Nu är Trollhätteberättelser här

Så äntligen, i går, var det dags för den efterlängtade releasen av antologin Trollhätteberättelser. Totalt 36 författare med någon slags anknytning till Trollhättan har skrivit i vitt skilda genrer, här finns allt från dikter och noveller till reportage och historier från verkliga livet om människor och industri.

Jag har ännu inte hunnit läsa mer än ett handfull bidrag men fortsätter snart med resten. Och ska man bara döma av omslaget så är ju boken en given succé – det fina fotot är taget av Sven Stertman och föreställer biblioteket när det fanns i Villa Stranna, en gammal byggnad som startade som tingshus anno dazumal.

trollhätteberättelser

Det kom massor av människor till boksläppet på huvudbiblioteket, som samtidigt firade sin omstart efter en åtta månader lång renovering. Stolarna räckte inte till utan fick fyllas på i flera omgångar.

Fem personer läste ur sina alster. Jag var inte en av dem, eftersom intresset var så stort lottades platserna och jag har ju alltid haft mer tur i kärlek än i slumpartade spel. Däremot fick jag bland annat höra Ann Österman läsa två dikter. Hon var med i förra höstens skrivkafé, så det var kul med en bekant på scenen.

En annan dam som jag njöt av att lyssna på var Britta Olausson. Hon hade skrivit en fin betraktelse över tiden kring 1945, då hon träffade sin blivande make. Via hennes berättelse fick vi en glimt av staden som den såg ut då, med nybyggda villor på Tingvalla (nu bor jag i en av dem!) om vägar som ännu inte var asfalterade och om den unge mannen som tog bussen till Sjuntorp för att uppvakta sin  flickvän med en ask praliner under armen. Det var en så rar historia att jag blev alldeles varm i hjärtat.

Mitt bidrag heter Drömhästen och kanske kommer att hamna även här på bloggen när jag får lite tid att fixa till ett läsbart dokument.

Antologin finns att köpa på huvudbiblioteket i Trollhättan och kostar 60 kronor.

Antologinyheter

För snart fem månader sedan, den 7 februari, skickade jag in mitt bidrag till antologin Trollhätteberättelser. Någon gång har jag kanske funderat på hur det går och om min novell Drömhästen kommer med, men senaste månaderna har hela projektet fallit i glömska.

Tills i dag när det kom ett mejl från den ansvariga. Jag kom med! Ett litet hurra är verkligen på sin plats.

Inom kort skickas antologin till tryck och söndagen den 21 augusti är det dags för releasen på Trollhättans huvudbibliotek. Mer info om denna happening kommer, på en blogg nära dig.

Målgång

Puh, äntligen! I augusti 2015 skrev jag första inlägget om tankarna på att skriva något till Trollhätteberättelser, antologin som min hemstad ger ut i samband med hundraårsfirandet.

Sedan har jag skrivit fler blogginlägg om skrivkramp än konkreta saker att skicka in, om man säger så. Jag blev helt blockerad. Började på flera idéer (Smörgåsrån till exempel) men slutförde väldigt lite. Hotellet är ett exempel på novell som blev i stort sett klar men som ändå slutligen hamnade i papperskorgen med stämpeln ”för fånigt”. Man ska ju kunna stå för sin text – det var omöjligt.

Men nu! Tadaaaaa – jag har gått i mål. För en minut sedan mejlade jag mitt bidrag till kultur- och fritidsförvaltningen. Det blev en novell som heter Drömhästen. Jag klarade därmed (den förlängda) tidsfristen, som är i mars. Återstår bara att se om mitt bidrag kommer med.

De borde faktiskt inte rata något som är skrivet med själ och hjärta! 

 

Revolt!

Arbetet. Jag har stirrat in i min datorskärm så länge att ögonen snart blöder. Letat idéer att göra någonting av, hittat en massa, gjort mer research för att kunna knåda om de lösa tankarna till fasta former som slutligen blivit mogna att presentera för olika redaktörer. På två veckor har jag skickat ut runt 15 förslag. Har fått två ja, tre kanske, fler nej än jag vill räkna och ett antal som fortfarande inte svarat.

Enligt min att göra-lista ska jag nu fortsätta kolla upp några nya ingångar till gamla idéer. Då gjorde själen revolt. NEJ. Inte en googling efter en tänkbar tidning till!

Och jag lyder. Några timmars paus gör ingen skillnad för mitt yrkesliv.

