Inspirationsdags efter kulturkrock

För en månad sedan ungefär var jag på Trollhättans stadsbibliotek för att lyssna på bland andra Björn Ranelid. Heeerrrreeeguuud. Jag har hört honom tidigare, inte minst under ett minnesvärt besök på Dagens Arbete 2003. Jag var praktikant, han ditbjuden för att tala i egenskap av sin krönika för tidningen. Han var ganska speciell och intensiv, det gick icke att sitta och nicka. Men det var också spirituellt och roligt.

Egentligen vill jag inte tala så mycket om min upplevelse  snart fjorton år senare, men … Herrrregud! Jag tycker gott självförtroende är en bra sak och jag önskar att jag hade mer av den varan själv. Men det finns en gräns för när tro på sig själv går över i något annat. Det var inget annat än ett rejält uppblåst ego som stod där framme på scenen. Han började med en lång utläggning om att han aldrig säger fel. A l d r i g. Punkt. För att sedan flera gånger i rad råka säga att han befann sig i Borås. Till slut var det en stackare som påtalade det vi alla tänkte.

Herreeguuud. Det glömmer Ranelid A L D R I G. Och vuxenmobbningen som den stackaren som råkat rätta den ofelbara utsattes för gör att jag nog för alltid kommer att förknippa honom med elakhet och småsinthet. Bilden av en kvick och krävande men i första hand en ordälskande man suddades ut i rask takt.

I kväll ska jag till biblioteket igen. Nu tror jag att det blir något helt annat! Louise Lindblom, som skrivit boken ”De besvärliga – skyddshemmets vanartiga flickor” ska berätta om arbetet med boken, som bygger på forskning om skyddshemsbarn som inte tidigare varit känd.

Det ska framför allt bli kul att höra hur hon använt sig av gamla arkiv för researchen.

 

Kulturskymning (äntligen!)

De senaste veckorna har jag tagit mig i den kulturella och litterära kragen. Allt har skett på kvällstid och två av de mindre viktiga sakerna har varit på stadsbiblioteket.

Det började för ett par veckor sedan då jag var på en bokcirkel på. Den var öppen för alla som hade läst Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Det är en bok jag länge varit nyfiken på och därför bestämde jag mig för att inte bara läsa utan också att gå på cirkeln och diskutera innehållet med andra. Jag var lite väl tidsoptimistisk. Det är inte en helt enkel bok, Sandberg har en egen stil där en person börjar tänka på något och i samma mening kan det komma insikter från två eller tre till  för att slutligen hamna i en miljöbeskrivning eller kanske den första personens tankar om ett  bakverk. Jag hade helt enkelt inte planerat in tid till min läsupplevelse. Det blev hetsigt! Jag plöjde boken vid köksbordet (passande nog, eftersom det är där huvudkaraktären Maj för det mesta håller till) och tvingades lägga ner den med tio sidor och lika många minuter kvar till cirkelstart.

Och det var fantastiskt roligt och givande och jag läste klart boken när jag kom hem men det var ju inte detta som inlägget skulle handla om.

I torsdags var jag på biblioteket igen. Det var premiär för en ny idé: öppen scen. Här kan alla som känner sig manade ställa upp och framföra något. Och det gjorde folk! Och det fanns publik – inte bara jag och närmast sörjande! Jag kunde bara vara där första timmen men hann  uppleva bland annat poesi från en av mina bekanta från förra höstens Skrivkafé. Men framför allt fastnade jag för två av de unga musikerna. Herregud vad de kunde sjunga och spela gitarr.  En kille framförde en akustisk version av Michael Jacksons låt Billie Jean som fick mig att rysa av välbehag. Åh så bra!
(Om jag hade anmält mig för att läsa något alster skulle jag VÄGRAT att gå upp efter honom, texten skulle vittrat bort till stolpiga ord oavsett hur nöjd jag varit hemma. Och jag är ju så sällan nöjd ens där.)

Men det var ju inte heller veckans kulturella höjdpunkt, åtminstone inte på ett personligt plan.

