Aktualitetsuppdatering

Veckorna rusar i väg och det händer en hel del, både i arbetslivet och på den skönlitterära fronten. Två tillställningar har med Skuggplats att göra:

  • Bokmässa på Kobergsgården, i samband med den traditionella julmarknaden vid Kobergs slott (utanför Sollebrunn i Västergötland). Premiär för denna litterära scen, som kommer att bestå av författarpresentationer, signering & försäljning samt musikunderhållning. Pågår 19-22 november med generösa öppettider. PS: jag är bara på plats lördag och söndag. Min bok kostar 100 kronor. Affisch Bokmässa_0002
  • Bokbord med julförsäljning och signering på Tanums Shoppingcenter söndagen den 6 december kl 12-16. Jag är en av flera medverkande författare, mer info kommer.

Kan tillägga att det blir mina sista framträdanden med Skuggplats. I vår har det gått två år sedan boken kom ut och det börjar minst sagt bli dags att blicka framåt. Sen har jag ju inte så många ex kvar heller!

Utöver detta är den 7 december skönlitterärt inbokad. Då är det avslutning för mitt måndagshäng, Skrivkaféet. Tanken är att frivilliga ur vår lilla grupp får läsa ett stycke ur valfritt egenproducerat alster och vänner och bekanta är välkomna att lyssna. Det sker på huvudbiblioteket i Trollhättan, med start klockan 17.30.
Fika ingår! Om det inte lockar nog kan du komma för att lyssna på något av det sämsta jag någonsin skrivit. Det vill säga om jag väljer att läsa ur det jag jobbat på i höst och om jag inte hunnit få rätsida på texten innan det är dags … Hu. Det är än så länge skrämmande på helt fel sätt.

Eftersök

Den 11 mars var jag på både byns bokhandel och huvudbiblioteket och försökte snacka in Skuggplats. (Jag kommer ihåg att det var just den dagen eftersom jag hade en semesterdag för besök av lokaltidningen.) Både bokhandel och bibliotek fick mina kontaktuppgifter och lovade att höra av sig. Särskilt på biblioteket lät det lovande.

Sen gick veckorna. Blev till en dryg månad och sen en och en halv. Inte ett ljud.

I dag var jag i centrum och fick lite annat gjort och tänkte att jag går in på biblioteket och bara kollar varför det dröjer med besked och om de kan tänka sig att ta in boken. Jag menar, herregud, så många lokala författare finns det väl inte så att hyllorna svämmar över?

Bibliotekarien lyssnade och tyckte att det lät märkligt att jag inte fått höra något efter så lång tid. Hon knappade lite på datorn.
”Men vi har den ju redan”, utbrast hon och vände skärmen mot mig.
Och där stod namnet på både mig och bok. Inte bara ett exemplar utan fem finns för utlåning.
”Vad kul, då går jag och fotograferar den på hyllan”, sa jag när vi skulle runda av samtalet.
”Nej, det går inte. Alla böcker är utlånade och det är dessutom flera som står i kö”, sa bibliotekarien.

Hon sa också att boken kommit den 14 april (och att JA de borde ha meddelat mig) och dagen efter var det någon som bokade ett exemplar och hämtade strax därefter. Hur kul var inte detta!

Nu återstår bara en fråga och den riktar sig till Vulkan. När jag beställt min upplaga fick jag en länk till en adminpanel på deras hemsida, där jag skulle kunna hålla koll på försäljningen. De gånger jag varit inne och kollat har den gapat tom, och jag har tagit för givet att ingen köpt boken via Vulkans kanaler. Nu vet jag ju att fem ex är sålda. Ändå finns fortfarande ingen statistik över försäljning på sajten.

Det får bli en sak att rota i nästa vecka. Nu tänker jag bara ägna mig åt att glädjas över att folk finner det värt att köa för min bok!

Om havsörnar och annat …

Då var det dags för nytt besök på Trollhättans stadsbibliotek, författarbesöket som jag skrev om häromdagen. Det var ovanligt välbesökt. Och den här gången gick jag inte ensam, självaste maken hängde på. Kul!