Däremot stannar jag kvar vid datorn. Jag ska skriva på min novell! Det är ännu en ny idé till Trollhätteberättelser. Jag började på den under förra veckans skrivkafé och kände genast ett helt annat flyt i skrivandet. Det var så lätt! De andra har varit så konstruerade och styltiga och fåniga att det tagit emot fysiskt att få fram berättelserna. Men nu öste fingrarna bara på av sig själva.

Skillnaden? Den här är på riktigt. Ett minne från barndomen som jag inte berättat om för någon. Jag ville fortsätta skriva. Behövde fortsätta.

Nu återstår lite filande. Sedan får jag se om jag vågar skicka in texten under mitt riktiga namn eller om jag behöver hitta på en pseudonym. Eller om jag ska hitta på något helt annat till antologin? (Plats för rått skratt.)

.

 

 

Vad händer om …?

Sitter hemma och försöker komma på novellidéer. Ja, ifall det skulle dyka upp något banbrytande som jag kan använda till Trollhätteberättelser. Om inte så är det okej, jag har ju lite gammal skåpmat att fräscha till.

Ett sätt som får hjärnan att släppa loss är att fundera på följande: Vad händer om … och sedan fylla i med valfri mening. Här är lite av det jag hittills kommit på:

  • Hissen fastnar och två främlingar tvingas till samtal.
  • Två bilar krockar, det är föraren i den nya Mercedesen som gjort fel.
  • Brevbäraren stoppar i fel post i en brevlåda och grannen läser utan att inse att det är till någon annan. Innehållet är känsligt och det är viktigt att grannen får veta. Men hur förklara när kuvertet är uppslitet och slängt i soporna med spår av kaffesump?
  • Det flyttar in någon udda i grannskapet.
  • Någon vaknar upp i en främmande lägenhet med kläderna i oordning. Ingen annan finns där.
  • En rasist blir kär i en muslimsk tjej.
  • En muslimsk tjej blir kär i en rasist.
  • En bankdirektör byter liv med en tiggare för en dag.
  • En slaktare i hemlighet blir vegetarian.
  • Bilen går sönder på en enslig väg under en snöstorm.
  • Ett par plockar bär i skogen men går vilse.

Återstår att se om det blir något alls av detta, men det var i alla fall lite kul att låta fantasin flöda!

Världssämst självförtroende

Som jag nyligen skrev så funderar jag på att lämna in en snutt av det som är tänkt att bli min nästa roman till antologin Trollhätteberättelser. Jag tog upp texten i går. Och anfölls av tvivel. ”Lustigt” nog exakt samma känsla som huvudkaraktären, konstnären Tomas, drabbas av.

Han får besök av Liljevalchs utställningsintendent som hört talas om den lovande unge talangen. Självförtroendet börjar svikta när mannen i tysthet synar hans tavlor.

Nu när verken ska bedömas tycker Tomas att de krymper ihop till betydelselösa klickar av färg.

Började fundera på om jag kan lämna in texten. Den slutar ju mitt i något (för att den inte är en novell utan del av en roman). Och bortsett från den detaljen, hur är det egentligen med kvaliteten? Var är allt det där som jag tyckte var ganska okej, rent av bra, när jag tittade senast? Som bortblåst. Nu kändes allt så betydelselöst.

Aaaaagggghhhh.

Kanske borde jag anmäla mig till någon skrivarkurs för absoluta nybörjare (”för dig som funderar på att börja skriva men kanske inte vågat” som det kan stå i beskrivningarna). Bar för att få höra positiva saker … ”Det var ju riktigt bra” underförstått för någon som aldrig skrivit en rad.

Fejkad självkänsla är kanske också självkänsla?

Förlängd frist

Tänk att det ibland är så enkelt att allting bara löser sig om man slappnar av lite. Jag har ju haft en del ångest kring den där novellen till antologin som min hundraårsjubilerande hemstad tänker ge ut (läs mer här). Som jag har kämpat, även om det är mest i tanken och inte riktigt lika mycket i praktiken.

Det tog en evighet innan jag kom på någon idé som jag ville slutföra. När jag kom på en som i alla fall var acceptabel så tyckte jag inte att storyn var så mycket att hänga i julgranen och än mindre att skicka in för någon annan att se. Min övernaturliga spökhistoria är ett experiment – ve och fasa för att någon läser och tänker ”jaha, är det så hon skriver den där Minna Ulin”. När det inte är det.