För den infann sig i dag – och i kväll. Jag skrev! På manus två! Började redan under så kallad arbetstid och har fortsatt ända fram till nu. (21.30 en fredagskväll – kan man få något pris för det?)
Hur det gick? Jo, tack. Inte snabbt men noggrant. Jag körde igenom de första två ”kapitlen” (jag har inte bestämt mig för om de här korta styckena ens kan kallas kapitel). Jag läste högt och ändrade ord och fraser som skorrade. Bytte ut styltig blixtlåsdialog (”Vart tar du vägen?” ”Jag klarar mig alltid.” Tråååk!), filade bort formuleringar som fick mig att rodna av skam över hur tillgjorda de lät och ifrågasatte varenda stavelse. Strök en del, la till lite grann.

Eftersom jag för tillfället är en ganska sorglig figur så har jag inte heller något socialt inplanerat på lördagskvällen. Det får bli litterärt igen. Och det är ju inte det sämsta!

Nu är Trollhätteberättelser här

Så äntligen, i går, var det dags för den efterlängtade releasen av antologin Trollhätteberättelser. Totalt 36 författare med någon slags anknytning till Trollhättan har skrivit i vitt skilda genrer, här finns allt från dikter och noveller till reportage och historier från verkliga livet om människor och industri.

Jag har ännu inte hunnit läsa mer än ett handfull bidrag men fortsätter snart med resten. Och ska man bara döma av omslaget så är ju boken en given succé – det fina fotot är taget av Sven Stertman och föreställer biblioteket när det fanns i Villa Stranna, en gammal byggnad som startade som tingshus anno dazumal.

trollhätteberättelser

Det kom massor av människor till boksläppet på huvudbiblioteket, som samtidigt firade sin omstart efter en åtta månader lång renovering. Stolarna räckte inte till utan fick fyllas på i flera omgångar.

Fem personer läste ur sina alster. Jag var inte en av dem, eftersom intresset var så stort lottades platserna och jag har ju alltid haft mer tur i kärlek än i slumpartade spel. Däremot fick jag bland annat höra Ann Österman läsa två dikter. Hon var med i förra höstens skrivkafé, så det var kul med en bekant på scenen.

En annan dam som jag njöt av att lyssna på var Britta Olausson. Hon hade skrivit en fin betraktelse över tiden kring 1945, då hon träffade sin blivande make. Via hennes berättelse fick vi en glimt av staden som den såg ut då, med nybyggda villor på Tingvalla (nu bor jag i en av dem!) om vägar som ännu inte var asfalterade och om den unge mannen som tog bussen till Sjuntorp för att uppvakta sin  flickvän med en ask praliner under armen. Det var en så rar historia att jag blev alldeles varm i hjärtat.

Mitt bidrag heter Drömhästen och kanske kommer att hamna även här på bloggen när jag får lite tid att fixa till ett läsbart dokument.

Antologin finns att köpa på huvudbiblioteket i Trollhättan och kostar 60 kronor.

Antologinyheter

För snart fem månader sedan, den 7 februari, skickade jag in mitt bidrag till antologin Trollhätteberättelser. Någon gång har jag kanske funderat på hur det går och om min novell Drömhästen kommer med, men senaste månaderna har hela projektet fallit i glömska.

Tills i dag när det kom ett mejl från den ansvariga. Jag kom med! Ett litet hurra är verkligen på sin plats.

Inom kort skickas antologin till tryck och söndagen den 21 augusti är det dags för releasen på Trollhättans huvudbibliotek. Mer info om denna happening kommer, på en blogg nära dig.

Bokcirkeln som lyfte

Jag är ju ovanligt litterär den här våren. I går var det dags för andra träffen med bokcirkeln som biblioteket och Folkuniversitet arrangerar i Trollhättan.

Första träffen var … sådär.  Och inte så konstigt kanske. För vad ska man säga om en bok som man knappt kommit in i och som inte direkt är uppbyggd som en traditionell roman utan består av en mängd kortare noveller som är löst hopflätade av några få karaktärer? Hur ska man sätta tonen i diskussionen med elva främlingar?

Det blev lite trevande. Försiktigt.

Men i går! Efter en start som påminde om förra veckans kom vi snart igång och släppte loss. Vi skrattade, diskuterade, ifrågasatte och lyssnade, vi vågade ha olika åsikter och samtidigt respektera vad andra tyckte och ibland till och med ändra ståndpunkt.