Kul var också Johan Theorins framträdande. Han pratade och läste ur både sin senaste bok Rörgast och en novell av Joyce Carol Oates, som han översatt. Och pratade däremellan fritt om olika skrönor från sitt barndoms Öland.

Bäst var historien om en medvetslös havsörn som Johan Theorin och hans mamma fick höra (och som blivit till en novell också) till fikat i en släktings kök en varm sommardag.

Johan återberättade historien om släktingen som förtvivlat försökte få liv i en havsörn som landat på hans tomt men inte lyckades flyga över en mur utan körde huvudet rakt i den. Släktingen visste inte vad han skulle ta sig till – vem ringer man om en medvetslös havsörn?

Han tog in den mäktiga fågeln i sitt kök, lyckades få ned lite whisky i den kraftiga, krökta näbben. Och då slog fågeln upp ögonen minsann. Och såg var han befanns sig. Inne i ett hus. I ett kök. Ve och fasa! Upp mot fönstret, aj och pang, flyga mot väggarna i panik, tills den slutligen fångades in i köksduken och som ett vilt flaxande bylte fördes ut i tryggheten i trädgården.

Väl där gav släktingen fågeln en rejäl skjuts upp mot himlen så att den skulle få luft under vingarna och klara sig själv. Fast. Ajdå. Den träffade visst en kraftledning och singlade ned som svart materia.

Det hade blivit tyst i köket där Johan och hans mamma suttit och lyssnat. Tills mamman försynt började prata.
”Du har väl aldrig haft någon kraftledning på tomten?”
”Nej, det förstås. Och när jag tänker efter var fågeln kanske en mås.”

En bra historia är en bra historia men lite extra krydda gör ju inget.

Johan Theorin

Johan Theorin avslutade författarbesöket med sedvanlig boksignering.

 

Fantomer på biblioteket

Snart är det dags för författarevenemang i Trollhättan igen. Den här gången är temat Fantomer och författarna som kommer är Johan Theorin och Josefin Holmström. Som vanligt känner jag till en och inte den andra på de här tillställningarna (har tidigare lyssnat på min Aten-bekanta Athena Farrokzhad och Aino Trosell. Självklart ska jag gå även nu!).

Johan Theorins böcker har skänkt mig stor glädje. Vi köpte hans senaste Ölandsbaserade bok Rörgast på bokmässan, men jag har inte hunnit läsa den än. Jag gillade Ölandsserien men blev än mer förtjust i Sankta Psyko, om mannen som börjar jobba på ett dagis i anslutning till ett mentalsjukhus. Hu! Och bra! Mycket bra!

Josefin Holmström är med andra ord den nya bekantskapen för mig. Det kan nog bli mysrysigt med tanke på temat!

När är tillställningen då? Jo, tisdagen den fjärde februari, alltså i nästa vecka. Men tiden och priset? Den beror på vem man frågar. Enligt informationen på Trollhättans stadsbibliotek startar kalaset klockan 18.30, är gratis och innehåller förutom litteratur livemusik av bandet Eldoradio. Enligt Forum för poesi och prosa är det start först klockan 19 och kostar 50 kronor. Någon musik prata man inte om.

Jag får väl komma kvart i sju och ta med mig en slant i fall att.

Upplyft!

Aino Trosell

Aino Trosell

Jag tror jag blev lite kär i Aino Trosell i kväll. En sån berättare hon är. Inte bara i sina många böcker utan live, i Trollhättan, på biblioteket som ordnade författarafton. Och jag var där, igen!

Hon berättade om så mycket, långt ifrån bara om senaste romanen En egen strand (som ligger på nattduksbordet, thank you very much).

Hon pratade om hur det var att skriva Ytspänning (skräckinjagande, vad håller karaktärerna på med, typ) och researchen var ett hästjobb som tog tio till femton år. Herregud! Och jag har kallat det research när jag suttit på en parkbänk på Kronogården och känt in atmosfären.

