medveten om skrivprocessen, inte bara skriva på. Stanna upp. Analysera. Har jag tryckt ihop saker som egentligen är 20 sidor i mitten och 20 i början?

Ju mer komplicerad berättelse, desto viktigare med synops – alltså en plan för berättelsen. I en kriminalroman är det absolut nödvändigt. Man måste ha stenkoll på detaljerna, vad har jag lagt ut, när ska det plockas upp i berättelsen? Ofta har man bytt fokus lite mot slutet, då måste man sedan styra upp det.

Organisera tänkandet. Ju fler perspektiv och idéer, desto svårare att hålla allt i huvudet. Det behövs ett system! Man behöver inte planera minutiöst och hålla sig till det – det blir lätt för stelt. Se planen som en karta, en vägledning. Romanen blir inte exakt som man tänkt sig, men det är klart bättre att åtminstone ha gjort en skiss innan. Se det som att du läser på innan du semestrar på ett nytt resmål, för att få ut så mycket som möjligt. Sen kan det ju bli så att Sicilien inte var så snyggt i verkligheten som det verkade när du läste på.

Ofta börjar en berättelse med en scen i huvudet, men man vet inte om det blir början på historien. (Eller egentligen om den scenen sedan platsar.) En idé behöver läggas ut i en mängd olika scener.

Berättelsen kan bli baktungt om man måste skriva en massa om vad som hänt innan läsaren kommer in i storyn. Olika tidsplan kan vara en lösning, att man delar upp historien. Nutid är kanske en vecka. Backstoryn är 20 år.

Att använda sig av scenario är ett funktionellt system för att skiva långt.
Tänk ut olika huvudpunkter. Här är jag, dit ska jag. Hur tar jag mig dit? Krävs en helhetssyn. Skriv ner allt du vet om storyn. Exempel: mord i början. Presentation av huvudkaraktärerna. Mord igen. Reder upp mordet. Det måste byggas upp en massa scener för att få detta att hålla ihop.

Scenario kan göras på olika sätt. Post it-lappar: visar scen, med tid, plats, händelse kortfattat. Eller en white board med anteckningar.

Det får inte märkas att författaren styr läsaren åt något håll, blir konstruerat. Det ska finnas en poäng med att folk hamnar i säng med någon, eller vad de nu gör. Därför behövs scener som ger bakgrund till människor, men de scenerna får inte heller bli tråkiga.

Skriv ner varje idé så snart du kommer på den, så att du inte tappar bort den. Det kan gå ett år från att man kommer på idén tills man ska skriva den i sin roman.

Bryt ner kapitel till scener. Börja skriv, då ser man hur förloppet kommer att vara. Ger kontroll över situationen, en ledstång eller karta så att man inte irrar runt i djungeln. Det blir inte tråkigt: berättelsen blir ändå inte exakt som man har planerat.

Sören Bondeson skriver en slags loggbok, där han beskriver det viktigaste som händer i varje scen. Bra att kunna gå tillbaka och titta utan att behöva läsa igenom hela den långa texten. I loggboken står alltså vad som verkligen händer i varje scen, vilket ju kan vara skillnad mot planen för vad skulle hända. (Planen är budgeten och loggboken är resultatet, i ekonomiska termer.)

Att jobba med scenariot kan vara väldigt lekfullt, man får hitta på och testa idéer. Den barnsliga sidan får komma in. Att skriva är i stället mer ett nötande

 I scenariot kan man ha med:

  1.  Handlingen. Viktiga vändpunkter. Huvudspår och villospår (minst tre i en kriminalroman).
  2.  Personerna. Hur gamla är de, tidigare leverne och förhållanden, vänner, vanor, konflikter, personligheten – vad driver en människa?
  3. Miljön. Var ska jag vara någonstans?
  4. Perspektiven. Hur ska jag lägga upp det, vilka ska berätta detta? Ibland får man ändra när berättelsen utvecklas.
  5. Vad är jag ute efter, vad är min mission, vad vill jag undersöka?

När man ställer frågor uppstår genast nya. Sören har ett spån-dokument vid sidan om, där han skriver ner alla fladdrande tankar. Sedan för han över brainstorming-tankarna i en mer organiserad lista.

Kritik av typen ”Boken spretar åt olika håll” betyder oftast att författaren inte har koll på läget. Man ska veta mer än det som sedan hamnar i boken. Då känner man sig säker på det som står. Det tar tid! Men det får man tugga i sig.

Att snacka om det som bränner

Just nu tänker jag extra mycket på hur folk pratar. I mitt manus, alltså. Efter kursen med Sören Bondeson är det som att en den där berömda polletten trillade ner. Visst, jag har både lästa och hört om hur viktigt det är att karaktärerna pratar så att det blir trovärdigt, men jag har helt enkelt inte varit mogen att ta till mig kunskapen.

Förrän nu! Hoppas jag åtminstone, för jag känner mig fortfarande som ett barn som testar en ny leksak.

Den där leksaksliknelsen är inte helt tagen ur luften – för det är kul att försöka få påhittade figurer att prata om man gör i verkliga livet. Och mänskligt kommunikation går sällan ut på att bara byta information rätt och slätt.

