Ska bara …

På morgonen hade jag en vag tanke om ett blogginlägg som skulle gå ut på att den här helgen och nästa ska ägnas åt skrivande, skrivande och lite mer skrivande. Jag har ju en hemläxa att slutföra (läs påbörja) innan det är dags att träffa gänget som går Sören Bondesons kurs igen nästa helg.

Sen slog prokrastineringen nya höjder.

Jag har varit jätteduktig. Tvättat tre maskiner och hängt upp kläderna på tork i solen. Diskat. Redigerat bilder och fyllt på min matblogg med två inlägg samt ett förinställt för nästa vecka. Jag har äntligen tagit tag i ett gammalt löfte om att återkomma med synpunkter på Susanne Ahlenius debut Dödlig åtrå. Och så vidare.

Sen kom ett mejl i precis rätt ögonblick. Från Sören Bondeson. Mejladresser till alla som jag ska skicka min läxa till. Och dessutom två texter som jag ska läsa, alltså sådana som andra kursdeltagare skickat in. De är klara! Redan.

Oooooooooh. Samvetet. Nu börjar jag!

Någon annanstans

Efter helgens bomb av kreativitet var det som att något fastnat i rören. Kom inte på något alls som jag tyckte kunde vara vettigt nog att skriva som hemläxa. Jag rafsade ner några rader kring varje tema, bara för att komma igång. Fast det bara är några scener som ska på pränt så verkade det plötsligt inte finnas NÅGOT som jag skulle kunna hantera. Och då var ändå en av valmöjligheterna ett helt fritt ämne. Suck.

Jag satte mig igen nyss. Och nu fastnade en av anteckningarna lite extra. Rubriken är Någon annanstans, och kan handla om allt från science fiction till en utlandsresa eller vad man nu vill.

Tänkte att min text ska handla om två människor som råkar hamna på samma hotell i Turkiet med helt skilda orsaker till varför de är just där. Det finns vissa förutsättningar för bra dialog. Nu gäller det att försöka förvalta möjligheterna också.

Fortsättning följer.

Deltidsrapport

Har nu ägnat en av två helger i Stockholm. Det blev flera kära återseenden med vänner, god mat och vin, en nästan helt tappad röst efter fredagen (pratar jag för lite i vanliga fall?)

Men framför allt: skrivarkurs med Sören Bondeson! Som jag längtat. Som jag byggt upp förhoppningar. Men den här gången levde verkligheten upp till dem. Härliga deltagare och en kunnig ledare med inte så lite klurig humor. Hurra!

Vi har inte skrivit så mycket, lyssnat  och diskuterat desto mer. Två snabba övningar blev det, och som vanligt bjuder jag på resultatet av dem här (om ni lovar att hålla förutsättningarna i minnet: helt oförberett, ett ämne presenteras, kör i tio minuter).

1: Inre monolog. Här var uppgiften att gå in i en människas huvud och låta den tänka. Vi fick ett antal olika utgångspunkter att välja på och jag bestämde mig illa kvickt för den som gick ut på att en karaktär är i full färd med att mörda någon. Så här blev den:

Sluta stirra jag orkar inte med dina ögon! Vad svårt det är. Vad han sprattlar och gör motstånd. Kämpar. Han har ju inget att leva för han borde slappna av och bara låta det hända. Sluta vill jag skrika. Men jag håller tyst, bara mina tunga andetag fylla rummet. Det är så jäkla tungt. Har jag fått så dåligt flås? Måste börja jogga igen.

Han låter nästan inte alls. Bara då och då kommer ett väsande andetag som slipper igenom strupen när mina händer tar ett nytt tag om hans hals.

På teve går det så snabbt att mörda någon. Jag har tryckt och tryckt i en kvart nu och han ligger fortfarande där och sprattlar. Mina svettdroppar är en pöl på hans panna. Jag har snart inga krafter kvar och vad ska jag då göra? Jag kan inte ge upp. Han måste dö. Det står mellan oss. Finns han kvar måste jag bort. Jag trycker lite till. Jag trycker för livet. Blunda din jävel, sluta stirra! Han är mörkröd. Det börjar kanske närma sig. Men sluta stirra! Jag pallar inte de där ögonen. De glor på mig, anklagande. Som om jag gjorde något fel. Han har ju gjort fel, därför ligger han där på sängen och kämpar.

