Nu är Trollhätteberättelser här

Så äntligen, i går, var det dags för den efterlängtade releasen av antologin Trollhätteberättelser. Totalt 36 författare med någon slags anknytning till Trollhättan har skrivit i vitt skilda genrer, här finns allt från dikter och noveller till reportage och historier från verkliga livet om människor och industri.

Jag har ännu inte hunnit läsa mer än ett handfull bidrag men fortsätter snart med resten. Och ska man bara döma av omslaget så är ju boken en given succé – det fina fotot är taget av Sven Stertman och föreställer biblioteket när det fanns i Villa Stranna, en gammal byggnad som startade som tingshus anno dazumal.

trollhätteberättelser

Det kom massor av människor till boksläppet på huvudbiblioteket, som samtidigt firade sin omstart efter en åtta månader lång renovering. Stolarna räckte inte till utan fick fyllas på i flera omgångar.

Fem personer läste ur sina alster. Jag var inte en av dem, eftersom intresset var så stort lottades platserna och jag har ju alltid haft mer tur i kärlek än i slumpartade spel. Däremot fick jag bland annat höra Ann Österman läsa två dikter. Hon var med i förra höstens skrivkafé, så det var kul med en bekant på scenen.

En annan dam som jag njöt av att lyssna på var Britta Olausson. Hon hade skrivit en fin betraktelse över tiden kring 1945, då hon träffade sin blivande make. Via hennes berättelse fick vi en glimt av staden som den såg ut då, med nybyggda villor på Tingvalla (nu bor jag i en av dem!) om vägar som ännu inte var asfalterade och om den unge mannen som tog bussen till Sjuntorp för att uppvakta sin  flickvän med en ask praliner under armen. Det var en så rar historia att jag blev alldeles varm i hjärtat.

Mitt bidrag heter Drömhästen och kanske kommer att hamna även här på bloggen när jag får lite tid att fixa till ett läsbart dokument.

Antologin finns att köpa på huvudbiblioteket i Trollhättan och kostar 60 kronor.

Antologinyheter

För snart fem månader sedan, den 7 februari, skickade jag in mitt bidrag till antologin Trollhätteberättelser. Någon gång har jag kanske funderat på hur det går och om min novell Drömhästen kommer med, men senaste månaderna har hela projektet fallit i glömska.

Tills i dag när det kom ett mejl från den ansvariga. Jag kom med! Ett litet hurra är verkligen på sin plats.

Inom kort skickas antologin till tryck och söndagen den 21 augusti är det dags för releasen på Trollhättans huvudbibliotek. Mer info om denna happening kommer, på en blogg nära dig.

Målgång

Puh, äntligen! I augusti 2015 skrev jag första inlägget om tankarna på att skriva något till Trollhätteberättelser, antologin som min hemstad ger ut i samband med hundraårsfirandet.

Sedan har jag skrivit fler blogginlägg om skrivkramp än konkreta saker att skicka in, om man säger så. Jag blev helt blockerad. Började på flera idéer (Smörgåsrån till exempel) men slutförde väldigt lite. Hotellet är ett exempel på novell som blev i stort sett klar men som ändå slutligen hamnade i papperskorgen med stämpeln ”för fånigt”. Man ska ju kunna stå för sin text – det var omöjligt.

Men nu! Tadaaaaa – jag har gått i mål. För en minut sedan mejlade jag mitt bidrag till kultur- och fritidsförvaltningen. Det blev en novell som heter Drömhästen. Jag klarade därmed (den förlängda) tidsfristen, som är i mars. Återstår bara att se om mitt bidrag kommer med.

De borde faktiskt inte rata något som är skrivet med själ och hjärta! 

 

Revolt!

Arbetet. Jag har stirrat in i min datorskärm så länge att ögonen snart blöder. Letat idéer att göra någonting av, hittat en massa, gjort mer research för att kunna knåda om de lösa tankarna till fasta former som slutligen blivit mogna att presentera för olika redaktörer. På två veckor har jag skickat ut runt 15 förslag. Har fått två ja, tre kanske, fler nej än jag vill räkna och ett antal som fortfarande inte svarat.