En bekant sa att problemet är att jag har för hög ambitionsnivå. Kanske det. Men det tycker jag är bra! Även om det inte blir något som går till historien så vill jag åtminstone känna att jag kan stå bakom min text. Att den är okej.

Strax innan jul såg jag att deadline för att skicka in manus har ändrats, från nyårsafton till mars. Underbart! Men inte för att jag ska skriva om spöktexten eller ens hitta på något nytt. Jag hann tänka om när lugnet fann mig. Nu har jag bestämt mig för att skriva om och skicka ett stycke ur manus två (som förhoppningsvis blir min nästa roman).

Undrar varför jag inte kom på detta tidigare? Redan förra våren förstod jag ju hur fördelaktigt det är att vara lat & smart.

Värd att vänta på

I torsdags var jag på workshop i skrivandets tecken. Det är vårt eminenta bibliotek som arrangerar en hel serie med små skrivarkurser ledda av namnkunniga författare, för att inspirera vanliga medborgare att fatta pennan och lämna in något alster till Trollhätteberättelser.

Nu var det dubbla Augustprisvinnaren Jessica Schiefauer som skulle hålla i kvällen. Helt gratis. Det är ganska fantastiskt, när jag tänker på alla tusenlappar jag hittills hunnit lägga på både bra och mindre bra skrivrelaterade tillställningar.

Jag hade varit och hälsat på en sjuk släkting och kom med andan i halsen till biblioteket några minuter innan starten kl 17.30. Då satt två tappra själar där. Snart droppade fler in och slutligen var vi 15 personer som ivrigt väntade. Och väntade.

En bibliotekarie kom in och sa att Jessica var på väg. Hon hade fastnat i trafiken någonstans. Jag hade datorn med mig och hann svara på några jobbmejl. Facebooka lite. Fundera på framtiden …

Hon kom en halvtimme efter utsatt tid, full av energi och ursäkter. Men vad gjorde väl det? Vi fick ändå våra två timmar och lite extra, till brädden fyllda med inspiration, tips och skrivglädje. Hurra!

Vi hann med flera övningar. Som jag saknat att någon ger mig ett ämne och fem minuters skrivtid och säger ”börja”. Det blir alltid något. Inte alltid bra, men det blir alltid något! Glöm skrivkramp, glöm leta efter precis rätt ord, glöm prestationsångest och att hitta det perfekta ämnet. Det är bara att köra på och vara glad över flödet som uppstår.

I den första övningen fick vi fem meningar att utgå ifrån: Jag är, Jag hoppas, Jag drömde, Jag är rädd för, Jag brukar och Jag brukar inte. Bara den första skulle vara sann, alltså innehålla vårt namn som en slags presentation. Sedan var det fritt fram att fantisera vilket jag tog fasta på.

Så här blev min (som vanligt lite dystopiska …):
Jag är Minna. Jag hoppas att jag någon gång blir pigg igen. Tröttheten är klistrad på ryggmärgen som en ryggsäck jag inte kan skaka av mig. Jag vet förstås varför.
Den beror på att jag drömde igen. Samma dröm som återkommit varje natt sedan den 16 december förra året. Den där jag visserligen lever men alla jag känner dör. De är bara borta när jag tror att jag vaknar i drömmen och jag är ensam kvar. Det känns så verkligt.
Jag är rädd för att somna.
Jag brukar gå långa promenader under kyliga kvällar, dricka kaffe sent på natten, se på spännande filmer.
Men jag brukar inte orka hålla mig vaken.

I nästa övning fick vi två hållpunkter: Varje text skulle börja med ”Jag vet allt om …” och sluta med ”Men det berättar jag inte för någon”. Tanken var att öva på att skriva utifrån en form. Vi hann med fyra ämnen och fick sex minuter per text – tänk på det när du läser!

Så här blev mina:

1 Om något slags fordon
Jag vet allt om den mekaniska tjuren som står i hörnet på puben vid Drottningtorget. Han heter Pepe och föddes fri på den sibiriska tundran. Som liten dansade han ystert över de blommande fälten och ju äldre han blev desto längre ifrån sin mamma vågade han sig. Han skulle ha hållit sig där. Nära. För utanför hjordens revir lurade faran. Den kom som ett rökmoln en morgon och hade fyra hjul, en vidunderlig motor och ett flak stort nog för en nyfiken tjurkalv.
Något brände till vid nacken och sedan låg Pepe på flaket med lealösa lemmar och skräck i blick. Om du går riktigt nära och tittar – på riktigt – då kan du se att rädslan fortfarande glimtar till i ögonen. Kanske kan du ana att hans starka ben en gång sprungit fria på tundran. Att han bockat vilt, precis som nu på puben när någon släpper ett mynt i automaten. Men rörelserna förr styrdes inte av en motor. För Pepe har inte alltid varit mekanisk.
Jag vet allt om det, men det berättar jag inte för någon.