Det kändes tryggt, vilket låter fånigt men var fantastiskt.

Jag var alldeles upplyft när jag gick hem och ser så fram emot nästa gång. Nu känns det mest synd att det bara är fem träffar, med andra ord tre ynka gånger kvar.

Värd att vänta på

I torsdags var jag på workshop i skrivandets tecken. Det är vårt eminenta bibliotek som arrangerar en hel serie med små skrivarkurser ledda av namnkunniga författare, för att inspirera vanliga medborgare att fatta pennan och lämna in något alster till Trollhätteberättelser.

Nu var det dubbla Augustprisvinnaren Jessica Schiefauer som skulle hålla i kvällen. Helt gratis. Det är ganska fantastiskt, när jag tänker på alla tusenlappar jag hittills hunnit lägga på både bra och mindre bra skrivrelaterade tillställningar.

Jag hade varit och hälsat på en sjuk släkting och kom med andan i halsen till biblioteket några minuter innan starten kl 17.30. Då satt två tappra själar där. Snart droppade fler in och slutligen var vi 15 personer som ivrigt väntade. Och väntade.

En bibliotekarie kom in och sa att Jessica var på väg. Hon hade fastnat i trafiken någonstans. Jag hade datorn med mig och hann svara på några jobbmejl. Facebooka lite. Fundera på framtiden …

Hon kom en halvtimme efter utsatt tid, full av energi och ursäkter. Men vad gjorde väl det? Vi fick ändå våra två timmar och lite extra, till brädden fyllda med inspiration, tips och skrivglädje. Hurra!

Vi hann med flera övningar. Som jag saknat att någon ger mig ett ämne och fem minuters skrivtid och säger ”börja”. Det blir alltid något. Inte alltid bra, men det blir alltid något! Glöm skrivkramp, glöm leta efter precis rätt ord, glöm prestationsångest och att hitta det perfekta ämnet. Det är bara att köra på och vara glad över flödet som uppstår.

I den första övningen fick vi fem meningar att utgå ifrån: Jag är, Jag hoppas, Jag drömde, Jag är rädd för, Jag brukar och Jag brukar inte. Bara den första skulle vara sann, alltså innehålla vårt namn som en slags presentation. Sedan var det fritt fram att fantisera vilket jag tog fasta på.

Så här blev min (som vanligt lite dystopiska …):
Jag är Minna. Jag hoppas att jag någon gång blir pigg igen. Tröttheten är klistrad på ryggmärgen som en ryggsäck jag inte kan skaka av mig. Jag vet förstås varför.
Den beror på att jag drömde igen. Samma dröm som återkommit varje natt sedan den 16 december förra året. Den där jag visserligen lever men alla jag känner dör. De är bara borta när jag tror att jag vaknar i drömmen och jag är ensam kvar. Det känns så verkligt.
Jag är rädd för att somna.
Jag brukar gå långa promenader under kyliga kvällar, dricka kaffe sent på natten, se på spännande filmer.
Men jag brukar inte orka hålla mig vaken.

I nästa övning fick vi två hållpunkter: Varje text skulle börja med ”Jag vet allt om …” och sluta med ”Men det berättar jag inte för någon”. Tanken var att öva på att skriva utifrån en form. Vi hann med fyra ämnen och fick sex minuter per text – tänk på det när du läser!

Så här blev mina:

1 Om något slags fordon
Jag vet allt om den mekaniska tjuren som står i hörnet på puben vid Drottningtorget. Han heter Pepe och föddes fri på den sibiriska tundran. Som liten dansade han ystert över de blommande fälten och ju äldre han blev desto längre ifrån sin mamma vågade han sig. Han skulle ha hållit sig där. Nära. För utanför hjordens revir lurade faran. Den kom som ett rökmoln en morgon och hade fyra hjul, en vidunderlig motor och ett flak stort nog för en nyfiken tjurkalv.
Något brände till vid nacken och sedan låg Pepe på flaket med lealösa lemmar och skräck i blick. Om du går riktigt nära och tittar – på riktigt – då kan du se att rädslan fortfarande glimtar till i ögonen. Kanske kan du ana att hans starka ben en gång sprungit fria på tundran. Att han bockat vilt, precis som nu på puben när någon släpper ett mynt i automaten. Men rörelserna förr styrdes inte av en motor. För Pepe har inte alltid varit mekanisk.
Jag vet allt om det, men det berättar jag inte för någon.

