Förlängd frist

Tänk att det ibland är så enkelt att allting bara löser sig om man slappnar av lite. Jag har ju haft en del ångest kring den där novellen till antologin som min hundraårsjubilerande hemstad tänker ge ut (läs mer här). Som jag har kämpat, även om det är mest i tanken och inte riktigt lika mycket i praktiken.

Det tog en evighet innan jag kom på någon idé som jag ville slutföra. När jag kom på en som i alla fall var acceptabel så tyckte jag inte att storyn var så mycket att hänga i julgranen och än mindre att skicka in för någon annan att se. Min övernaturliga spökhistoria är ett experiment – ve och fasa för att någon läser och tänker ”jaha, är det så hon skriver den där Minna Ulin”. När det inte är det.

En bekant sa att problemet är att jag har för hög ambitionsnivå. Kanske det. Men det tycker jag är bra! Även om det inte blir något som går till historien så vill jag åtminstone känna att jag kan stå bakom min text. Att den är okej.

Strax innan jul såg jag att deadline för att skicka in manus har ändrats, från nyårsafton till mars. Underbart! Men inte för att jag ska skriva om spöktexten eller ens hitta på något nytt. Jag hann tänka om när lugnet fann mig. Nu har jag bestämt mig för att skriva om och skicka ett stycke ur manus två (som förhoppningsvis blir min nästa roman).

Undrar varför jag inte kom på detta tidigare? Redan förra våren förstod jag ju hur fördelaktigt det är att vara lat & smart.

Värd att vänta på

I torsdags var jag på workshop i skrivandets tecken. Det är vårt eminenta bibliotek som arrangerar en hel serie med små skrivarkurser ledda av namnkunniga författare, för att inspirera vanliga medborgare att fatta pennan och lämna in något alster till Trollhätteberättelser.

Nu var det dubbla Augustprisvinnaren Jessica Schiefauer som skulle hålla i kvällen. Helt gratis. Det är ganska fantastiskt, när jag tänker på alla tusenlappar jag hittills hunnit lägga på både bra och mindre bra skrivrelaterade tillställningar.

Jag hade varit och hälsat på en sjuk släkting och kom med andan i halsen till biblioteket några minuter innan starten kl 17.30. Då satt två tappra själar där. Snart droppade fler in och slutligen var vi 15 personer som ivrigt väntade. Och väntade.

En bibliotekarie kom in och sa att Jessica var på väg. Hon hade fastnat i trafiken någonstans. Jag hade datorn med mig och hann svara på några jobbmejl. Facebooka lite. Fundera på framtiden …

Hon kom en halvtimme efter utsatt tid, full av energi och ursäkter. Men vad gjorde väl det? Vi fick ändå våra två timmar och lite extra, till brädden fyllda med inspiration, tips och skrivglädje. Hurra!

Vi hann med flera övningar. Som jag saknat att någon ger mig ett ämne och fem minuters skrivtid och säger ”börja”. Det blir alltid något. Inte alltid bra, men det blir alltid något! Glöm skrivkramp, glöm leta efter precis rätt ord, glöm prestationsångest och att hitta det perfekta ämnet. Det är bara att köra på och vara glad över flödet som uppstår.

I den första övningen fick vi fem meningar att utgå ifrån: Jag är, Jag hoppas, Jag drömde, Jag är rädd för, Jag brukar och Jag brukar inte. Bara den första skulle vara sann, alltså innehålla vårt namn som en slags presentation. Sedan var det fritt fram att fantisera vilket jag tog fasta på.

Så här blev min (som vanligt lite dystopiska …):
Jag är Minna. Jag hoppas att jag någon gång blir pigg igen. Tröttheten är klistrad på ryggmärgen som en ryggsäck jag inte kan skaka av mig. Jag vet förstås varför.
Den beror på att jag drömde igen. Samma dröm som återkommit varje natt sedan den 16 december förra året. Den där jag visserligen lever men alla jag känner dör. De är bara borta när jag tror att jag vaknar i drömmen och jag är ensam kvar. Det känns så verkligt.
Jag är rädd för att somna.
Jag brukar gå långa promenader under kyliga kvällar, dricka kaffe sent på natten, se på spännande filmer.
Men jag brukar inte orka hålla mig vaken.

