Världssämst självförtroende

Som jag nyligen skrev så funderar jag på att lämna in en snutt av det som är tänkt att bli min nästa roman till antologin Trollhätteberättelser. Jag tog upp texten i går. Och anfölls av tvivel. ”Lustigt” nog exakt samma känsla som huvudkaraktären, konstnären Tomas, drabbas av.

Han får besök av Liljevalchs utställningsintendent som hört talas om den lovande unge talangen. Självförtroendet börjar svikta när mannen i tysthet synar hans tavlor.

Nu när verken ska bedömas tycker Tomas att de krymper ihop till betydelselösa klickar av färg.

Började fundera på om jag kan lämna in texten. Den slutar ju mitt i något (för att den inte är en novell utan del av en roman). Och bortsett från den detaljen, hur är det egentligen med kvaliteten? Var är allt det där som jag tyckte var ganska okej, rent av bra, när jag tittade senast? Som bortblåst. Nu kändes allt så betydelselöst.

Aaaaagggghhhh.

Kanske borde jag anmäla mig till någon skrivarkurs för absoluta nybörjare (”för dig som funderar på att börja skriva men kanske inte vågat” som det kan stå i beskrivningarna). Bar för att få höra positiva saker … ”Det var ju riktigt bra” underförstått för någon som aldrig skrivit en rad.

Fejkad självkänsla är kanske också självkänsla?

Sluta sura!

Alltså, förlåt. Jag gillar ju inte ens såna där snyftiga ”buhuu, det är så synd om mig, tyck om mig, säg att jag är lite bra”-inlägg. Och ändå var det precis vad jag serverade i går. Och har gjort tidigare, jag vet, jag vet.

Därför lovar jag nu dyrt och heligt: de tre nästa inläggen kommer att ha en betydligt mer positiv ingång. För jag har det ju bra! (Trots föregående mening räknas inte detta inlägg som ett av de tre.)

Hörs snart. 

Man kanske skulle börja med knyppling

Ibland undrar jag förstås om jag ger upp för lätt. Om man med tankar på egenutgivning i någon form kan sägas ge upp, alltså. Just nu tänker jag att det kanske blir en minimal upplaga, till de närmast sörjande.

Har redan tänkt att baksidestexten handlar om att detta bara var ett första försök från någon som sedan tog sig vatten över huvudet. Ett slags självförsvar mot kritiker som ännu inte talat.

För jag värjer mig mot tanken på att skicka ännu ett brev till ett förlag med förhoppningen att de åtminstone ska ögna manuset. Det känns som att skicka in ett cv när man ändå vet att jobbet är utom räckhåll.

Det beror förstås på att monstret fått växa till sig i lugn och ro. Den där ni vet. Som väser i örat att det är kaaasssssst!

Jag har ju inte läst mitt manus sen i december. Just nu minns jag bara partierna som skavde och gnisslade av tankar ännu inte färdigtänkta. Jag vet inte om jag vågar hitta texten. Tänk om det är allt som finns?