2 Om någon känsla
Jag vet allt om kärlek. Om hur den kan få människor att fyllas av styrka och få dem att tro att allt är möjligt. Den får oss att sväva lite ovanför marken, den gör världen lite mer skimrande och rosa, den tänder stjärnor i våra ögon.
Den är så skör, kärleken, ibland som en hägring. Vad betydde den där glimten i ögat? Var det en riktig känsla? Vill han ha mig? Eller bara någon?
Kärleken gör allt svart. När vi förlorar den finner vi ingen mening. Då finns ingen mening. Men det berättar jag inte för någon.

3 Om något väderfenomen
Jag vet allt om dimman som sänker sig över staden. Den är gul. Så skulle det inte bli! Jag ville ju bara göra världen lite bättre men det blev något fel där med färgen. Jag hade tänkt en svagt pastellrosa ton. Dimman är ogenomtränglig. Tänk så fel det kan bli. Nu tvingas människor hålla sig inne. Vi försökte alla mycket hårt, vi famlade på gatorna i veckor innan vi insåg att de dagliga krockarna med andras kroppar inte kunde leda oss framåt. Vi jobbar hemifrån nu, vi som kan. Jag är nere i min källare och rör ihop nya dekokter. Experimenterar mig fram till något som kanske kan ställa allt till rätta. Mina förhoppningar blir allt mer dämpade. Men jag hoppas fortfarande, för dimman är giftig. Men det berättar jag inte för någon.

4 Om något valfritt
Jag vet allt om hur man skriver. Hur man kommer igång och sedan aldrig slutar och håller på tills berättelsen på ett magiskt sätt nått slutet där någon tar emot med blommor och champagne.
Tänk alla år av tvivel. Av skrivkramp och ilska och desperat jakt efter formuleringar och ord som svävar som hägringar precis framför nästan. Så onödigt! För det finns en formel. Den är väldigt enkel och skulle förmodligen kunna hjälpa den mest obegåvade människa att skriva en nobelprisvärdig roman.
Hur den ser ut? Det berättar jag inte för någon.

I februari ordnar biblioteket nästa workshop, då med Kristofer Folkhammar. Kanske går jag på den också!

 

 

 

Hänt och händer

Har ju alldeles glömt att uppdatera om den senaste tidens – och framtidens – litterära händelser.

Som jag nämnt tidigare var det avslutning med skrivkaféet som jag hängt på lite nu och då under hösten. De som ville fick läsa något alster på biblioteket förra måndagen. Har du Facebook kan du se en bild av mig in action här!

Jag läste början på den där novellen som jag kämpat med. Ett experiment i konsten att skriva skräck med lite övernaturliga inslag. Andra gör det bättre, men det är ju kul att få prova. Publikreaktionerna kändes positiva men jag tror ändå inte att detta blir mitt bidrag till Trollhätteberättelser. Kanske publicerar jag novellen i sin helhet här på bloggen, men då får jag fila lite till först.

Skrivkaféet är ett arrangemang som Studiefrämjandet håller i. Och nästa år ska jag dela ledarskapet med tjejen som haft ansvaret hittills. Hon ska studera och orkar inte hålla i det själv och jag kan behöva något litet kvällsprojekt. Vi kör igång den 19 januari och håller öppet varje tisdag till den 5 april. Gratis! Här kan du läsa mer om vårens arrangemang.

Sedan kommer förhoppningsvis även fem onsdagskvällar fyllas med litterära godsaker. Folkuniversitetet och Trollhättans stadsbibliotek planerar att starta en bokcirkel den 9 mars-6 april. Jag anmälde mig spontant och hastigt och hoppas nu att tillräckligt många andra gör det så att det blir av. Läs mer här. 

Men det är inte vår än! Redan i morgon händer det grejer. Jag ska på Skrivarworkshop på stadsbiblioteket i Trollhättan. Det är Augustprisade författaren Jessica Schiefauer som håller i övningarna. Ska bli så kul att få välbehövliga tips och inspiration!

Förutom allt detta har jag också tänkt att jag skulle hinna skriva lite framöver.