I nästa övning fick vi två hållpunkter: Varje text skulle börja med ”Jag vet allt om …” och sluta med ”Men det berättar jag inte för någon”. Tanken var att öva på att skriva utifrån en form. Vi hann med fyra ämnen och fick sex minuter per text – tänk på det när du läser!

Så här blev mina:

1 Om något slags fordon
Jag vet allt om den mekaniska tjuren som står i hörnet på puben vid Drottningtorget. Han heter Pepe och föddes fri på den sibiriska tundran. Som liten dansade han ystert över de blommande fälten och ju äldre han blev desto längre ifrån sin mamma vågade han sig. Han skulle ha hållit sig där. Nära. För utanför hjordens revir lurade faran. Den kom som ett rökmoln en morgon och hade fyra hjul, en vidunderlig motor och ett flak stort nog för en nyfiken tjurkalv.
Något brände till vid nacken och sedan låg Pepe på flaket med lealösa lemmar och skräck i blick. Om du går riktigt nära och tittar – på riktigt – då kan du se att rädslan fortfarande glimtar till i ögonen. Kanske kan du ana att hans starka ben en gång sprungit fria på tundran. Att han bockat vilt, precis som nu på puben när någon släpper ett mynt i automaten. Men rörelserna förr styrdes inte av en motor. För Pepe har inte alltid varit mekanisk.
Jag vet allt om det, men det berättar jag inte för någon.

2 Om någon känsla
Jag vet allt om kärlek. Om hur den kan få människor att fyllas av styrka och få dem att tro att allt är möjligt. Den får oss att sväva lite ovanför marken, den gör världen lite mer skimrande och rosa, den tänder stjärnor i våra ögon.
Den är så skör, kärleken, ibland som en hägring. Vad betydde den där glimten i ögat? Var det en riktig känsla? Vill han ha mig? Eller bara någon?
Kärleken gör allt svart. När vi förlorar den finner vi ingen mening. Då finns ingen mening. Men det berättar jag inte för någon.

3 Om något väderfenomen
Jag vet allt om dimman som sänker sig över staden. Den är gul. Så skulle det inte bli! Jag ville ju bara göra världen lite bättre men det blev något fel där med färgen. Jag hade tänkt en svagt pastellrosa ton. Dimman är ogenomtränglig. Tänk så fel det kan bli. Nu tvingas människor hålla sig inne. Vi försökte alla mycket hårt, vi famlade på gatorna i veckor innan vi insåg att de dagliga krockarna med andras kroppar inte kunde leda oss framåt. Vi jobbar hemifrån nu, vi som kan. Jag är nere i min källare och rör ihop nya dekokter. Experimenterar mig fram till något som kanske kan ställa allt till rätta. Mina förhoppningar blir allt mer dämpade. Men jag hoppas fortfarande, för dimman är giftig. Men det berättar jag inte för någon.

4 Om något valfritt
Jag vet allt om hur man skriver. Hur man kommer igång och sedan aldrig slutar och håller på tills berättelsen på ett magiskt sätt nått slutet där någon tar emot med blommor och champagne.
Tänk alla år av tvivel. Av skrivkramp och ilska och desperat jakt efter formuleringar och ord som svävar som hägringar precis framför nästan. Så onödigt! För det finns en formel. Den är väldigt enkel och skulle förmodligen kunna hjälpa den mest obegåvade människa att skriva en nobelprisvärdig roman.
Hur den ser ut? Det berättar jag inte för någon.

I februari ordnar biblioteket nästa workshop, då med Kristofer Folkhammar. Kanske går jag på den också!

 

 

 

Hänt och händer

Har ju alldeles glömt att uppdatera om den senaste tidens – och framtidens – litterära händelser.