2 Om någon känsla
Jag vet allt om kärlek. Om hur den kan få människor att fyllas av styrka och få dem att tro att allt är möjligt. Den får oss att sväva lite ovanför marken, den gör världen lite mer skimrande och rosa, den tänder stjärnor i våra ögon.
Den är så skör, kärleken, ibland som en hägring. Vad betydde den där glimten i ögat? Var det en riktig känsla? Vill han ha mig? Eller bara någon?
Kärleken gör allt svart. När vi förlorar den finner vi ingen mening. Då finns ingen mening. Men det berättar jag inte för någon.

3 Om något väderfenomen
Jag vet allt om dimman som sänker sig över staden. Den är gul. Så skulle det inte bli! Jag ville ju bara göra världen lite bättre men det blev något fel där med färgen. Jag hade tänkt en svagt pastellrosa ton. Dimman är ogenomtränglig. Tänk så fel det kan bli. Nu tvingas människor hålla sig inne. Vi försökte alla mycket hårt, vi famlade på gatorna i veckor innan vi insåg att de dagliga krockarna med andras kroppar inte kunde leda oss framåt. Vi jobbar hemifrån nu, vi som kan. Jag är nere i min källare och rör ihop nya dekokter. Experimenterar mig fram till något som kanske kan ställa allt till rätta. Mina förhoppningar blir allt mer dämpade. Men jag hoppas fortfarande, för dimman är giftig. Men det berättar jag inte för någon.

4 Om något valfritt
Jag vet allt om hur man skriver. Hur man kommer igång och sedan aldrig slutar och håller på tills berättelsen på ett magiskt sätt nått slutet där någon tar emot med blommor och champagne.
Tänk alla år av tvivel. Av skrivkramp och ilska och desperat jakt efter formuleringar och ord som svävar som hägringar precis framför nästan. Så onödigt! För det finns en formel. Den är väldigt enkel och skulle förmodligen kunna hjälpa den mest obegåvade människa att skriva en nobelprisvärdig roman.
Hur den ser ut? Det berättar jag inte för någon.

I februari ordnar biblioteket nästa workshop, då med Kristofer Folkhammar. Kanske går jag på den också!

 

 

 

Hänt och händer

Har ju alldeles glömt att uppdatera om den senaste tidens – och framtidens – litterära händelser.

Som jag nämnt tidigare var det avslutning med skrivkaféet som jag hängt på lite nu och då under hösten. De som ville fick läsa något alster på biblioteket förra måndagen. Har du Facebook kan du se en bild av mig in action här!

Jag läste början på den där novellen som jag kämpat med. Ett experiment i konsten att skriva skräck med lite övernaturliga inslag. Andra gör det bättre, men det är ju kul att få prova. Publikreaktionerna kändes positiva men jag tror ändå inte att detta blir mitt bidrag till Trollhätteberättelser. Kanske publicerar jag novellen i sin helhet här på bloggen, men då får jag fila lite till först.

Skrivkaféet är ett arrangemang som Studiefrämjandet håller i. Och nästa år ska jag dela ledarskapet med tjejen som haft ansvaret hittills. Hon ska studera och orkar inte hålla i det själv och jag kan behöva något litet kvällsprojekt. Vi kör igång den 19 januari och håller öppet varje tisdag till den 5 april. Gratis! Här kan du läsa mer om vårens arrangemang.

Sedan kommer förhoppningsvis även fem onsdagskvällar fyllas med litterära godsaker. Folkuniversitetet och Trollhättans stadsbibliotek planerar att starta en bokcirkel den 9 mars-6 april. Jag anmälde mig spontant och hastigt och hoppas nu att tillräckligt många andra gör det så att det blir av. Läs mer här. 

Men det är inte vår än! Redan i morgon händer det grejer. Jag ska på Skrivarworkshop på stadsbiblioteket i Trollhättan. Det är Augustprisade författaren Jessica Schiefauer som håller i övningarna. Ska bli så kul att få välbehövliga tips och inspiration!

Förutom allt detta har jag också tänkt att jag skulle hinna skriva lite framöver.