Ordkunskap

I dag har jag lärt mig två saker, båda mycket positiva. Det första är att en trädgård går att använda till att slappa i. Man måste inte ha på sig arbetskläder och med svetten lackande jaga ogräs, plantera om något eller odla. Det går att bara sitta i en solstol med en tidning och njuta.

Och eftersom ovan nämnda tidning var senaste numret av Skriva (som kom för ett par veckor sedan men som fram till i dag varit inplastad och oläst) så lärde jag mig också ett nytt begrepp.

Ställtid.

Det är tiden då författaren inte skriver eller sitter och petar med annat i sitt manus. Men som ändå är både produktiv och viktig – det är den där luckan då vi finner tid att mentalt gå igenom en massa viktiga saker som vi sedan kan ta med oss när det är dags att faktiskt skriva. Det kan man göra samtidigt som man trädgårdsarbetar (häpp!), diskar eller läser till exempel.

Bästa nyheterna på länge. Jag prokrastinerar med andra ord inte för tillfället. Jag bara utnyttjar min ställtid till max.

Kryssningen i bild och ord

Cinderellakryssning med tidningen Skriva

Cinderellakryssning med tidningen Skriva

Så var den då över, kryssningen som jag sett fram emot sedan i augusti. Summering i bild ser du ovan, summering i ord kommer här:

  • Underfundigast: Sören Bondeson. Vilken skön lirare. Skulle kunna tänka mig att gå nån av hans kurser.
  • Mest metodisk: Torbjörn Flygt. Tänker försöka mig på en enklare variant av hans sätt att strukturera upp berättelsen innan själva skrivjobbet påbörjas.
  • Mest kaotisk: Monika Fagerholm, som lanserade sina idéer om kaosenergi på sjungande finlandssvenska direkt efter Flygts anförande. Snacka om motsatser!
  • Största lärdomen: att man kan använda sig av precis vilken metod man vill, jobba snabbt eller långsamt och precis hur som helst. För det som räknas är resultatet, hur boken blir när allt är klart.
  • Mest använda ordet: ”bränner” och varianter på det. Berättelsen måste kännas långt in i hjärtat. Då vet man att det är bra.
  • Djupaste basrösten: Dag Öhrlund.
  • Snabbast: Sara Kadefors. Hon andades in en gång, sen pratade hon på tills hennes tid var ute. Pust! Himla kul att få se hennes skrivarböcker från lågstadiet. Önskar jag hade mina kvar.
  • Roligaste återseendet: Ann Ljungberg, vår kursledare från London som medverkade i egenskap av Tidningens skrivardoktor.
  • Största besvikelsen: att vi motades bort från föreläsarnas bord vid middagen. Och inte av dem själva, utan en som hörde till reseföretagets entourage. Hallå!
  • Vanligaste hårfärgen: grått. Ja, medelåldern på båten som helhet var …. hög. Men det är ju alltid kul att själv få känna sig lite ung!
  • Störst kändisspan: Liza Marklund som shoppade skönhetsmedel i taxfree-shopen fick oss att rusa dit som andra stalkers. (Hon hörde till DN:s författarkryssning.)
  • Störst behållning: att få umgås intensivt med romankompisarna Anna och Ann och lämna den grå novembervardagen för en stund.
  • Godaste champagnen: den som är rumsljummen, torr och gratis. (Jag bjuder nästa gång, Ann!)

 

Deltidsförfattare på väg

Glömde två viktiga faktorer i mitt bottenlägesinlägg om ett tynande författarliv.

1: Det är bokrea och jag tänker inte gå dit! För första gången sen … nä, det kan jag inte ens komma på när det senast hände! I flera år har vi ju dessutom gått på premiären vid midnatt, förra året blev jag till och med filmad.

Men alltså inget i år. Av flera skäl. Jag vill inte köpa hem tunga saker som ändå snart ska packas ner i flyttlådor. Jag hinner inte läsa så mycket just nu. Jag har inte kommit på någon speciell titel som jag vill ha. Jag har fortfarande inte betat av mina fynd från bokmässan i september och jag har säkert kvar någon bok från rean förra året också.

2: Tidningen Skriva, som jag brukar kasta mig över, ligger fortfarande inplastad på en pall i hallen, sorgligt oläst och övergiven.

Men jag har lite goda nyheter också. Hittade lite skrivtid som låg och skräpade på tåget till Göteborg. Jag åker hit för redaktionellt samarbete en gång i veckan och har hittills inte gjort så mycket mer än betraktat omgivningarna som susar förbi och fipplat lite med snuttefilten för vuxna  (=Iphone). I dag kom jag äntligen ihåg att ta med mig mitt anteckningsblock för nästa bokidé. En dryg halvtimmes spånande är kanske inte så mycket men det är betydligt mer än jag fått till i år.

Och: det är ju våååååår ute! Visserligen har det inte något med författeri att göra, men ändå. Hej och välkommen säger jag.