Som jag nämnt tidigare var det avslutning med skrivkaféet som jag hängt på lite nu och då under hösten. De som ville fick läsa något alster på biblioteket förra måndagen. Har du Facebook kan du se en bild av mig in action här!

Jag läste början på den där novellen som jag kämpat med. Ett experiment i konsten att skriva skräck med lite övernaturliga inslag. Andra gör det bättre, men det är ju kul att få prova. Publikreaktionerna kändes positiva men jag tror ändå inte att detta blir mitt bidrag till Trollhätteberättelser. Kanske publicerar jag novellen i sin helhet här på bloggen, men då får jag fila lite till först.

Skrivkaféet är ett arrangemang som Studiefrämjandet håller i. Och nästa år ska jag dela ledarskapet med tjejen som haft ansvaret hittills. Hon ska studera och orkar inte hålla i det själv och jag kan behöva något litet kvällsprojekt. Vi kör igång den 19 januari och håller öppet varje tisdag till den 5 april. Gratis! Här kan du läsa mer om vårens arrangemang.

Sedan kommer förhoppningsvis även fem onsdagskvällar fyllas med litterära godsaker. Folkuniversitetet och Trollhättans stadsbibliotek planerar att starta en bokcirkel den 9 mars-6 april. Jag anmälde mig spontant och hastigt och hoppas nu att tillräckligt många andra gör det så att det blir av. Läs mer här. 

Men det är inte vår än! Redan i morgon händer det grejer. Jag ska på Skrivarworkshop på stadsbiblioteket i Trollhättan. Det är Augustprisade författaren Jessica Schiefauer som håller i övningarna. Ska bli så kul att få välbehövliga tips och inspiration!

Förutom allt detta har jag också tänkt att jag skulle hinna skriva lite framöver.

Njutningsfull felsökning pågår

Jag hatar starten. Den där stunden efter att första planeringen är klar och alla goda tankar ska ner på papper. Orden faller platt. De förmår inte alls att förmedla känslan jag var ute efter, folk är döda pappersfigurer och allt de gör är bara övertydligt eller så flummigt att ingen förstår vad det ska handla om.

Sån är jag. Inte bara skönlitterärt, jag gillar inte den där första trevande stunden när jag jobbar med en journalistisk text som ska omvandlas från inspelat prat till något som någon kan finna intressant eller lärorikt eller vad nu poängen är. Men det är värre med det skönlitterära.

Men sen, när jag trasslat mig igenom första utkastet och själva skelettet är klart – då börjar det roliga! Nu är jag i det stadiet med den där @&%% novellen som kanske ska skickas till antologin som ges ut i samband med stadens hundraårsjubileum.

Det är underbart! Ordmärkaren i mig får festa och kommentera, den lilla kreativa själen får värka fram bättre formuleringar, smartare gestaltning, jag får skriva uppmanande kommentarer i marginalen som om jag var min egen stränga lärarinna … Och se hur det sakteliga blir bättre. Hurra!

Vi får se hur långt jag kommer. Novellen är lite av ett experiment, jag har testat att få med lite övernaturliga element för första gången. Det är svårt! Texten har i alla fall förbättrats ett par vändor nu, men jag har mer skoj kvar innan jag bestämmer mig för om det blir den … eller om jag snabbt skriver ihop nåt helt annat.

bloggbild redigering spöknovell

 

Aktualitetsuppdatering

Veckorna rusar i väg och det händer en hel del, både i arbetslivet och på den skönlitterära fronten. Två tillställningar har med Skuggplats att göra:

  • Bokmässa på Kobergsgården, i samband med den traditionella julmarknaden vid Kobergs slott (utanför Sollebrunn i Västergötland). Premiär för denna litterära scen, som kommer att bestå av författarpresentationer, signering & försäljning samt musikunderhållning. Pågår 19-22 november med generösa öppettider. PS: jag är bara på plats lördag och söndag. Min bok kostar 100 kronor. Affisch Bokmässa_0002
  • Bokbord med julförsäljning och signering på Tanums Shoppingcenter söndagen den 6 december kl 12-16. Jag är en av flera medverkande författare, mer info kommer.