Enligt min att göra-lista ska jag nu fortsätta kolla upp några nya ingångar till gamla idéer. Då gjorde själen revolt. NEJ. Inte en googling efter en tänkbar tidning till!

Och jag lyder. Några timmars paus gör ingen skillnad för mitt yrkesliv.

Däremot stannar jag kvar vid datorn. Jag ska skriva på min novell! Det är ännu en ny idé till Trollhätteberättelser. Jag började på den under förra veckans skrivkafé och kände genast ett helt annat flyt i skrivandet. Det var så lätt! De andra har varit så konstruerade och styltiga och fåniga att det tagit emot fysiskt att få fram berättelserna. Men nu öste fingrarna bara på av sig själva.

Skillnaden? Den här är på riktigt. Ett minne från barndomen som jag inte berättat om för någon. Jag ville fortsätta skriva. Behövde fortsätta.

Nu återstår lite filande. Sedan får jag se om jag vågar skicka in texten under mitt riktiga namn eller om jag behöver hitta på en pseudonym. Eller om jag ska hitta på något helt annat till antologin? (Plats för rått skratt.)

.

 

 

Vad händer om …?

Sitter hemma och försöker komma på novellidéer. Ja, ifall det skulle dyka upp något banbrytande som jag kan använda till Trollhätteberättelser. Om inte så är det okej, jag har ju lite gammal skåpmat att fräscha till.

Ett sätt som får hjärnan att släppa loss är att fundera på följande: Vad händer om … och sedan fylla i med valfri mening. Här är lite av det jag hittills kommit på:

  • Hissen fastnar och två främlingar tvingas till samtal.
  • Två bilar krockar, det är föraren i den nya Mercedesen som gjort fel.
  • Brevbäraren stoppar i fel post i en brevlåda och grannen läser utan att inse att det är till någon annan. Innehållet är känsligt och det är viktigt att grannen får veta. Men hur förklara när kuvertet är uppslitet och slängt i soporna med spår av kaffesump?
  • Det flyttar in någon udda i grannskapet.
  • Någon vaknar upp i en främmande lägenhet med kläderna i oordning. Ingen annan finns där.
  • En rasist blir kär i en muslimsk tjej.
  • En muslimsk tjej blir kär i en rasist.
  • En bankdirektör byter liv med en tiggare för en dag.
  • En slaktare i hemlighet blir vegetarian.
  • Bilen går sönder på en enslig väg under en snöstorm.
  • Ett par plockar bär i skogen men går vilse.

Återstår att se om det blir något alls av detta, men det var i alla fall lite kul att låta fantasin flöda!

Världssämst självförtroende

Som jag nyligen skrev så funderar jag på att lämna in en snutt av det som är tänkt att bli min nästa roman till antologin Trollhätteberättelser. Jag tog upp texten i går. Och anfölls av tvivel. ”Lustigt” nog exakt samma känsla som huvudkaraktären, konstnären Tomas, drabbas av.

Han får besök av Liljevalchs utställningsintendent som hört talas om den lovande unge talangen. Självförtroendet börjar svikta när mannen i tysthet synar hans tavlor.

Nu när verken ska bedömas tycker Tomas att de krymper ihop till betydelselösa klickar av färg.

Började fundera på om jag kan lämna in texten. Den slutar ju mitt i något (för att den inte är en novell utan del av en roman). Och bortsett från den detaljen, hur är det egentligen med kvaliteten? Var är allt det där som jag tyckte var ganska okej, rent av bra, när jag tittade senast? Som bortblåst. Nu kändes allt så betydelselöst.

Aaaaagggghhhh.

Kanske borde jag anmäla mig till någon skrivarkurs för absoluta nybörjare (”för dig som funderar på att börja skriva men kanske inte vågat” som det kan stå i beskrivningarna). Bar för att få höra positiva saker … ”Det var ju riktigt bra” underförstått för någon som aldrig skrivit en rad.

Fejkad självkänsla är kanske också självkänsla?