2: Inledningsscenen. Vi fick en mängd textsnuttar, ungefär som baksidestexter, att välja på. Sedan skulle vi hitta på en inledningsscen till den berättelsen. Det fanns inte mycket tid att vela på så jag bestämde mig snabbt för historien om den stillsamme Erik. Som under allt det välordnade lever ett dubbelliv.Så här blev den:

Erik knäpper skjortans knappar ända upp till adamsäpplet och drar snabbt på sig kavajen. Inget av den rosa behån syns. Han vet ändå att den finns där under och det räcker. Ilningar av välbehag skjuter upp på ryggraden.

Han hör Elisabeths morgonrutiner på andra sidan sovrumsdörren; hon spolar på toaletten, vattnet i duschen går i gång. ”Ska jag?” han ställer frågan tyst till sig själv fast han redan vet svaret. Snabbt drar han upp lådan i garderoben, rafsar undan svarta strumpor och lika svarta kalsonger. Längst in finns en mindre låda, som en skimrande hemlighet. Han drar upp den. Spetstrosan är lika rosa som behån men har en prislapp som dinglar i grenen. Han drar bort den, drar av sig byxorna, klär sig.

När han knäppt gylfen och vänder sig om kommer Elisabeth in med vått hår.
”God morgon älskling. Redo för en dag på kontoret? Var det årsbokslut nu, din stackare.”
”Just det. Årsbokslut. Värsta tiden på året. Jag får åka in och lida.” Han försöker få till en matchande min men kan inte hålla tillbaka leendet när han rättar till trosan som glidit in mellan skinkorna.
(Småfånigt, jag vet!)

Nu ska jag börja fundera på något mycket värre. Hemläxan. Det är en sak att klämma ur sig något på några minuter. En helt annan att ha en dryg vecka på sig. Hej prestationsångest!

Förutsättningarna nu: Skriv en eller två scener, inte en hel novell. (”Får vi till slutet är det mer tur än skicklighet.”) Dra på med dialogen, var inte snål utan låt dem prata.Max tio sidor. Deadline 3 maj.
Vi ska läsa alla kursdeltagares texter men särskilt noga en text som vi ska granska kritiskt. Sedan får resten, och Sören, komma med sina synpunkter på svagheter och styrkor och skribenten får berätta hur hen tänkt med texten.

Vi har en massa ämnen att välja på och det har blivit hög tid att bestämma vad jag ska skriva om. Vi hörs!

Kursad

Jag känner mig som om jag blivit överkörd av en mental ångvält och precis lyckats undkomma med själen i behåll. Den här våren – puh! Jag har precis avslutat en 30-timmars kurs för nyföretagare. Den har inneburit att jag suttit måndag och onsdagar mellan 18 och 21 och fått ta del av inspiration och viktiga saker att kunna inför starten av min enskilda firma. Förra helgen gick jag också en grundkurs i bokföring, lördag och söndag mellan 9 och 16. Utöver detta har jag förstås arbetat. Sa jag puh?

Någonting blir naturligtvis lidande och föga förvånande är det skrivandet. Jag har inte släppt manus 2 helt, men dragit ner på tiden betänkligt under de senaste veckorna.

Nu är det alltså över med kursandet och jag ser ett annat ljus i tunneln. I går vaknade jag tidigt, var pigg och kände en fantastisk skrivlust! Datorn liksom drog mig till sig. Och det var roligt! Ägnade mig bland annat åt ett stycke som jag tycker är ganska bra i grunden, men som behövde lite jobb för att bli ännu bättre.

Snart blir det kurs igen! Nästa helg: del 1 av 2 med Sören Bondeson.

 

Yes – fullbokat!

I går började jag fundera på den där kursen med Sören Bondeson som jag anmält mig till. Skulle den bli av? Eller inte? Nu vet jag att det i alla fall inte är för få sökande! Föreningen Ordfront har stängt anmälan eftersom kursen är fullbokad och jag har tidigare fått bekräftat att jag är anmäld. Puh!

Stockholm, Stockholm nu kommer jag. Inte bara en utan två gånger inom loppet av några veckor.

Det var precis vad den här våren behövde! Fast jag har en massa annat skoj i form av bokreleaser och författarträffar närmsta tiden så är jag sjukt sugen på att njuta av den där känslan. Kurskänslan. När man är ett gäng i ett rum och bara drar i sig kunskap, testar nya idéer, vrider till det där som man tog för givet och ser hur något helt annat kommer ut på andra sidan. Pratar, andas, lever text.

PS: hade tänkt skriva när jag kom hem efter jobbet men fastnade i soffan med en näve gräddkola framför ett teveprogram jag inte brydde mig om. Äsch! DS.