Kan tillägga att det blir mina sista framträdanden med Skuggplats. I vår har det gått två år sedan boken kom ut och det börjar minst sagt bli dags att blicka framåt. Sen har jag ju inte så många ex kvar heller!

Utöver detta är den 7 december skönlitterärt inbokad. Då är det avslutning för mitt måndagshäng, Skrivkaféet. Tanken är att frivilliga ur vår lilla grupp får läsa ett stycke ur valfritt egenproducerat alster och vänner och bekanta är välkomna att lyssna. Det sker på huvudbiblioteket i Trollhättan, med start klockan 17.30.
Fika ingår! Om det inte lockar nog kan du komma för att lyssna på något av det sämsta jag någonsin skrivit. Det vill säga om jag väljer att läsa ur det jag jobbat på i höst och om jag inte hunnit få rätsida på texten innan det är dags … Hu. Det är än så länge skrämmande på helt fel sätt.

Spänning på gång

Jag tog tag i Hotellet igen i går på måndagens skrivkafé. Det är en slags skröna med övernaturliga inslag som ska vara lite läskig och spännande – kanske passa bra runt Halloween – är det tänkt.

Har inte öppnat dokumentet på en månad. Hade dåliga tankar om det, om allt mitt skrivande egentligen. Efter den där blockeringen som startade någon gång i somras har liksom ingenting varit gott nog. (Jag pratar skönlitteratur nu. Som tur är har jag lyckats klämma ur mig fullt publicerbara artiklar inom ramen för mitt nystartade frilansföretag.)

Mina förväntningar var alltså inte särskilt stora när jag öppnade det senast påbörjade alstret till Trollhätteberättelser. Men häpp! Efter en månad i kylan så hade texten visst växt till sig lite. Jag kom inte ens ihåg vad jag hade skrivit och följde nyfiket ordens väg.

Det var inte skitbra. Verkligen inte! När det gäller läskigheterna så måste jag vrida på sådär hundra varv. Men det var inte heller skitdåligt. Det var en text som går att jobba vidare med, hurra. I ren glädje lyckades jag plita ner drygt 6 000 ord på en timme (det fanns bara 4 000 när jag började så det var ett rejält skutt uppåt).

Nu vågar jag åtminstone tro att jag kan skicka in någonting till antologin. Sedan får vi se om den kommer med. Just nu är det inte största bekymret. Innan jag kommer så långt ska jag komma över minst ett par tre pucklar där jag tycker att texten är det sämsta som någonsin dagens ljus. Det verkar ju höra till.

Blockerad

Jag har drabbats av stora problem som jag aldrig känt av på det här sättet tidigare. Förr har jag lätt kunna klämma ur mig en novell på relativt kort tid, det har fastnat en idé i huvudet och sedan har jag liksom bara skrivit klart den.

Plättlätt.

Men nu. Det är inte så att jag har drabbats av idétorka, inte ens skrivkramp. Jag vet inte vilken novell i ordningen till Trollhätteberättelser som jag är inne på. Jag ratade Smörgåsrån. Sedan fick Främlingen på båten. Och mellan de två har jag rynkat på näsan åt minst tio andra idéer som jag inte ens iddes börja skriva på. Inget jag kommer på är liksom värt att slutföra.

Vad i all sin dar kan detta bero på? Prestationskrav? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att den där deadlinen för berättelsen till stadens hundraårsjubileum kryper sakta närmare, medan jag står kvar på samma ruta och stampar.

I kväll på Skrivkaféet började jag på det senaste alstret, Hotellet. Vi får se hur länge den är med i matchen.

PS: roligare ämne: jag har förstås varit på Bokmässan! Rapport och lista över bokköp kommer. DS.