Nyligen skulle jag till exempel ha en dialog där karaktär A och B pratar om A:s förhållande till sin dominanta dotter som hon inte vågar stå upp mot. A vill undvika ämnet, det är jobbigt att prata om att man kan vara rädd för sitt eget barn.

I grundvarianten var det så där blixtlåstråkigt.
”Är du rädd för ditt eget barn?”
”Men vad säger du, det är väl klart att jag inte är!”

Typ.

Nu när jag ändrat så håller A på med en massa oviktigt strunt och i stället för att svara ställer hon motfrågor om vardagliga saker (som ”när är maten klar” och ”dricker vi vatten till?”). Det märks att frågan bränner just för att hon undviker den. Så. Mycket. Bättre!

Skrivande (kurs #1)

Här följer några första tankar om skrivprocessen, från Sören Bondesons kurs.

Litteratur går att göra på många olika sätt, men det finns många grundläggande saker att utgå ifrån. Vill man göra tvärtom måste man först veta vad det är man bryter mot.

Man måste lära sig hur man fungerar i skrivprocessen. Det hänger på en själv vad som passar, man kan ta in tips från andra men det finns ingen sanning om hur det ska gå till. En fungerande skrivprocess får man till genom en mix av olika intryck, egna tankar och att testa sig fram. Hitta en metod som passar dig. Skriv mycket och skriv om, eller skriv sakta och ha det mer klart på första gången.

Att skriva en roman tar längre tid än man tror. Talang är bara en talang om man inte jobbar med det. Måste höja sig till en elitnivå även som skribent, upp i mördarbacken – det ska göra ont!

Bestäm vissa tider, ge skrivandet en kontinuitet. Måste inte vara varje dag eller på heltid. Kan vara svårare med disciplin när man har för mycket tid och inga krav utifrån. Hitta luckor! Lägg ner Facebook och andra tidstjuvar. (TV!) Man måste välja bort något för att kunna hitta tid till skrivandet, det går inte att göra allt hela tiden.

De flesta hamnar någon gång i ett läge då man tycker att allt man skrivit är skit. Var lite snäll mot dig själv! Tänk att du är i barnbacken när du börjar skriva och det tar faktiskt ett tag innan man ska åka i svart pist.

Att skriva är en lek. Ett rollspel. Här får man bygga världar, plocka fram barnasinnet. Även om ämnet är allvarligt. I litteraturen får man chansen att leva i en annan värld – eller många olika världar samtidigt. Kom ihåg att det är kul!

Att vakna med lust

Har haft några riktigt jobbiga veckor rent professionellt. Skulle behövt klona mig åtminstone en gång för att hinna med allt. I går var jag ledig och stupade i säng före 22 efter en dag med friskt trädgårdsarbete.

I dag! Vaknade pigg och utvilad strax efter 6. Kände något i kroppen. Skrivlust! Gick upp vid 6.30 (på en ledig dag!). En timme senare är datorn i gång och jag är mer än redo att ägna manus 2 lite kvalitetstid.

Har förresten avslutat kursen med Sören Bondeson, återkommer med lite fylligare rapportering om detta. Men jag lyckades till slut få iväg min övningstext som fick helt okej mottagande av de övriga deltagarna på kursen. Olyckligtvis inte så djupa kommentarer från kurskamraten som fick i uppdrag att opponera på mig eftersom ”hen hade missförstått vems text som skulle djpupanalyseras”. Trist och nonchalant, uppdraget var solklart.

Jag hade tänkt publicera texten här men avstår av två skäl. Dels blev den så lång och extra jobbig att läsa eftersom jag inte kunde formatera webbtexten med indrag som gav lite andrum. Men det viktigaste skälet är ändå att texten hör till Manus 2 och jag har ju bestämt att jag inte ska göra som med ettan och visa upp långa stycken i förtid. (Som om någon som eventuellt läser här också läser boken som eventuellt blir kvar någon gång och dessutom kommer ihåg detta inlägg.)

Lat eller smart

Vet inte vad det var med den här övningen. Jag brukar komma på saker att skriva om men nu var det som förgjort. Hade massor av idéer men ratade dem alla.

Sedan fick jag en uppenbarelse. Eller en tanke jag gillade i alla fall. Varför inte jobba vidare med något från manus 2 i stället för att börja med något nytt? Vara smart. Och kanske lite lat. Men mest smart – då får jag ju samtidigt jobba med mitt befintliga projekt och få kritik på sådant som jag verkligen vill förbättra.

Sagt och gjort. Tog en sidohistoria, som ligger i dåtidsplanet och har med den ena karaktärens bakgrund att göra, och granskade den utifrån de kriterier vi fick från Sören Bondeson. Särskilt dialogerna tittade jag på. De behövde jobbas om! Blixtlås hit och förutsägbara svar dit.

Nu talar de förbi varandra. Säger en sak och menar något annat. Det blev mycket bättre!

Har nu skickat i väg det. Återstår att se hur detta tas emot nästa helg. Hu! Eller Hurra?