Hon pratade om hur det kom sig att hon började skriva kriminalromaner efter en mängd böcker som utspelade sig på arbetsplatser och var mer realistiskt lagda (en ren slump, när ovan nämnda Ytspänning fick svenska Deckarakademins polonipris insåg hon vad boken var. När folk sen efterfrågade nästa bok i samma genre fixade hon förstås det, utan att blanda in något om detaljerna i polisarbete).

Och hon gillar genren för att den är så lekfull och rolig att skriva. Jag blev helt sugen på att skriva krimmisar själv, för damn it jag är förtjänt av lite roligt!

Hon läste upp en dikt om att skriva romaner. Man ska byta sida på trottoaren och absolut inte ta ögonkontakt om man ser en komma gående, för annars tar han dig i sitt grepp, begär att bli berättad och där sitter du i två år med en väldig massa jobb framför dig.

Hon berättade om sina Krimineller, alltså kriminalnoveller. Och att hon älskar just novellerna, det är som när en musiker övar skalor. Man kan leka med språket utan någon press på att det ska bli en lång roman. Alla berättelser är inte förtjänta av att förlängas. Sant, sant.

Hon berättade allt det där och massor därtill med en aldrig sinande energi som spillde ut över oss som satt bänkade och fick inte bara mig att lätta några hekto av den sprittande glädjen.

Och sen, hrmmmrmrrrm, (det var jag som harklade mig) så ställde er utsände bloggare en initierad fråga om författarskapet. Eller ja, en fråga i alla fall. Jag undrade om hon som är så produktiv någonsin kastat en utvecklad idé över bord och vad som i så fall får henne att göra det.

Ja, det händer inte helt sällan. Det är som att få missfall och man tappar all kraft för att skapa annan litteratur, säger hon. Men när? Aino måste ha roligt, hon måste känna att hon är en del av berättelsen och att den griper tag i henne under tiden som hon skriver. ”Om inte ens jag har roligt, hur ska det då inte vara för en vanlig läsare?”

För övrigt har jag redan hunnit få svar från 50 procent av tryckerierna som jag skickade prisfrågor till. Alltså två. Den ena låter intressant. Och jag lutar nu åt hårt omslag.

Nu: nanowrimo. En kortis.

Sånt som jag inte brukar men som jag ska

Scenario ett: läser i en storstadstidning om något evenemang som ser intressant ut. Kanske en författare som föreläser eller lanserar sin nya bok. Komplett med vin och snittar, i bästa fall. Jag: ”Tänk om det kunde hända något sådant i min lilla stad någon gång, varför ska allt hända i Stockholm/Göteborg/nån annanstans som är för långt bort. Buhu!”

Scenario två: läser i min lokaltidning om ett författarbesök på huvudbiblioteket i Trollhättan, cirka 700 meters promenad från mitt hem (mitt nya hem; det gamla låg hälften så långt borta). Jag: ”Åh, så roligt. Det där borde man gå på.” Och sen gör  man jag inte det.

Varför? Obegripligt. Slappt. För jag vill ju, egentligen. Ja, jag säger det igen: obegripligt.

Men i kväll skärper jag mig! Klockan 19 tänker jag sitta bänkad på Trollhättans stadsbibliotek när Forum för poesi och prosa arrangerar en författarkväll. En av dem som kommer har jag ju faktiskt träffat: poeten/kritikern Athena Farrokhzad. Hon bodde också i Ariane Wahlgrens hus i Aten förra sommaren, under samma två veckor som jag och maken var där. Världen ÄR liten!

Athena berättade då att hon blivit antagen på Albert Bonniers förlag. Nu har hon precis kommit ut med lyriken som går under namnet VitsvitSka bli kul att höra henne berätta mer om den. 

Dessutom gästar romanförfattaren Peter Fröberg Idling kvällen. Har inte läst honom heller, men lyssnar så gärna mer om andras skrivprocesser. Och att denna någon dessutom blivit nominerad till Augustpriset är ju inte det sämsta.

Får återkomma med rapport som bevis för att jag faktiskt masade mig iväg …